Bild: Stressfaktur

Bild på en person i rosa gympaskor som går med kryckor.

En dag med ovanligt mycket fysisk aktivitet resulterade i en överbelastad fot. Jag fick en stressfraktur och var mer begränsad än vanligt under lång tid.

Vad är en stressfraktur?
Stressfrakturer är små sprickor i skelettet, till skillnad från andra frakturer framkallas dessa av överbelastning, inte av trauma. Skadorna framkommer oftast i de ben som går från mellanfoten och ut i tårna. Symptomen är smärta vid belastning, kan även förekomma vilosmärta och svullnad. Det skadade området är ofta ömt vid beröring.

Behandlingen för denna skada är främst ändring av träning och belastning av foten, men avlastande skoinlägg kan också underlätta. En stressfraktur kan ofta diagnostiseras av vårdgivare genom specifika metoder, men man kan också ta hjälp av röntgen, ultraljud eller magnetkamera. En röntgenbild visar inte stressfrakturen förrän efter 2–6 veckor efter att smärtan tillkommit.
Källa: https://skadekompassen.se/skador-sjukdomstillstand/stressfraktur-i-foten-marschfraktur/

Min upplevelse
Jag minns min stressfraktur väldigt tydligt, trots att det är fyra år sedan jag hade den. Jag fick den 24 januari 2018. Vi hade idrottslektion i skolan och jag gick på en trampmaskin hela lektionen. På kvällen tränade jag och min mamma tillsammans och i slutet av passet kände jag att det gjorde lite ont i vänster hålfot när jag gick på den. Det gjorde ondare senare på kvällen, men min mamma lugnade mig och sa att det säkert skulle vara borta morgonen efter.

Dagen därpå vaknade jag och hade lika ont. Det blev inte bättre den närmsta tiden, utan snarare sämre. Efter några dagar åkte vi till vårdcentralen där de kände och klämde på mina fötter. De hittade inget konstigt, men skickade mig ändå på röntgen. Röntgenbilderna visade heller ingenting, det var först när jag fick göra en magnetröntgen som en liten spricka i foten framträdde.
Den första tiden kunde jag knappt stödja på foten eftersom det gjorde så ont. Jag fick gå med gympaskor inomhus för att stabilisera och underlätta. Det tog ungefär två månader innan foten var så pass bra att jag kunde träna igen. Jag minns det passet så väl. Jag var så glad för att vara tillbaka på gymmet och trots att det gjorde ont så hade jag en enorm energi. Därefter fortsatte jag att träna, men det tog uppemot ett halvår innan min fot var helt återställd. Läkarna sa att det gick bra att stödja på foten så länge smärtan inte blev för stor och därför kändes det okej att träna. Jag tyckte inte att det gjorde ”för” ont, men det är en tolkningsfråga. Om jag låtit bli träningen kanske läkprocessen gått fortare, men det får jag aldrig veta och frågan är om det hade varit värt det. Jag älskar att gå på olika träningspass och det genererar så mycket glädje.

Trots att jag har ett relativt omfattande rörelsehinder så har jag ytterst sällan ont i fötter eller ben. Detta är jag väldigt glad för. Jag kan inte använda mina ben såsom jag vill, men jag behöver inte kämpa mot smärta. Tiden med stressfrakturen var helt annorlunda. Då behövde jag inte bara tampas med en svag och stel underkropp, utan också med en fot som värkte varje gång jag belastade den. Fördelen med frakturen var att jag bara hade ont när jag gick på foten, så när jag satt i min rullstol påverkades jag inte av den.

Att ha en stressfraktur var väldigt påfrestande. Att inte kunna röra sig såsom man brukar, och under så lång tid. En sådan liten spricka gör fruktansvärt ont och jag vill inte uppleva det en gång till. För några månader sedan började jag få ont på samma ställe där jag hade min stressfraktur. Jag var rädd att jag hade fått en spricka igen. Som tur var började smärtan avta efter ett tag och nu har jag nästan inte ont längre.

/Emelie