Rebecca berättar om sitt liv tillsammans med mamma Susanne. Från då till nu när vuxenlivet tar fart.


Rebecca – Vuxenlivet tar fart
Rebecca berättar om sitt liv tillsammans med mamma Susanne. Från då till nu när vuxenlivet tar fart.

 

Rebecca: Hej, det är Rebecca från funkarredaktionen. Vi är inte våra diagnoser.

Idag har jag med mig min mamma Susanne.

Susanne: Hej, hej!

Rebecca: Och i och med Covid-19 så har man inte kunnat hålla några föreläsningar, så som vi två har gjort innan tillsammans.
Men jag tänkte idag så ska vi gå igenom lite vad vi, ja – jag brukar prata om på de föreläsningarna som jag håller på barn- och ungdomshabiliteringen eller vuxenhabiliteringen då.

Utifrån min egen erfarenhet, med mina diagnoser och min mamma brukar hjälpa mig att komma ihåg. Sånt som jag glömmer och även tillägga lite bra saker när jag – ja, glömmer

Susanne: (fnissar)

Rebecca: (Skrattar) Hjärnan går i, vad heter det?

Susanne: I 190!

Rebecca: Ja, det jag brukar börja med det är att berätta i stort sätt min historia fast den väldigt korta versionen då. Ja, är det någonting jag, som sagt för tredje gången, inte kommer ihåg så kommer jag be mamma komma in och tillägga.
Och sen efteråt också så tänker jag att min mamma kommer då att berätta lite från hennes sida, hennes erfarenhet, hur det har varit för henne som mamma under den här tiden.

Ja, då kör vi igång!

I stort sätt så – jag fick mina diagnoser då asperger och ADHD som barn och jag började tidigt med mediciner då.
Det tog ju sin tid att hitta rätt medicin om säger så. Men det hjälpte ju mig – en del.

I och med att jag gick i en skola som inte var anpassad efter barndiagnoser. Den var, vad ska man säga…
Den var helt värdelös (skrattar) om man får säga så. Nej men, alltså det var på en tid då man inte visste vad asperger var. Man sa fortfarande Damp i skolan när det kom till ADHD.
Man ansågs vara mest en jobbig unge, liksom.

Jag fick extralärare, men dom var inte kunniga heller och det blev inte bra, helt enkelt.

Under alla mina skolår så blev svårt mobbad. Men sen då när man skulle börja högstadiet – visst är det högstadiet?

Susanne: Jag där var du från sexan, då är det högstadiet.

Rebecca: Ja – och då blev det ju så att – ja, mobbningen fortsatte, mitt mående blev sämre och då var det så att jag fick helt enkelt byta skola då. Så det var intressant att flytta på mig men inte mobbarna.

Men då fick jag en kontaktperson som åkte med mig, jag hade ett eget rum på Vänningeskolan, Komvux var det då i Strängnäs.
Och där hade jag ett eget rum men sen så stängde Komvux och då flyttades jag igen till ett gymnasium och där fick jag gå i samma byggnad som dom hade Särvux, och då sattes jag där som 12 åring ihop med människor som hade svåra, svåra handikapp.

Det var bland annat flera som hade Downs syndrom. Dom var i 40 års ålder och jag var 12.

Så blev ju lite av en jobbig kontrast där för mig att vänja mig vid men – ja, man fick göra det bästa av situationen, så att säga.

Sen flyttade vi till Helsingborg, 2009.

Och, ja det var ju det bästa valet vi har gjort, om man säger så – hjälpen vi fick i dom två städer vi bott i innan den var ju helt värdelös.

Susanne: Ja det var ju en enorm skillnad!

Rebecca: Ja, verkligen!

Så det kände du med att vi fick mer hjälp än nånsin innan, när vi väl kom till Helsingborg.

Susanne: Ja, du fick ju komma in på en samverkansklass här i Påarp.

Rebecca: Mmm

Susanne: Visst, det var inte optimalt – men det var ju det absolut bästa som kunde hända!

Rebecca: Precis!

Susanne: Dom tog dig på allvar!

Rebecca: Mmm – precis. Vi var inte en hel klass, vi var 25 elever, olika svårigheter allihop.

Men, nu ska vi se….det började när jag var 12 men, ja – jag hade en ätstörning som blev värre och värre. Det blev så pass allvarligt att när jag var 15 – skulle fylla 16 det året.

Då sa nån på barn och ungdomsteamet, hette det då och likaså min psykolog att vi kan inte hjälpa Rebecca mer. Så antingen så tvångsomhändertar vi henne eller så går du med på då, mamma – går med på att skicka mig till ett behandlingshem.

