Bild på sommarhimmel med texten 18 år18 år.
Dagen man blir vuxen på papper.
Dagen som alla andra verkar längta så mycket efter.
Men vad är det egentligen att längta efter?
Är det faktumet att man är vuxen enligt papperna?
Att man kan handla cigg i affären?
Eller vad är det?

Jag är bara 17, men jag fyller 18 detta året. Och jag skulle inte direkt vilja säga att det är någonting jag längtar efter. Visst jag kan tycka att det är en viss härlig känsla att man får börja ta mer ansvar i sitt liv, men om man nu inte är redo för allt ansvar som det innebär att vara vuxen då?
Ska man bara hoppa in i vuxenlivet utan att vara redo för det? 

Jag blir 18 om bara några månader, men jag är långt ifrån redo att flytta hemifrån eller ta allt ansvar som en vuxen har. 

Sen på senaste tiden hör man alltid ”-  och nu blir du ju arton till sommaren, hur känns det? ” osv när du har olika läkarbesök. Och en massa saker flyter omkring i huvudet på en om hur saker och ting kommer att gå till när jag blir arton. Jag kommer ju inte kunna gå till BUP längre, inte HAB för den delen heller. Utan det är vuxenpsykiatrin osv som gäller när jag väl fyllt arton. Och det vet jag inte riktigt hur jag känner inför om jag ska vara helt ärlig. Jag antar att jag bara har blivit så van vid ställena jag vanligtvis går till och personerna jag vanligtvis träffar och inte riktigt är redo för den förändringen som kommer snabbare än jag trott. 

Så det finns väl både bra och dåliga saker med att bli “ vuxen “ som man då blir enligt papperna.
Men det är trots allt fyra månader kvar tills jag blir arton så tills dess kommer jag bara njuta av att vara ett barn, enligt papperna.. haha. 

/Linnéa