Person i rullstol iklädd träningskläder.

Person i rullstol iklädd träningskläder. Bild på benen på en person som sitter i rullstol. Personen har på sig blommiga träningstights och rosa gympaskor med skenor. Personen håller en hantel i ena handen som hon hänger över ena benet.

Jag vill att träningsglädje ska vara en del av alla människors liv, så länge man har möjlighet till det. Det spelar ingen roll om man har ett funktionshinder eller ej, alla människor ska känna sig välkomna i en träningslokal.

Träning är en stor del av mitt liv och har mer eller mindre alltid varit det. Jag har simmat hela livet, fram till för ungefär ett år sedan, och jag har gått på olika pass på gymmet sedan jag var fyra år. Först familjegympa, därefter barngympa och sedan 13 års ålder så går jag nu på ”vanliga” träningspass. Det finns såklart en del hinder för mig gällande träningen, både på grund av mitt rörelsehinder och min synnedsättning, men jag är uppväxt med en filosofi om att all träning räknas, oavsett vilka förutsättningar man har. Vissa dagar är träningen väldigt jobbig, men jag tycker ändå att fördelarna den medför väger upp.

Hur tränar jag?
Simning
Som jag nämnde tidigare så har jag simmat i stort sätt hela mitt liv. När jag var väldigt liten var min mamma med i bassängen, liksom för alla små barn, men när jag blev äldre började jag vara själv i bassängen. När jag var yngre såg jag betydligt bättre än vad jag gör idag, så det var inte svårt för mig. Sedan flöt det bara på och under alla år har jag klarat mig utan att ha någon särskild hjälp i vattnet, trots att jag har gått på simträning som varken varit anpassad för min synnedsättning eller mitt rörelsehinder. Ibland har tränarna fått förklara på ett annat sätt för mig än för de andra i simgruppen, eftersom det inte fungerar att visa mig visuellt, men jag har aldrig sett något problem med det. I simbassänger är det vitt kakel på botten med ett svart streck i mitten på varje bana. Det svarta sträcket slutar en bit innan kanten och med hjälp av simglasögon så ser jag det tydligt.

Jag har tidigare berättat om vikten av kontraster för att jag ska kunna se, och samma sak gäller här. Tack vare det svarta sträcket så vet jag att jag simmar rakt och jag undviker att simma in i väggen. Ibland har det hänt att jag simmade in i mina simkompisar, men det har varit relativt sällan och alla gör vi misstag. Mitt rörelsehinder gör att jag inte kan simma lika fort som andra. Mina ben blir en extra tyngd i vattnet, istället för att hjälpa mig framåt. När jag simmar får jag därför använda mina armar väldigt mycket. Jag behöver inte någon ledsagare i vattnet, men det betyder inte att jag kan gå på simning själv – jag behöver hjälp med allting runtomkring på grund av min synnedsättning.

Träningspass på gymmet
Att gå på olika träningspass på gymmet har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Min mamma har gjort det regelbundet under många år, så när jag var fyra år tog hon med mig på familjegympa. Därefter började jag på barngympa och när jag var 13 år började jag gå på vanliga pass. Jag är väldigt glad att mamma förde in träningen i mitt liv i sådan tidig ålder. Jag har aldrig behövt ta något beslut om att börja träna, utan träningsglädjen har alltid funnits där. När jag började gå på pass så var det inte så svårt för mig. Jag såg betydligt bättre än vad jag gör nu och jag kunde röra mig nästan obehindrat. Med tiden har det blivit svårare, men jag har lärt mig att anpassa tärningen alltefter tiden har gått. När jag går på pass behöver jag ha någon med mig, oftast min mamma, men ibland min ledsagare. Detta behövs dels för att jag inte kan se vad ledaren i mitten av salen gör, dels för att jag behöver hjälp att ta fram vikter, matta, steppbrädor och liknande, men också för att jag behöver hjälp med en del övningar, framför allt ben övningar. Jag har inget emot att ha någon med mig på träningen, det blir mycket roligare när man gör det tillsammans.

På grund av mitt rörelsehinder så är jag begränsad i min träning. Jag har valt att gå på pass som inte är anpassade för personer med funktionshinder, vilket medför att jag får anpassa träningen själv, så att den passar mig och mina förutsättningar. Det är framför allt ben-övningar jag behöver justera, eftersom jag varken har kraft i benen eller någon bra balans. Jag vill träna benen så mycket jag kan, men ofta får jag hitta egna övningar som passar mig. Ibland får jag ändra vissa magövningar eller helkroppsövningar, eftersom benen ofta är inblandade på ett eller annat sätt. Jag har dessutom problem med mina axlar, så vissa övningar för armarna får jag också justera. Ni förstår säkert att det är ett pussel att få ihop ett bra pass där jag får träna hela kroppen, men jag har vant mig vid det och tack vare att min rörelse har försämrats gradvis så har jag kunnat ändra lite i taget, inte allt på en gång.

I början av tonåren så gick jag mest på gympapass, det vill säga en dansliknande träningsform där man tränar både styrka, kondition och koordination. Detta gjorde jag stående, men för några år sedan när min balans blev allt sämre så fick jag tyvärr överge dessa pass, trots att de var väldigt roliga. Istället började jag gå på andra typer av träningspass, exempelvis tabata och cirkelfys, vilket jag fortfarande håller fast vid. Inom dessa träningsformer tränar man också både kondition och styrka, men det är ingen dans inblandat, man står mer stilla på samma ställe och det kräver därför inte lika mycket balans.

