Bild på RododendronAlldeles för ofta hamnar jag i en situation som jag anser att ingen människa ska behöva uppleva, nämligen att folk pratar om en i tredje person när man står precis bredvid. Att någon helt enkelt väljer att fråga en förälder, kompis eller assistent om ens talan, istället för att be en själv om den. Jag har pratat med flera kompisar med handikapp om detta, och alla upplever samma sak, varför är det så? Skillnaden mellan ”du” och ”hon/han” kanske inte verkar vara så stor för världen, men om dessa ord används fel kan de få väldigt stor negativ påverkan på en individ.

Jag undrar bara varför
Helt ärligt, varför ska detta behöva vara ett stort problem för så många? Ska det verkligen vara så svårt att förstå att man kan prata lika väl med oss som har ett handikapp, som man kan göra med folk som inte har det?

Jag tänkte berätta om ett speciellt tillfälle jag minns extra väl, då det tydligt visade sig hur en persons uppfattning om mig förändrades när han förstod att jag var synskadad. Det var en gång när jag och min mamma var ute på stan och fick syn på en man som samlade in namnunderskrifter. Mamma gick fram och skrev under, och därefter vände sig mannen mot mig och frågade: Vill DU också skriva under? Javisst svarade jag, och mannen räckte fram blocket till mig. Mamma berättade då för honom att jag inte ser, så hon fick skriva under i mitt namn. Då ändrade mannen direkt sitt sätt att tilltala mig, och började istället prata med mamma om mig, trots att jag satt där bredvid honom, precis som jag gjort bara några sekunder tidigare.

Jag kan verkligen inte förstå hur en människas syn på en annan människa kan ändras så mycket så fort den får reda på att personen i fråga har ett handikapp. Mannen i den här historien trodde tydligen att man inte kan prata med mig på grund av min synskada. Hur tänker människor som tror att det har någonting med vartannat att göra? Det kan jag faktiskt inte förstå.

Hur känns det?
Som sagt så har jag varit med om detta bemötande alldeles för många gånger, men jag blir ändå helt stum varje gång. Jag hade önskat att det var lättare att konfrontera personer som beter sig på detta sätt, men jag blir alltid lika förvånad när det händer. Jag tror aldrig att en människa ska särbehandla någon annan på det här sättet, och därför tar det alltid några sekunder innan jag faktiskt uppfattar vad personen sagt. Efteråt känner jag mig alltid lika ledsen, och jag tror de flesta i samma situation känner likadant. Man försöker att inte ta det personligt och tänka att ett sådant beteende visar på den andra personens intellekt, inte mitt, men trots det så känns det ändå lite varje gång. Så om någon som läser detta är en person som pratar med handikappade personer, eller andra personer för den delen, i tredje person, tänk en gång extra innan du gör det, och behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.

/Emelie