Bilden visar en utsträckt hand

Bilden visar en utsträckt hand

Denna artikel är en fortsättning på del ett i serien där jag berättar om vad som är skillnaden mellan att ha assistans jämfört med att ha hemtjänst. Denna artikeln fortsätter exakt där jag avslutade första delen.

Vad hände efter det första mötet?
Efter det första mötet dröjde inte lång tid innan det hela drog igång. Jag blev nästan lite imponerad där ett tag och mamma också. Jag fick ett trygghetslarm som jag kunde ringa på om jag behövde hjälp utanför de tider som jag redan bestämt att jag skulle få hjälp av hemtjänsten.

Tillsammans med trygghetslarmet fick jag  ett grått armband med en röd knapp som var kopplad till larmet, där kunde jag trycka om jag behövde hjälp men inte stod precis bredvid larmet. Det var sällan jag gjorde det förresten.

En stor omställning, för både mig och min mamma
De som hjälpte mig i hemtjänsten var ett härligt gäng allihop. De hade lite svårt i början, självklart. Det var nytt för oss alla, även för mig och mamma. Svårast för mamma tror jag var att acceptera att till synes främmande människor fick runt i huset och hjälpte mig. I början gick de upp och väckte mamma, som på den tiden för det mesta hade jobbat natt. Hon tyckte det var det dummaste hon hört att de hade mage nog att väcka henne för att fråga vart jag höll hus.

Jag kan inte mer än att hålla med faktiskt. Med tanke på att jag har en CP-skada så var det väl självklart att jag hade mitt sovrum på bottenvåningen av huset. Trappor och rörelsehinder är nämligen, för den som inte visste det, inte en så bra kombination. Jag har inga problem att gå i trappor, men jag tror ändå ni fattar min poäng här.

Med tiden var inte det ett problem längre, men jag och mamma hade ändå satt upp lappar med stora svarta pilar som visade vägen till mitt rum. För att underlätta i framtiden.

Nästa problem var att värma maten mamma hade lagat dagen innan i mikrovågsugnen, vilket jag faktiskt kan förstå varför den var ett problem för hemtjänsten att begripa. Ska jag vara ärlig var den inte helt lätt för mig att använda heller, även om det för det mesta gick bra. Mammas mikro är nämligen av en äldre modell. Man är tvungen att trycka på startknappen, trots att den hade börjat surra inne i skåpet.

Hemtjänsten har ett himla tempo
Ibland fick jag göra det själv till och med eftersom hemtjänsten hade hunnit köra sin väg innan jag sagt till hur det skulle göras. Problemet med mikron löste vi också med en lapp.

Inom hemtjänsten är det nämligen ett himla tempo, och det är inte svårt att se att egentligen har för mycket att göra, med tanke på hur lite personal de var som gjorde jobbet. Jag var ju såklart inte den enda i kommunen de skulle hjälpa. För att täcka detta problem, tog de för det mesta in vikarier, så det var sällan som jag fick träffa min kontaktman. Men det spelade inte så stor roll för mig, bara jag fick hjälp.

Jag fick i alla fall hjälp
Idag har jag inte längre hemtjänst, eftersom jag bor på ett LSS-boende inom kommunen. Men den tiden jag hade hemtjänst gav mig ändå en del skratt och en del nya vänner. Jag kunde dessutom vara någorlunda mer självständig och inte behöva be mamma om hjälp hela tiden, som jag hade behövt innan jag fick hemtjänst.

/David

Länk till del 3 https://funkar.skane.se/vad-ar-skillnaden-pa-hemtjanst-och-assistans-del-3-ett-forsta-mote-med-assistenten/