Bild: Rapsfält

Bild på ett gult rapsfält.
En bild på ett gult rapsfält. I bakgrunden syns blå himmel med vita moln.

Äntligen börjar min favorittid på året – våren är här och snart gör sommaren entré. Värmen kommer åter, luften fylls av blomdoft och folk drar sig ut i det fina vädret med ett leende på läpparna.

En stor del av mitt liv
I hela mitt liv har jag varit ute mycket i naturen. Under min barndoms somrar tillbringade jag mer tid på stranden än någon annanstans och jag fullkomligt älskade det. Så fort vi såg att solen sken utanför fönstret en varm sommardag så packades strandväskan med kaffe, mackor, saft och bullar – och hela dagen spenderades sedan med sol och bad. Jag älskade att vara i vattnet och det roligaste var att leta efter snäckor på botten. Mina föräldrar förundrades över hur jag kunde hitta dem eftersom de var så små, men tack vare att snäckorna var vita så bildade de en stark kontrast mot den mörkbruna sandbottnen, vilket gjorde det enkelt för mig att se dem.

Som barn kunde jag både springa i sanden och simma i havet på egen hand, vilket var en otrolig frihet, det inser jag nu i efterhand. Idag ser det lite annorlunda ut. Det är svårt för mig att ta mig fram i sanden och jag vågar inte längre vara ute och simma ensam, med risk för att inte hitta rätt brygga igen eller att simma in i någon. Nu får jag ta mer hjälp från min mamma, eller någon annan som är med mig på stranden, men jag försöker acceptera läget. Det är alltid tråkigt när man inte klarar av något som man gjort tidigare, men jag är otroligt glad över att jag hade den friheten när jag var barn. För några år sedan byggdes en ramp på den strand där jag och min familj brukar vara, så nu är det mycket lättare för oss i rullstol att ta oss både till sanden och ut på bryggan. Alla insatser gör skillnad och just denna underlättar mina dagar på stranden väsentligt.

Under vinterhalvåret var jag också ute mycket i naturen som liten, även om det inte var lika mycket som under sommaren. Att åka pulka var en av mina favoritsysselsättningar och jag gjorde det så fort tillfälle gavs. Som jag nämnde tidigare så kunde jag röra mig nästan obehindrat som liten, vilket gjorde det möjligt för mig att leka i snön utan någon speciell hjälp. Nu för tiden väljer jag för det mesta att stanna inomhus de snöiga dagarna, eftersom snö och slask är det klart sämsta underlaget för en rullstol.

Än idag älskar jag att vara utomhus, sommaren är min favoritårstid, men vintern har också sin charm. Under soliga vinterdagar när luften är hög och frisk brukar jag och mamma köpa lunch någonstans och sedan äta den nere vid havet. Det är så mysigt och vi njuter båda två av att få lite sol på näsan. Jag tycker att all mat smakar bättre utomhus och det blir alltid härliga stunder tillsammans.

Vår och sommar är min bästa tid på året, jag tillbringar gärna dagarna i en solstol med en bra podd i lurarna, eller i min rullstol ute på en härlig promenad.  En varm sommardag är det inte ovanligt att jag går ut på altanen direkt när jag vaknar för att äta frukost med mina föräldrar och sedan går jag inte in förrän sent på kvällen. Sådana dagar längtar jag efter när det är som kallast och mörkast under hösten och vintern. När jag suttit inne en hel dag är det så härligt att komma ut och få frisk luft. Då tar jag ett djupt andetag och det känns som att hjärnan vaknar till liv.

En promenad i vårsolen
Under Coronapandemin har jag varit ute och rullat i närområdet i stort sätt varje dag och nu när vårsolen och ljuset äntligen kommit tillbaka så är det en av höjdpunkterna på dagen.  Jag tycker mycket om att promenera tillsammans med både familj och vänner, samtidigt som det är en otrolig frihetskänsla att kunna göra det på egen hand. När jag är ute och rullar själv börjar promenaderna alltid med att jag pluggar i mina hörlurar, men dock bara den ena hörsnäckan, eftersom det är extremt viktigt för mig som gravt synskadad att jag tydligt hör vad som händer runtomkring mig. När jag letat upp rätt podd, bok eller spellista så bär det iväg.

Efter en ovanligt kall vinter och vår så känns det som naturen äntligen vaknat till liv igen och det är så mycket som händer överallt. I alla träd kvittrar fåglar och i buskarna kan man höra små djur som prasslar bland löven. När jag rullar på cykelgången hör jag bäcken som porlar till vänster om mig och jag drar in ett djupt andetag och insuper den ljuvliga doften av allt som blommar. Vissa blommor är så stora att jag kan se dem, exempelvis de vita äppleträden som är helt översållade med blommor. Andra ser jag inte alls, men då får jag lita på den som berättat för mig att de finns där. Jag vänder ansiktet uppåt, kisar mot ljuset och känner hur solens strålar värmer mitt ansikte. Jag tittar på den blå himlen, en av de vackraste färgerna jag vet, och som jag fortfarande har turen att kunna se. Jag hör några barns underbara skratt inifrån en villaträdgård, jag gissar att de hoppar studsmatta, eftersom jag kan se något som sticker upp bakom häcken, något som skulle kunna vara nätet till en studsmatta. Från en annan trädgård sprids den ljuvliga doften av grillat – jag blir alltid lika hungrig av den doften.

När jag rullar in i parken känner jag hur marken under mig förändras, från den släta asfalten som inte låter någonting, till en grusväg som knastrar under mina hjul där jag kör. När jag lyfter blicken får jag se alla trädkronor som nu täckts av gröna blad. För några veckor sedan var det bara kala pinnar som sträckte sig mot skyn, men så fort värmen kom så kom även de fina färgerna. Jag har svårt att se de olika nyanserna av grönt som sträcker ut sig ovanför mig, jag ser mest skillnaden i formen på träden, och det får räcka för mig. Jag vet att träden är vackert gröna och ibland kan jag se det, framför allt på bild. En vind sveper förbi och jag hör hur det susar i träden. Bredvid grusvägen ser jag små färgglada prickar mot den gröna gräsmattan och jag vet att det är maskrosor. Ingen vill ha dem där, men man kan ändå inte låta bli att tycka om dem där de står och lyser längst vägkanten. Snart står rhododendron i full blom, en av mina favoritblommor. De är stora och bildar en bra kontrast mot dess mörkgröna blad, så jag kan se dem med egna ögon. De är så vackra och de fina färgerna lyser upp den gröna dalen i parken.

När jag kör förbi den lilla dammen hör jag att fontänen satts igång och bildar ett svagt porlande ljud som minner om sommaren. Snart börjar näckrosorna i dammen också blomma, då ska jag rulla närmare för att försöka få syn på dem, i alla fall genom min mobilkamera.

Jag fortsätter rulla långsamt genom parken, jag ler för mig själv när det sägs något roligt i mina lurar och jag njuter av att sol och värme äntligen kommit åter.

/Emelie