Ja, jag tycker att det var ju det bästa valet vi kunde ha tagit då…

Susanne: Ja, det är ju inte heller optimalt då…

Rebecca:

Susanne: Men tyvärr blir det ju så när man som förälder inte – när man som förälder och barn lyfter varandra utan…

Rebecca: Ja…

Susanne: …skuldkänslor och så vidare gör ju att en boll rullar uppåt väggen åt helt fel håll.

Rebecca: ja…en ond cirkel.

Susanne: Ja

Rebecca: Jo, för det var ju så att jag har kämpat med ett självskadebeteende sen jag var 8 år och även det blev ju mycket värre genom årens gång.

Så det började med att jag bet sönder mina armar när jag var 8 och sen så gick det bara utför.

Det var ju för att förstå allvaret i det hela. När jag var 10 så försökte jag ta livet av mig för första gången. Så att det var ju liksom inte, det kommer ju inte från ingenstans, det här tog dom på så stort allvar.

Susanne: Mmm

Rebecca: Men då flyttades jag till Borlänge, ett behandlingshem där. Det var ju för barn och ungdomar, inte endast för ungdomar.

Och det var ju en upplevelse, jag hade inte varit ifrån dig på….

Susanne: Två dygn!

Rebecca: Ja, precis det längsta varit ifrån dig var typ en helg, kanske. Så det var ju väldigt nytt för mig att vara åtta timmar hemifrån.

Och bo med människor som jag inte kände, och det kom nya människor varje dag och jag var den enda ungdomen där som hade självskadebeteende.

Det var alltså, dom andra barnen var – väldigt utåtagerande och våldsamma.
Visst, dom hade ju sina diagnoser och bakgrunder och så – så att det är fullt förståeligt för mig idag, deras beteende då. Men då var det en enorm chock för mig och se det kaoset, liksom – det var, ja – polisen var där, ja – minst två gånger i månaden. Det hände saker hela tiden.

Och då till slut, kände chefen där då att, – Nej, men det här funkar inte för Rebecca!

I och med, jag tror att jag var lugnast där. Om man får säga så, jag tror det.

Susanne: Mm.

Rebecca: och då kände dom att det här kaoset gör ju inte det bättre för mig utan den personalen behövde fokusera mer på dem som var utåtagerande. Och då flyttades jag till ett behandlingshem i Falun.

Susanne: Lugnet heter det va?

Rebecca: Ja. Lugnet heter det ja. I Falun då, så efter ett år i Borlänge så flyttades jag till Falun. Och då var det ett behandlingshem för ungdomar, inte för barn och ungdomar. Och där kom det ju, ja, där var det lite nya grejor då för ungdomar. Då var det ju de som hade problem med droger och ännu svårare psykiska problem än de som var på det förra behandlingshemmet om man säger så då. Och där var det också fler tjejer som hade, ja, självskadebeteende. Allvarliga självskadebeteenden. Så det var ju, och så var det ju självklart killar då också, i olika åldrar. Och vissa var utåtagerande, vissa var väldigt … alltså det var ju det värsta jag någonsin har sett när det kommer till självskadebeteende hos någon annan.

Susanne: Mm.

Rebecca: Det var alltså, man kunde gå in på toaletten och hela väggarna och hela golvet var fulla med blod och det… det var liksom någon som hade gjort illa sig hela tiden. Om det inte var jag så var det någon annan liksom. Och visst, det var väl, det var ju nödvändigt då att jag bodde där. Men vården hade ju sina brister om man säger så. Jag var ju farligt, farligt underviktig. När jag var 14 så tog jag två överdoser av min egen medicin och det påverkade mitt hjärta.

Susanne: Mm.

