För det första..

Tecknad bild av Rebecca på en figur som är insvept i en filt som täcker större delen av figuren.

Tecknad bild av Rebecca på en figur som är insvept i en filt som täcker större delen av figuren.

Detta resulterade i att jag vaknade ofta på nätterna och gick in till mina föräldrar eller att jag började gråta och jag hade också väldigt ofta näsblod. Så ibland kom jag in till mina föräldrars sovrum och hela mitt ansikte var blodigt vilket självklart skrämde dom rejält. Inte ens min bror fick sova ifred för det hände att jag smög in till honom också när jag var liten och sov i hans rum för att jag var så rädd.

Jag har läst att barn med autism ofta har problem med sömnen och likaväl väldigt verkliga mardrömmar/drömmar. Enda skillnaden är att jag har kunnat artikulera exakt vad jag har drömt. Men jag har ju inte bara diagnosen autism, jag har en högfunktionell version av det, alltså Asperger. Där av har jag kunnat prata sen jag var under 1 år gammal. Min man och mina vänner kan hålla med om att jag pratar väldigt mycket än idag (skämt åsido).

Men vad är sömnförlamning?

Det var utan tvekan som värst när jag var barn. Jag har idag som vuxen insett genom både terapi och egen kunskap och förståelse för olika psykiska problem kommit fram till att jag hade sömnförlamning när jag var liten. Jag har dock haft turen att kunna bli fri från det sen senast 12 års ålder. Jag ska förklara vad sömnförlamning är.

Sömnförlamning är ett tillstånd då man är under ett tillstånd mellan sömn och att vara vaken. Man är medveten men kan inte röra sig eller prata. Under ett avsnitt kan man hallucinera (höra, känna eller se saker som inte finns där) vilket självklart kan göra en helt livrädd och ge extrem panik ångest.

Första minnet av en sömnförlamnings hallucination

Jag kommer fortfarande ihåg klart och tydligt första gången jag såg ett monster komma in i mitt sovrum. Jag var mellan 4-5 år gammal. Monstret hade ett avlångt ansikte och långa smala armar med stora händer och klor. Av någon anledning lyckades jag ofta springa ut ifrån mitt sovrum allt eftersom monstren närmade sig. Där finns många som inte kan röra sig alls under sin sömnförlamning och deras mardröms monster kan gå så långt att de försöker ta dö på dom genom att strypa dom, bland annat extremt obehagligt. Jag har haft turen att lyckats springa innan mina monster (som jag kallar dom) hann nå mig. Där har jag varit lyckligt lottad måste jag säga.

Det värsta jag varit med om

Jag var 6 år gammal och låg vaken i min säng. Det var mörkt i rummet och varken jag eller min bror hade dörrar och våra rum var precis mitt emot varandra. Det var en trappa som ledde till nedervåningen precis utanför våra rum. Det ledde till att där var väldigt mörka skuggor mot trappan.

Jag låg och stirra på skuggan, kunde inte stänga ögonen. Plötsligt ser jag något komma ut ur mörkret i form av en man med kritvitt ansikte, jag kunde dock bara se hans magra mun och haka. Han hade nämligen på sig en svart kappa som täckte det mesta av hans ansikte och hela hans kropp. Han hade dock inga fötter utan svävade långsamt emot mig.

Jag lyckades dra upp täcket över mina ögon, och när jag tog ner det igen hade han kommit fram till min säng kant och stod över mig. Jag drog upp täcket över ansiktet igen, och nästa gång jag tittade ut så hade han en kniv i handen. Då tog paniken över och jag sprang in i min brors rum och la mig hos honom helt livrädd. Detta har inte hänt igen, vilket jag är väldigt tacksam för minst sagt.

I dagens läge

Idag är jag fri från denna vidriga problematik. Jag har fått rätt mediciner som hjälper mig med sömnen och dom hjälper mig väldigt mycket. Mardrömmar och drömmar har jag fortfarande varje natt och jag kommer alltid ihåg dom. Men jag har ändå aldrig sovit så tryggt så som jag gör idag.

/ Rebecca