”Jag är dålig på det här.”
”Jag borde klara mer.”
”Alla andra är bättre på det här än jag.”
”Jag vill också se ut som de på TV.”
”Det jag gör räcker inte till.”

Bild på en gosedjurskatt som sitter i en soffa. Katten har ett runt och ett spetsigt öra, och den bär en vit t-shirt med texten ”Kom ihåg: Du är bra som du är”.

Bild på en gosedjurskatt som sitter i en soffa. Katten har ett runt och ett spetsigt öra, och den bär en vit t-shirt med texten ”Kom ihåg: Du är bra som du är”.

Jag tror det är viktigt att vi sätter press på oss själva i vissa sammanhang så att vi kan utvecklas som människor och för att vi ska få ett fungerande samhälle, men om självkritiken blir för stor kan det få förödande konsekvenser för en individ.

Självkritik som en drivkraft

Att sätta press eller ställa krav på oss själva är något viktigt som driver oss människor framåt. I skolan eller på ett arbete behöver vi utmana oss själva för att kunna utvecklas och känna oss stolta över oss själva. Om man gjort dåligt ifrån sig i en skoluppgift och ändå är nöjd och inte kritiserar sig själv för det så kommer man aldrig bli bättre. Jag tror det är viktigt för alla människor att man får känna sig stolt över sig själv, vilket är svårt att uppnå om man inte sätter någon press på sig, och även ger sig själv kritik när det inte går som man tänkt. Likadant är det på en arbetsplats, om alla hade varit nöjda med sig själva hela tiden, även om de gjort ett dåligt jobb, så hade inga arbetsplatser fungerat och det hade lett till att samhället i stort inte heller hade gått runt.

När det går över gränsen

Det är en hårfin gräns mellan att självkritiken är en positiv drivkraft som hjälper oss framåt, till att det tar över och blir något negativt som istället tynger ner oss. Jag tror det är extremt vanligt att vi människor kritiserar oss själva betydligt mer än vad vi borde, kanske extra mycket när man är ung, osäker och rädd för att inte passa in i normen. Att kritisera sig själv i vissa situationer är bra, men absolut inte när det går över styr. Det är okej att vara missnöjd över en dålig uppsats i skolan, där man vet att man kan prestera bättre, men det blir ett problem när man är missnöjd även när man presterar sitt allra bästa. Man ska kunna ge sig själv kritik när man inte gör så gott man kan, men det är ännu viktigare att kunna ge sig själv beröm när man presterar på topp.

Det är en hemsk känsla när man gör sitt absolut yttersta inom något, men man kan ändå inte känna sig nöjd och stolt över sig själv. När man vill kunna göra mer, även om man vet att det inte går. Känslan kan krypa sig på en när man minst anar det, och när den väl etsat sig fast så är det svårt att bli av med den. Man försöker tänka på annat, men det är inte alltid så enkelt. Det är lätt att säga till andra att det de gör räcker till. Man kan säga det till sig själv också, men det är inte alltid man lyssnar.

Vi behöver alla lite extra stöttning när de självkritiska tankarna tar över. Det är inte lätt för en utomstående att ändra ett negativt tankesätt hos någon annan, men att säga några snälla och uppmuntrande ord skadad aldrig.

Ett lagom mått av självkritik hör hemma i vissa sammanhang, men ibland ska den inte visa sig alls. Man måste känna sig bekväm med att göra vissa saker även om man inte är så bra på det, utan bara göra det för att det är roligt. Man ska kunna sjunga i bilen med sina nära och kära trots att man inte sjunger som Céline Dion och man ska känna sig bekväm med att sitta och måla även om man inte målar som Picasso. Hela livet ska inte vara en prestation, vi måste kunna släppa loss och bara ha roligt ibland.

/Emelie