Rebecca: så att mitt hjärta var ju redan försvagat liksom och då ätstörningen på det gjorde ju inte saken bättre. Och sedan tog jag ju fortfarande mediciner då också. Och den stressen man levde i och allting så det… Det var en, det var en kaotisk vardag. Och då var det, det här är ju bara ett av tyvärr många exempel på de brister som var där. Jag hade en kontaktperson, alla fick varsin då liksom. Men det var, ja, vad ska man säga. Det var inte någon jag tyckte jättemycket om. Jag kände att hon tyckte inte jättemycket om mig men i alla fall så var det en kväll då de kom med … de delade ju ut medicinerna såklart. Och då kom hon in med min sömnmedicin. Det intressanta var att jag tog ju sömnmediciner, egna då, men de funkade aldrig i och med att jag inte åt. Ibland så tog jag inte medicinen, man lade undan den, i smyg, såklart. Så jag sov ju aldrig nästan, för att jag var ju hungrig hela tiden så det var ju svårt att sova då liksom. Och ångest hela tiden. Men i alla fall, hon kom in och jag tog medicinen som vanligt, jag tittade inte i burken eller vad man ska säga. Sedan vaknade jag av att hon kommer inspringandes och säger ”ja, vi måste till akuten – nu!” liksom. Sedan kommer jag inte riktigt ihåg något mer, det jag kommer ihåg, jag har liksom lite minnesluckor sådär, det var att vi var på akuten och jag var helt borta, jag var helt borta var jag. Och jag kommer ihåg att jag sa bara att jag vill hem, flera gånger om. Och då stod hon där, den här kontaktpersonen då, och en läkare och jag kommer inte ihåg vad de sa och jag kommer inte ihåg någonting därefter. Utan sedan vaknar jag dagen efter och ja, de liksom berättar att jag hade fått fel medicin. Där bodde en, en utav de andra tjejerna som bodde på det här behandlingshemmet hon, man kan ju inte jämföra mående men om man säger så här att hon var en av dem som skadade sig fruktansvärt mycket och hon hade ju, vad jag förstår, hon kunde ju få allvarliga psykoser. Och det är ju någonting jag själv har fått i mitt liv men om man kan säga så, hennes mående har varit det värsta jag någonsin har sett om man säger så. Och hon tog ju då väldigt starka, tunga mediciner, och det var hennes mediciner som jag hade fått. Och de ringde ju dig mamma och berättade det här och de sa det ju väldigt fint.

Susanne: Ja, alltså själva allvar.. Det var väl inte så allvarligt…

Rebecca: Nej.

Susanne: … som du upplever det. Så uttryckte de det inte.

Rebecca: Nej. Precis. De ville att det skulle, ja, de tonade ner det eller vad man ska säga. Extremt.

Susanne: Ja, de hade vidtagit de åtgärder som gick alltså. De hade åkt till akuten med dig och sett till så att inte ditt hjärta hade blivit allt för påverkat.

Rebecca: Mm. Men vi vet ju inte skadan psykologiskt som jag kan ha fått av de medicinerna. Man vet inte skadan exakt som kan ha blivit på mitt hjärta i och med att jag var så sjuk redan. Jag har, vi har ingen aning liksom. Och de tonade ner det. De fick, de sa, ja men det är ingen fara, vi har gjort allting. Liksom. Sa det väldigt lugnt och fint. Och självklart så litar man ju på vården. Man litar ju på de här människorna som har hand om ungdomar på ett behandlingshem. Det är ju det de är till för. Men… det, det var ju väldigt allvarligt och hade man sett det då som vi gör idag, då hade man ju kunnat stämma dem. Minst sagt. Men i alla fall, de släppte det. De pratade inte med mig om det något mer. De sa bara att ”ja, men du råkade få hennes medicin” och så var det inget mer med det. Jaha, okej, jaja. Så fortsatte vardagen liksom. Det rullade på. Det var ju fler händelser där personalen verkligen svek en om man säger så då. Men, ska man se någonting positivt i allt det här negativa så är det att … ja, vad ska man säga, genom svårigheter så blir man tuffare om man säger så då. Och jag tror ju att hade det inte varit för min erfarenhet på behandlingshem så hade jag ju inte alls varit där jag är idag. Det är så jag känner. Och jag ser det logiska beslutet bakom att jag flyttades till behandlingshem. Jag ser liksom logiken i det hela och tankarna som var bland de professionella då liksom, psykologer osv då. Så att jag ser ju, jag förstår ju det idag. Då gjorde jag inte det men idag gör jag det.

Men efter ungefär ett år i Falun så förstod dom att det här hjälper inte och då flyttades jag ifrån Falun till Örkelljunga i Skåne. Så att då kom jag tillbaka till Skåne i alla fall. Till ett familjehem som inte heller var speciellt kunniga och kanske egentligen inte heller skulle få vara ett familjehem, om man säger så.

Det var problem med alkohol och det var andra… och även där så var det ju fel i vården. Alltså dom som skulle hjälpa mig där, att trivas där dom… Jag försökte berätta saker och ting för dom men då fick jag ju höra att antingen så bor du här eller så skickar vi dig till psyket igen, du får välja!

Och då väljer man självklart att stanna kvar där och stå ut med det som var.

Jag bodde där i 2 år, jag var fortfarande svårt sjuk i min ätstörning då. Men då fick jag veta av socialtjänsten, nått sånt där.  – Om du blir frisk, om jag verkligen tar tag i det, då kommer vi se till att du kan flytta härifrån!

Susanne: Få en egen lägenhet.

