Bild: Riga

Byggnader i Gamla stan i Riga.

Varje litet hinder man kliver över är en seger och det stärker en som människa, oavsett hur stort eller litet det verkar för omvärlden.
I april 2019 gjorde jag en resa till Lettlands huvudstad Riga tillsammans med Unga med Synnedsättning Syds styrelse. Det var min första utomlandsresa utan familjen, det var ett stort steg i min personliga utveckling och såhär två år senare tänker jag fortfarande tillbaka på den ofta.

Resan i korta drag
Under 2019 hade vi i Unga med Synnedsättning Syd ett samarbete med vår systerorganisation i Lettland och i april skulle styrelsen åka och besöka huvudstaden Riga. De skulle planera ett kommande läger, samt besöka Blind Village, vilket är en liten by för de synskadade invånarna i Riga. Jag skulle egentligen inte följt med, men eftersom en av ledamöterna fick förhinder så fick jag förfrågan tack vare min kompis som då satt med i styrelsen.

Det starkaste intrycket jag fick av resan var när vi besökte Blind Village. När jag tidigare hade hört talas om det så tyckte jag det lät intressant, ungefär som att vara på läger med mina synskadade vänner året om, men när jag kom dit fick jag en helt annan uppfattning av det. Det fanns naturligtvis bra sidor, de hade gjort det de kunnat för att synskadeanpassa byn och göra det lätt för de blinda och synskadade att ta sig fram, och de hade säkert en fin gemenskap. Jag är ändå väldigt skeptisk till hela konceptet, efter att jag sett det med egna ögon. Medan vi här i Sverige jobbar för att personer med funktionshinder ska bli inkluderade i samhället, så känns det som att de i Lettland gör precis tvärtom. Jag tror det är extremt viktigt att personer med olika funktionshinder rör sig i samhället och vågar ta plats på samma sätt som alla andra, annars riskerar man att klyftan mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade blir större än vad den redan är. Man behöver få se och bemöta varandra i det dagliga livet, annars kan man aldrig lära sig att förstå varandra. Det finns naturligtvis eldsjälar i Lettland också, som jobbar för att de synskadade invånarna ska ha det så bra som möjligt, men inte alls i samma utsträckning som här hemma. Min första artikel här på funkar.skane.se handlade om mitt besök i Blind Village, så ni får gärna läsa den om ni vill veta mer om byn och dess historia: https://funkar.skane.se/blind-village-ett-samhalle-for-de-blinda-i-lettland/

Vi besökte också ett zoo under vår vistelse i Riga. Det var roligt att få se djuren och vi fick en bra guidad tur, men det skavde ändå lite när man såg hur små burar vissa av djuren levde i. Jag förstod att djurhållningen i Lettland inte är så bra. Man vet inte hur det ser ut bakom stängda dörrar, men av det vi fick se så tyckte jag väldigt synd om djuren.

En av dagarna hade styrelsen möte, men eftersom jag då inte satt med i styrelsen så valde jag och en ledsagare att gå en runda i centrum och titta i affärer under tiden. Innan vi åkte hem hann vi också med en guidad tur, där vi fick veta mer om staden Riga, Lettland och dess historia. Vi fick se Gamla stan, det var väldigt fint, men både jag och de som körde mig var lagom trötta på kullerstenar och höga trottoarkanter efter vårt besök.

Trots att vi befann oss i en storstad så var miljön inte så rullstolsanpassad. Vi fick problem när vi skulle åka spårvagn, eftersom man bara kunde komma ombord med rullstol på vissa av dem. Att promenera runt i staden var inte heller så enkelt, eftersom många trottoarkanter var för höga för att kunna köra upp med min rullstol. Jag hade aldrig kunnat ta mig fram själv, så tack och lov hade jag snälla människor runtomkring mig som såg till att allt löste sig.

Ett minne jag bär med mig
Resan till Riga betydde mycket för mig, det var första utomlandsresan utan min familj och jag utvecklades väldigt mycket. Som sagt så gled jag med på ett bananskal, och det är jag så glad över. När jag först fick frågan blev jag väldigt nervös. Jag funderade till och med på att avstå, eftersom nervositeten var på väg att ta över. Med stöttning från min familj bestämde jag mig ändå för att åka – jag visste innerst inne att jag inte kunde missa en sådan chans. Det var ett stort steg utanför min komfortzon och det hjälpte mitt självförtroende enormt mycket. Inte nog med att vi hade så roligt under resan, jag kände mig betydligt starkare som person när jag kom hem. Det kändes som jag kunde klara av nästan vad som helst, jag var så glad och stolt över mig själv.

Än idag tänker jag ofta tillbaka på resan till Riga som en av de viktigaste resorna jag gjort. Jag trodde inte att jag skulle klara det, men det gjorde jag och den känslan var helt fantastisk. Jag vill uppmuntra alla, även mig själv, till att göra saker trots att det känns svårt. Även om det inte känns så i stunden så löser sig det mesta på ett eller annat sätt och känslan efteråt är klart värd besväret.

Nu var det länge sedan jag var på något läger eller någon utomlandsresa och jag saknar det väldigt mycket. Jag tycker om att vara social och träffa människor, och vi har en fantastisk gemenskap på våra läger. Nu för tiden är jag inte lika nervös för att åka iväg som jag var inför resan till Riga, men det är alltid stärkande för mig. Jag får komma hemifrån ett tag, klara mig mer själv och när jag kommer hem igen är jag alltid fylld av glädje och en hel del godis!

/Emelie