Bild på punktskrift

Bild på fingrar som läser punktskrift

De flesta personer som har en grav synnedsättning läser punktskrift, en taktil skrift som man läser med fingertopparna. Det gör inte jag, varför då?
Jag fick ta ett beslut när jag var åtta år gammal och då valde jag att inte lära mig.
Nu undrar jag om jag tog fel beslut?

Vad är punktskrift?
Punktskrift är ett sätt att läsa taktilt som man brukar lära sig om man är blind eller har en grav synnedsättning. Punktskriften består av små upphöjda punkter i pappret som man kan känna med fingertopparna. Varje tecken är uppbyggt kring en rektangulär punktskriftscell som innehåller sex punkter, tre på höjden och två på bredden. Dessa sex punkter räcker för att skriva alla bokstäver, siffror och skiljetecken. Punktskriftscellen ser i stort sätt likadan ut över hela världen, men vissa små skillnader kan förekomma. I Sverige är avståndet mellan punkterna 2,5 mm. Det finns ett stenografisystem, ett för fonetisk skrift, ett för naturvetenskap och matematik samt ett system för datapunktskrift. Dessutom finns det punktskriftsnoter för den musikintresserade.
Källa: https://www.srf.nu/leva-med-synnedsattning/att-ha-en-synnedsattning/att-lasa/punktskrift/hur-fungerar-punktskrift/

Därför valde jag att inte lära mig punktskrift
När jag var ca åtta år så började mina synskadade vänner lära sig punktskrift. Jag fick frågan från syncentralen om jag också ville göra det, men jag tackade nej. Vid den här tidpunkten hade jag ca 10 % synförmåga, vilket är relativt mycket i de här sammanhangen, så jag tyckte inte att jag behövde det. Eftersom mina föräldrar inte heller såg något behov av att jag skulle läsa punkt så var det helt okej för dem att jag valde att inte lära mig, idag finns nästan all information tillgänglig genom talsyntes eller ljudböcker.

Tog jag fel beslut?
Såhär tolv år senare med endast 2 % synförmåga kvar så undrar jag om jag tog fel beslut. Jag var så liten och jag hade ingen uppfattning om sådana saker. Jag kan inte klandra varken mina föräldrar eller syncentralen för att de inte tog beslutet åt mig. Ingen visste då att min syn skulle bli så dålig och så länge man kan ta del av svartskrift på ett relativt bra sätt så behöver man inte lära sig punktskrift, det viktiga är att man har ett skriftspråk i någon form.

Hittills har jag inte stött på några problem. Jag har kunnat ta till mig information genom att lyssna på det eller genom att läsa kortare texter i svartskrift. Det jag däremot oroar mig för är hur det blir i framtiden, om min syn försämras ytterligare. Jag har hört flera blinda personer som talar så gott om punktskriften, trots att det mesta finns att lyssna på idag. De menar att vissa texter är lättare att läsa än att lyssna på, exempelvis protokoll eller liknande där man behöver vara noggrann och kunna läsa om ord för ord. De påpekar också vikten av att ha ett skriftspråk så att man får koll på stavningen – där kan lyssnande inte ersätta läsning. Jag hoppas dock att jag kan komma undan dessa problem, om jag får behålla den syn jag har så kan jag läsa svartskrift uppförstorat på min dator och kan därför ta del av texter som behöver lusläsas. Trots att jag inte läser långa texter i svartskrift längre så hoppas jag att jag kommer behålla stavning- och grammatikkunskapen. Jag har lärt mig det en gång och dessutom skriver jag kontinuerligt och kontrollerar min stavning.

Vem vet vad som händer i framtiden, om 20 år kanske jag känner ett behov av att kunna läsa punktskrift och då börjar jag lära mig det. Jag hoppas dock inte att det behövs. Att lära sig ett helt nytt skriftspråk tar enormt mycket tid. Det är svårt när man är barn, men ännu mycket svårare när man blir äldre. Jag tycker det är häftigt med de som kan, att de kan läsa ett språk med fingrarna som ingen annan förstår.

/Emelie