Till föräldrarMitt mål med denna text
Jag är inte förälder själv så jag har ingen erfarenhet med hur det är att ha ett barn med diagnoser eller handikapp. Men jag har själv en mamma som under 7 år var ensamstående förälder till mig och min storebror. Jag kan idag se vilken extrem kamp det har varit för henne och förstår bättre vad hon har gått igenom på grund av mina diagnoser och problem. När jag var i tidiga tonåren träffade min mamma sin idag man, självklart blev jag inte magiskt frisk bara för att min mamma träffade någon ny men hon fick i alla fall äntligen någon som kunde stötta henne genom alla de svårigheter som var vilket underlättade.

Jag har en pappa som jag älskar enormt och han har självklart också varit en viktig och positiv del av mitt liv vilket jag är oerhört tacksam för. Under min barndom var det dock en period han inte var så involverad av olika anledningar men inget som påverkar vårt förhållande negativt idag. Har full förståelse för båda mina föräldrar för hur saker och ting har varit och blivit.

Jag förstår också varför vissa val gjordes när jag mådde som sämst och jag är idag glad att mamma tog dessa beslut. Jag ska förklara mer grundligt om hur vår resa varit med min mamma i fokus och allt det som hon kämpade halvt ihjäl sig med för min skull. För jag vet att hon inte är den enda föräldern som gör och gjort detsamma för sitt barn som har diagnoser eller handikapp mm.

Mitt mål med denna text är att få er föräldrar med både små barn, ungdomar eller vuxna barn att förstå hur fantastiska ni verkligen är som kämpar febrilt för ert barns välmående varje dag.

Till att börja med
Bara det här med att ha burit på ett eller flera barn i 9 månader är för mig något som förtjänar beröm. För det är mycket som man då får offra för att barnet ska må bra där inne i magen, så som till exempel slutar de flesta mammor att röka och dricka alkohol, i alla fall under graviditeten. Pappan ska hantera de hormonförändringar som hans fru går igenom som visar sig på olika sätt för olika mammor, som bla värk och olika smärtor, stress, humörsvängningar och utmattning och i vissa fall depression som kan uppstå både innan och efter födseln. Sen är det oavsett om ens barn är friskt eller ej en redig kamp att ha barn överhuvudtaget faktiskt. Men med diagnoser eller handikapp på det så blir det 10 gånger svårare. Det är kort sagt en hel del som går in i att vara en förälder.

Av ren kärlek
Man offrar väldigt mycket för sitt barn av ren kärlek. Man prioriterar i många fall sitt barns mående före sitt eget. Man ger väldigt mycket minst sagt av sin tid för att ens barn ska få den bästa möjliga vården för dess diagnoser eller handikapp. Vissa barn kan behöva hjälpmedel som man kanske inte kan få hjälp av kommunen med kostnaden, och då krävs det en uppoffring även där rent ekonomiskt utöver den vanliga kostnad som blir när man har barn, friskt eller ej. I vissa fall får en eller båda föräldrar sluta jobba för att kunna ta hand om sitt barn hela tiden, vilket görs av ren kärlek för sitt barn. Man vill ju att ens barn ska ha det så bra som möjligt så därför är det något som många har valt att göra för att deras barn ska kunna få riktig vård dygnet runt.

Låt mig tala kort för den som inte kan
Där finns dom som har barn som inte kan prata själva av olika orsaker. Där är också så att även om ens barn kan prata så blir det ibland att dom kan slänga ur sig både elaka och sårande ord av ren frustration, panik ångest och stress och press. Många barn som kan prata kan ändå inte riktigt förklara alla gånger vad det är som pågår inuti dom. Hur dom känner, varför dom känner som dom gör och exakt vilka känslor som uppstår under ångest eller vad som triggar igång ångesten. Det kan vara jätte svårt att finna ord som beskriver vad det är för krig som pågår i huvudet. Men genom terapi och hjälp så kan det bli lättare för ens barn framöver. Men tro mig när jag säger att ert barn älskar er, och låt mig också tacka er för allt det ni gör för era barn. Ni är deras hjältar även om dom inte kan säga det själva, för ingen annan kämpar så mycket för dom som ni gör.

