OBS! Spoiler för er som inte har sett den första eller någon av Lillefotfilmerna alls då detta blir som en slags review för filmen.

Hand i handSå, jag kan inte vara den enda på detta jordklotet som avskyr att äta, städa eller liknande saker utan att kolla på något eller att ha ljud i bakgrunden, eller hur? Hur som helst, häromdan så bestämde jag mig för att kolla på filmen ” Landet för längesedan ” medans jag åt frukost och gjorde mig iordning inför skolan. I grund och botten, är inte vänskap vad i alla fall den första filmen handlar om?

En av dom första sakerna Lillefot och Cera lär sig i livet är att dom olika dinosauriearterna inte umgås med varandra vilket dom levde upp till, till en viss del tills jordbävningen uppstod. När jordbävningen uppstod så kämpade alla dinosaurier hårt för att kunna fortsätta sin väg till säkerheten och att hålla ihop sina familjer. Lillefot blir separerad från sina morföräldrar och får se sin mamma somna in och Cera tappar bort sin familj. Men trots detta så ger inte Lillefot upp, han fortsätter att försöka följa sin mors sista ord – att hitta den stora dalen – och stöter på Cera på vägen som är helt inställd på att hon kommer klara sig ensam och dom splittras återigen.

Senare så stöter Lillefot på Kvacky, Petri och Tagg och under tiden så råkar Cera stöta på en vasstand som hon lyckas fly från när hon stöter på gruppen. Vad jag försöker göra här är inte att förstöra hela filmen för er som läser, utan jag försöker få fram att även fast denna filmen är gammal så stämmer den på något vis bra in på en stor del av vårat samhälle idag.

Om man kollar på vårat samhälle så kan man se det som en dal med dinosaurer där det finns köttätare, växtätare och allätare.  Och även fast inte alla ser det, så är vi inte så olika som vi tror att vi är. Vi är ju alla trots allt människor, inte sant?

Att träffa vänner och att ha en bra vänskap är jätteviktigt här i livet då vi människor – inte alla – har ett stort behov av närhet. Och vad vore vi utan vänner?

/Linnéa