Bild: Ledarhund

En vit Golden Retriever sitter bredvid en person i rullstol och tittar upp på personen. Solen skiner och i bakgrunden kan man se hus, träd och en blå himmel.

”Det blir en kombinationshund, det är dels en servicehund för en person i rullstol och dessutom en ledarhund.”

Idag den 27:e april är det ledarhundens dag, en dag jag vill uppmärksamma lite extra. Jag har länge funderat över hur det skulle vara att ha en ledarhund när man sitter i rullstol. Därför ville jag intervjua en rullstolsburen ledarhundsförare, men det gick snabbt upp för mig att det inte finns i Sverige idag. Däremot kom jag i kontakt med Anette Johansson som föder upp och utbildar ledarhundar. Det blev ett givande samtal där jag fick nya kunskaper om ledarhundar och vi diskuterade om det skulle fungera att ha ledarhund som gravt synskadad och rullstolsburen.

Kort om ledarhundar
Ledarhunden är en specialtränad hund som hjälper blinda och gravt synskadade att ta sig fram. Hunden är tränad för att undvika hinder, stanna vid övergångsställen samt att hitta stolpar, trappor och liknande. Den kan apportera, plocka upp saker som föraren tappar. . Det är i första hand ledarhundsföraren, och inte hunden, som orienterar sig i kända miljöer. Därför är det viktigt att personen själv känner till vägen till affären, arbetsplatsen, skolan och andra platser man behöver besöka. En ledarhund och en ledarhundsförare bildar tillsammans ett ledarhundsekipage.

Hunden går igenom flera månaders hård träning, först när den är två år gammal blir den placerad hos en förare. Där fortsätter träningen, för att hund och förare ska få ett bra samarbete. I början får de hjälp av en instruktör, men det mesta arbetet sker på egen hand. Stöttning finns dock alltid att få om ledarhundsekipaget stöter på problem. Ledarhunden är ett fantastiskt hjälpmedel som kan ge personer med grav synnedsättning/blindhet en större frihet.

Källa: https://www.srf.nu/det-har-gor-vi/ledarhundar/allt-om-ledarhundar/

Anette Johansson
Anette Johansson arbetar med att utbilda ledarhundar och andra typer av assistanshundar. Tillsammans med två andra tjejer har hon en egen avel som tar fram lämpliga assistanshundar. De har även en ekonomisk förening vid namn Assistanshundskolan. Aveln är extremt viktig, Anette menar att det är hundens genetiska drag som gör att den går att träna till en bra ledarhund. Hunden måste vara snäll och trygg för att kunna ta sig runt bland folk i olika miljöer, kanske dessutom med en förare som inte är van vid att ha hund. Hunden måste ha en stor samarbetsvilja och förmåga att kunna slappna av i olika sammanhang. Hunden får inte bli distraherad av andra hundar, bollar eller kaniner. Av alla hundar som Anette föder upp så är det mindre än 50% som blir någon form av assistanshund.

Utöver att Anette föder upp valpar så har hon också ett antal hundar i träning. Hon påpekar att den viktigaste delen av hennes jobb är träningen tillsammans med den blivande ledarhundsföraren. Den har stor betydelse för samarbetet mellan hund och ägare. Denna träning utförs hemma hos ledarhundsföraren.

Hundarna som Anette föder upp bor hos en fodervärd i ett år. Sedan genomgår de en hälsokontroll och därefter testas de för att bli assistanshundar. Först och främst är Anette inriktad på ledarhundar, men även en typ av assistanshund som hjälper familjer som har barn med NPF-diagnoser (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).

Ledarhundens arbete
På Synskadades Riksförbunds hemsida kan man läsa att i april 2021 fanns det 261 ledarhundsekipage i Sverige. De flesta var labradorer, men andra raser som exempelvis schäfer och storpudel förekom också.

Anette förklarar att ledarhunden är ett förflyttningshjälpmedel för en person med grav synnedsättning eller blindhet. Har man en ledarhund så är man inte alltid beroende av en ledsagare. Ledarhund är dock inte för alla, den behöver samma omvårdnad och kärlek som alla hundar. Det blir ens egen hund som man måste ta väl hand om. Även om man har en ledarhund så måste man kunna orientera sig i sin närmiljö och känna till de sträckor man vill gå. En hund är ingen maskin – händer det något måste man kunna hitta hem på egen hand. Hunden gör ett fantastiskt jobb, men Anette påpekar att man samtidigt behöver lägga ner ett stort arbete själv för att det ska fungera. Det är ett roligt arbete om man trivs med sin hund.

