Ett stort rött hjärta som hänger på en fasadlampa

Ett stort rött hjärta som hänger på en fasadlampa

En oväntad livsförändring
När man får barn så vet man oftast inte om det barnet kommer ha diagnoser, handikapp eller andra svårigheter. Man kan inte styra hur ens barn kommer att fungera i en värld som är så kaotisk som denna. Man vill kunna skydda sitt barn mot allt negativt och vill självklart att det ska kunna få ett så bra liv som möjligt. Föräldrar som har barn med olika svårigheter får kämpa dubbelt så mycket för sina barns välmående och dubbelt så hårt för att deras barn ska ha dom bästa möjliga förutsättningarna för att kunna få ett bra liv.

Det är just därför jag vill dela med mig av mina tankar till er föräldrar som kämpar febrilt för ert barn, trots motgångar av alla möjliga slag.

Jag vet ingenting
Eftersom jag inte har barn eller kommer skaffa barn i framtiden så kommer jag aldrig kunna säga att jag vet hur det är att vara förälder. Jag har samlat information genom att observera andra och dessutom kunnat prata med mina föräldrar och fått deras uppriktiga tankar och känslor angående hur det varit att ha barn med speciella behov. Sen kollar jag mycket på Dr Phil också så har memorerat en hel del från det jag sett även där.

Jag har alltid haft starka åsikter när det kommer till hur man ska uppfostra barn, men jag har idag fått lära mig att det kanske inte är mitt område att läxa upp andra i. Jag vet ingenting om hur det är att vara en förälder. Det jag förstår idag som vuxen kvinna är dock hur mycket min egen mamma har kämpat för mina rättigheter och för mitt välmående. Och jag har förstått att det som min mamma var tvungen att kämpa för och göra för att jag skulle få rätt hjälp är precis vad så många andra också fått göra för sina barn med speciella behov.

Ert barn älskar er
Jag kommer aldrig att kunna tacka min mamma nog för allt hon gjort för mig. Och eftersom jag hade turen att kunna prata tidigt och utveckla mitt tal och ordförråd trots min autism så har jag kunna berätta för henne hur uppskattad hon är. Men där finns många barn, speciellt med autism, som tyvärr inte kan uttrycka sig eller prata. Jag kan tänka mig att det känns extra tungt att lägga all sin tid och energi på någon som inte kan tacka en eller visa någon slags uppskattning på sätt som andra kan göra. Man kan säkert känna sig rätt ledsen när man ser hur andra barn med samma diagnos kanske kan uttrycka någon slags kärlek mot sin förälder men ens eget barn är på en annan nivå inom autism spektrumet och inte har den förmågan.

Jag kan tänka mig att det gör ont i hjärtat. Men tro aldrig att ert barn inte älskar er eller att ni är en dålig förälder. Man kan verkligen inte göra mer än sitt bästa och gå utifrån sina egna förutsättningar och begränsningar. Ja, kom ihåg att även NI har begränsningar! Man är inte mer än människa och det är okej att bryta ihop, det är okej att vilja ge upp och att känna som man gör. Men ge inte upp och låt inte sådana tankar och känslor ta över.

Prioriteringar
Jag förstår att det inte finns mycket egen tid när man har ett barn med svårigheter att ta hand om. Men om det är möjligt, försök hitta något som ger DIG stöd och som kanske till och med kan ge dig lite energi trots omständigheterna. Om det bara så är 5 minuter man får för sig själv till att andas så är det värt det i längden. Prioritera alltid ert barn välmående, men glöm aldrig att prioritera ert eget också. För det är när man själv har lite energi som man kan ge sitt barn av den energin.

En guldmedalj
Alla föräldrar som tar hand om sina barn förtjänar beröm. Och det är inte lätt även om ens barn är friska. Då är det inte konstigt att det är ett extremt heltidsarbete när ens barn dessutom har speciella behov. Ni kanske inte ofta får beröm eller det stöd ni behöver, och det är något jag verkligen vill att ni ska få. Om inte av någon annan så av mig. Jag vet att det kanske inte är mycket när det kommer ifrån någon som inte ens kan den vanliga klockan. Men jag hoppas att något ifrån denna text kan vara till uppmuntran. Ni förtjänar alla en guldmedalj i föräldraskap!

/Rebecca