Försök prioritera även er egen hälsa
Vid händelse av plötsligt lufttrycksfall ombord på ett flygplan ska du ta på dig syrgasmasken innan du hjälper andra, även ditt barn. För du kommer behöva göra det om du överhuvudtaget ska kunna hjälpa dina barn eftersom dom antagligen inte själva vet hur man ska göra, och skulle man själv tuppa av medan man försöker hjälpa sina barn så kan det sluta med att ingen får på sig någon mask vilket skulle kunna vara katastrofalt.

Detta gäller även i vanliga livet som förälder. Man måste så gott det går prioritera även sin egen hälsa. Inte bara för din egen skull men även för ditt barn. För sliter man ut sig helt och hållet så kommer det sluta med att det inte finns någon kraft kvar i en för att hjälpa sitt barn. När jag var 11 så fick jag börja åka varannan helg till ett korttids boende. Sen bodde jag även senare som tonåring hos en kontaktfamilj någon helg då och då. Sen fick jag åka till ett behandlingshem i Borlänge, och efter ett år där till ett annat behandlingshem i Falun. Därefter fick jag bo i ett familjehem i Örkelljunga i ungefär två år och hade då mycket närmare till min mamma än innan.

Just när allt detta hände, alltså att behöva åka ifrån mamma så hatade jag det. Jag avskydde korttids boendet och likaså behandlingshemmen och jag hamnade tyvärr därefter hos en familj som var minst sagt okvalificerade till att ta hand om mig och jag mådde extremt dåligt av att bo där. Men! Det var tack vare den dåliga omgivningen som jag bestämde mig för att göra allt jag kunde för att bli frisk från min ätstörning och självskadebeteende så att jag kunde få flytta till en egen lägenhet. Det var det som krävdes, och jag lyckades. Så det dåliga blev istället en motivation för att bli frisk.

Självklart blev jag både arg, ledsen och sur när det var helt nytt att behöva åka hemifrån varannan helg och likaså när jag flytta till behandlingshem osv. Men jag ser idag hur mycket positivt det ändå gav mig och min familj. Det gav min mamma fler tillfällen att få samla lite kraft så att hon kunde fortsätta ta hand om mig när jag väl kom hem igen. Och jag vet att under tiden jag bodde på behandlingshem och familjehem så fick min storebror lite mer fokus på sig som han inte fått när jag varit hemma på grund av mitt mående. Han fick precis som mamma lite lugn och ro. Jag vet att mamma hade dåligt samvete för detta, alltså att hon ”skickade bort sitt barn” för att hon skulle få vila, men jag skulle aldrig någonsin anklaga henne för att ha försummat mig eller något sådant. Det var nödvändigt inte bara för min familj men även för mig eftersom jag behövde extra mycket hjälp, något som jag inte kunde få hemma. Mamma hade behövt göra ett arbete för minst 15 personer 24/7 något som hon i stort sett redan gjorde, så det hade blivit dubbelt upp så att säga vilket hade varit omöjligt.

För att avsluta..
Jag vill uppmana er föräldrar till att se vad det för finns möjligheter efter vad som passar er och ert barn när det kommer till möjligt korttids boende eller liknande. Skulle det vara så att det helt enkelt inte skulle funka för just er så vill jag i alla fall be er att hitta någon ni känner er trygg med och be dom vara barnvakt så att ni får komma ut och spendera tid ensamma ihop. Sanningen är den att när man har barn med svårigheter så är risken att man lägger all fokus på sitt barn och ingen fokus på sin partner eftersom all kraft går åt till att ta hand om ert barn. Så försök hitta något tillfälle då ni kan få vara ensamma ihop (eller om man är ensamstående att hitta tid för att få gå ut med vänner eller få ha en lugn kväll för dig själv). Ni förtjänar det, och ni behöver det.

/ Rebecca