Kriterier för att få en ledarhund

Anette belyser att man behöver ha en stabil livssituation och vara rörlig för att kunna ge en ledarhund ett bra liv. Det är också väldigt viktigt att man kan sin orientering. Hon föreslår att jag läser på Synskadades Riksförbunds hemsida, för att få ett mer utförligt svar. Där tar jag del av en lista med sex kriterier för att ansöka om en ledarhund. Personen ska:

  • Vara minst 18 år.
  • Ha en synnedsättning med avsaknad av ledsyn.
  • Ha behov av, samt kunna använda ledarhund som ett förflyttningshjälpmedel.
  • Ha en stabil social situation.
  • Ha förmåga att ge hunden god omsorg och goda levnadsvillkor.
  • Vara bosatt i Sverige.

Ansökningsprocessen
Anette beskriver ansökningsprocessen för att få en ledarhund. Man ansöker först hos sin syncentral, efter man konstaterat att man uppfyller de sex kriterierna. Därefter går ansökan vidare till Synskadades Riksförbund. Man blir kallad till en informationskurs, man får åka till Stockholm och prova hur det är att gå med en ledarhund. Där kan man se vilken typ av hund som skulle passa vilken förare, om man passar bra med en lugn hund eller om man vill ha en hund med mycket energi. På kurserna har bland annat Anette med sig ett antal hundar, så de framtida förarna får prova att gå med olika typer av ledarhundar. Därefter görs hembesök, där man ser hur personen är och hur pass bra man klarar sin orientering, allt för att kunna matcha rätt hund med rätt förare. Sedan ställs man i kö, väntetiden kan variera beroende på vilken typ av hund man ska ha. Anette menar att om man får fel typ av hund blir den inte det hjälpmedel den är tänkt att vara. .

Ledarhund och rullstol
Anette förklarar att det är svårt att vara en ledarhund, och det blir extremt svårt att vara en ledarhund för en person i rullstol. Personen bör i så fall ha en del synrester, så den kan hjälpa till och stötta hunden. Hon har hört talas om personer i rullstol som vill ha ledarhund, så det är inte helt nytt.  Hon anser att det borde kunna gå, men det ställer stora krav på hunden att den kan hjälpa till att dra rullstolen. Det måste vara en hund som inte är för känslig. Anette berättar att det inte finns någon rullstolsburen ledarhundsförare i Sverige idag. Efter samtal med en kollega som har internationella kontakter så får hon inte kännedom om någon rullstolsburen ledarhundsförare utanför Sverige heller.

Den vita käppen
Jag och Anette diskuterar det faktum att man som synskadad och rullstolsburen inte kan orientera sig med hjälp av en vit käpp. Man kan absolut ha den med sig och plocka fram den vid tillfällen då det verkligen behövs, men man kan inte använda käppen samtidigt som man tar sig fram med sin rullstol. Alla ledarhundsförare är begränsade till ett antal sträckor som hunden lär sig, men som rullstolsburen ledarhundsförare hade man blivit ytterligare mer begränsad, eftersom man inte kan lägga hur mycket ansvar som helst på hunden.

Assistanshundar
Gällande andra assistanshundar förklarar Anette att tidigare fick förarna träna sin egen hund, med professionell hjälp. Idag utbildar Anette även dessa hundar. Hundarna testas för att se vad de passar till. Vissa hundar blir bra ledarhundar, medan andra lämpar sig bättre för att bli assistanshundar för exempelvis personer med psykisk ohälsa. Anette utbildar många sådana hundar och många personer står i kö. Precis som med ledarhundar så gäller det att matcha rätt person med rätt hund.

Ledarhundar bekostas av staten, men inte servicehundar. Om jag som rullstolsburen och gravt synskadad skulle ansöka om en assistanshund så tror Anette det skulle kallas för en servicehund för synnedsatt. Det hade blivit en kombinationshund, både en servicehund för en person i rullstol och en ledarhund för en person med synnedsättning. Jag skulle få betala den själv och det hade kostat mig minst 200 000 kr. Anette hoppas att detta kommer ändras i framtiden, så även servicehundar blir bekostade av staten.

Anette uppmanar mig att ta upp denna fråga med Synskadades Riksförbund, hon hävdar att det inte är helt omöjligt.

/Emelie