Jag tränar alltid till musik och helst i grupp. Jag tycker att det blir en helt annan stämning när man tränar tillsammans med mycket folk. Musiken är en stor del av mitt liv och självklart vill jag föra in den i träningen. Jag hävdar att träningen blir roligare om man har glad och inspirerande musik att röra sig till. Det förhöjer känslan och gör mig mer motiverad. En annan fördel med musiken är att man slipper höra sitt eget flåsande om man spelar tillräckligt högt!

När jag går på mina pass så har jag ett hjälpmedel som underlättar träningen för mig, nämligen ett par skenor som håller mina fötter i 90˚. De är gjorda i kolfiber och består av en sula som man stoppar ner i skon samt en skena som går längst yttersidan av benet och som sedan fästs med ett kardborrband runt vaden. (Se bild ovan) Dessa är till stor hjälp för mig, jag slipper snubbla över mina egna fötter och de ger mig mer stabilitet. När jag började använda skenorna tyckte jag det var jobbigt, vilket det ofta är när man behöver ta till ett nytt hjälpmedel. Därför stoppade jag in dem i mina träningstights för att de skulle synas mindre, vilket resulterade i att tightsen gick sönder på löpande band. De senaste åren har jag kommit över detta och nu gör det mig ingenting att folk ser mina skenor, de är bara helt fantastiska!

Träningens betydelse för mig
Eftersom jag, trots mina svårigheter, fortsatt träna hela livet, så förstår ni säkert att träningen betyder mycket för mig. Det är förenat med mycket glädje och jag är alltid nöjd och stolt över mig själv när jag är färdig med ett pass. Precis som för de flesta andra så har jag dagar då det känns tungt att träna och då vill jag helst hoppa över det, framför allt nu under Coronapandemin när jag och min mamma tränar hemma. Trots det så känns det alltid värt att göra det, framför allt efteråt. Jag vet att både min kropp och mitt psyke mår bra av fysisk aktivitet, och min läkare har uppmanat mig att fortsätta röra på mig så mycket jag kan. Jag tycker om att känna mig stark och jag vill ha så god rörlighet som möjligt, trots att den är relativt begränsad.

Jag är uppväxt med en filosofi om att all träning räknas, oavsett hur hårt man tränar. Jag vet att många känner press gällande träning, man vill kunna lyfta lika tungt och springa lika snabbt som de man ser runt omkring sig. Naturligtvis har jag också känt dessa känslor, men jag försöker alltid vara nöjd med det jag gör. Jag vet mycket väl att det finns de runt omkring mig som är betydligt mer vältränade än vad jag är, men jag jobbar på att inte fokusera på det. Jag tränar för min egen skull och jag gör både min kropp och mitt psyke en stor tjänst. Det är tråkigt att folk jämför sin träningsförmåga med varandra, alla klarar av olika saker och det viktigaste är att man känner sig bekväm i sin egen träning. För några år sedan fick jag kommentarer om att jag inte kämpade tillräckligt hårt och lyfte tillräckligt tungt. Dessa ord ekade i mitt huvud under många träningspass. Jag tror egentligen bara att personen ville peppa mig, men det landade fruktansvärt fel. Träning ska vara till för alla och ingen har rätt att se ner på någon annan människas sätt att träna. Det viktigaste är att man rör på sig och har roligt under tiden.

Jag vill tillägga att jag vet att det finns personer som av olika själ inte kan träna, och jag vill verkligen inte trampa någon på tårna genom denna text. Jag vill att alla som har möjlighet att röra på sig ska känna sig bekväma med att göra det, men jag vet också att det finns de som inte har den möjligheten och då ska man absolut inte känna någon press.

Träning under Coronapandemin
Det senaste året har min träning sett väldigt annorlunda ut jämfört med andra år. I mars 2020 när Covid-19 bröt ut i Sverige så valde jag och mamma att hålla oss borta från gymmet – det kändes dumt att stanna kvar med tanke på hur mycket människor som cirkulerar där. Jag har aldrig velat träna hemma tidigare, eftersom jag tyckt det verkat så tråkigt, men nu insåg jag att det var enda sättet för mig att hålla igång. Om man inte har ett rörelsehinder så kan man klara sig med vardagsmotion, exempelvis att gå en promenad, ta trapporna istället för hissen eller att cykla till jobbet, men för mig som inte kan göra någon av dessa saker så är träningspassen min enda väg till fysisk aktivitet.

När jag och mamma hade gått hemma några dagar så gjorde vi ett eget träningsschema, som fungerade för oss båda. Vi byggde passet på övningar som vi brukar göra på gymmet och sedan letade vi upp färdig träningsmusik på YouTube. Jag har sådan tur som har någon att träna med, om jag hade behövt göra det själv så hade det varit mycket svårare att hålla motivationen uppe. Vi peppar varandra hela tiden, om en av oss inte vill så får man höra klart och tydligt genom båda öronen: ”Jo, nu kör vi!”. Nu har vi kört hemmaträning i över ett år, bortsätt från några utepass i somras och några pass på gymmet under början av hösten, då smittotalet sjönk. Att träna hemma i hallen väger aldrig upp att träna i en träningssal med en stor grupp glada människor och hög musik, men det fungerar över förväntan. Nu har vårt gym börjat med vårens uteträning, det ska bli så roligt att komma igång med det igen.

Träning och rörelseglädje ska vara till för alla, oavsett om man har ett funktionshinder eller ej. Ibland kan det vara svårt att hitta den träningsform som passar en själv, men jag tror trots allt att det finns något som passar alla, bara man kan och vill.

/Emelie