Bild: StolthetEn person som då stod mig väldigt nära sa till mig en gång,  “- Du är en person med ett handikapp, inte en handikappad person.”
Det tog mig ett tag att koppla vad han menade för har jag ett handikapp så är jag ju handikappad, tänkte jag.

Nu, hela två år efter händelsen hänger hans ord fortfarande kvar i hjärnan. Och nu, äntligen, börjar jag få förståelse för vad det var han egentligen menade, eller om inte annat så har jag fått min egen uppfattning.

Jag vill iallafall tro att det han sa har att göra med hur man ser sig själv och sitt eget handikapp. Jag har alltid sett mig själv så som jag önskar att alla andra ser mig, såklart. Alltså som vilken annan människa som helst.

Jag tror att jag till och med en period försökte förneka att mitt funktionshinder ens existerade. Försökte göra exakt som alla andra, som att springa på idrotten i skolan eller cykla till exempel. Detta försökte jag med även om jag visste innerst inne visste att det inte skulle gå, på grund av mina fysiska förutsättningar, helt enkelt.

När jag väl slutade att förneka min cp – skada så insåg jag också att jag mådde bättre på så många sätt. Jag orkade mer mentalt, jag var allmänt lyckligare och hittade på saker. I samma period klarade jag också av att se mitt funktionshinder på ett helt annat sätt. Jag slutade jämföra mig med andra och gjorde istället allt, men på mitt sätt och det va då jag kunde vara stolt över mitt handikapp. Det var då jag slutade se det som ett hinder och istället såg jag det som ett privilegium.

Jag tror det var det han menade, att jag inte ska låta min cp – skada definiera vem jag är.
Jag är en person med ett handikapp, inte en handikappad person.

/Amanda