Rebecca: Ja, få en egen lägenhet! Och det var ju, – Oj, jag vill ju därifrån så fort som möjligt liksom och få en egen lägenhet.
Bo själv!
Ja, det vill jag ju!
Det var i stort sätt det som starta processen för mig och verkligen ta tag i min ätstörning då och ja, det gick rätt fort för mig. Och jag fick flytta till egen lägenhet 1 maj 2015, Det var ju helt fantastiskt, det var, ja – det var underbart.
Så, ja – efter det har det hänt mycket under åren och så vidare.
Idag så, man har ju kommit oerhört långt, om man säger så. Dom här sakerna som har hänt dem påverkar ju en än idag. Så är det ju. Men åter igen, jag känner ju att hade det inte varit för dom här erfarenheterna som jag har, så hade jag inte varit, alltså, så pass frisk eller vad man ska säga, somjag är idag.

Susanne: Väldigt medveten.

Rebecca: Ja.

Susanne: Dina,,,ja, vad ska jag säga. Dina gränser?

Rebecca: Mmmm, precis!

Susanne: Fast ändå inte…du vill för mycket!

Rebecca: Precis!

Susanne: Vilket gör att du blir väldigt utmattad fort.

Rebecca: Ja

Susanne: Det är väl det vi får hjälpas åt och jobba med lite fortfarande.

Rebecca: Mmmm, precis!

 

Susanne: Att man ska inte ta på sig för mycket för att det har olika gränser.

Rebecca: Mm

Susanne: En del kan hålla på längre och andra kan hålla på kortare.

Rebecca: Mmmm, precis! Man känner ju det här med – man får ju höra det här ofta.  Man ser ju inte det på dig, att du har dom här diagnoserna.
Det senaste som jag gick igenom en utredning för det är ju postdramatisk stress då. Så jag har ju fått den här diagnosen i vuxen ålder. Men, och visst- det är klart man inte ser det  nån om man inte har ett svårt handikapp som är – fysisk.
Nej visst –det syns inte på mig men det gör ju inte saken – mindre, om man säger så. Jag har ju fortfarande mina diagnoser – och, men då blir det lätt att man tar det inte på allvar riktigt, den ångesten jag har. Möjligtvis om man skulle få se mina ärr. Då kanske man… – Aha, ok, så du har mått dåligt, liksom!
– Ehh, ja – det kan man väl säga! Och även om man nu har kommit väldigt långt – det var länge sedan jag självskada mig nu, ätstörningen är borta och man har kommit oerhört långt och jag har…ja…

Susanne: Och vad ska hända om två och en halv vecka? (Skratt)

Rebecca: Ja – det är lite häftigt. Jag ska gifta mig med en underbar kille!

Susanne: Ja!

Rebecca: Ja – och jag har skaffat katt!

Susanne: Ja! Det händer mycket!

Rebecca: Det händer grejer, jajamen!
Ja – vuxenlivet det tar fart och det är… Jag har kommit in i en rutin, så att säga. Men visst jag har ju fortfarande min ångest, jag har ju fortfarande mina svårigheter – dom försvinner ju inte bara för att jag har skaffat en katt: (Skratt) – Eller ska gifta mig! Utan dom är ju kvar.

Men då handlar det mer om att jag har fått hitta sätt att hantera det på, till exempel innan så, jag rökte ju i nio år – det slutade jag med 2017. Det var ju en sort ångesthantering – men jag fick ju hitta nya sätt och dom har ju idag, jag har ju nya sätt liksom och andra saker att ta till när det är som svårast. Det är ju oftast det jag har lärt mig, det är ju att – när jag har ångest, det går över! Det går ju att vänta ut det, för det var ju det, innan kändes det som om det aldrig kommer ta slut.

Susanne: Nää, precis.

Rebecca: Så man blir ju desperat efter vad som helst liksom, och det var ju där självskadebeteendet kom in.

Susanne: Mmm

Rebecca: Men nu vet jag att – ja, när jag får ångest ofta så blir det att man bryter ihop, hyperventilerar, grinar så där, men sen bra…

Susanne: Och det är helt okay!

Rebecca: Ja…

Susanne: Man får lov att gråta!

Rebecca: Ja

Susanne: Man får lov att visa känslor!

Rebecca: Ja…

Susanne: För vi är människor, vi är inga robotar!

Rebecca: Nää…precis!

Susanne: Så det är helt okay! Även om det gör ont inuti så är det helt okay att gråta – och vara ledsen!

Rebecca: Ja precis. Det är någonting jag har märkt många gånger, det är väldigt skönt att få bara gråta av sig. Ja, liksom, man känner sig helt avslappnad efteråt!

Susanne: Du kommer ju ifrån en familj med känslor!(fnissar)

Rebecca: Mmmm, precis!

Susanne: Det räcker att du tittar på Rickard och mig när vi tittar på film…

Rebecca: Jaa

Susanne: Är det inte skratt så är det gråt!

Rebecca: Ja precis. Ja, Rickard är min extrapappa då…

Susanne: Ja

Rebecca: Jo, men så där det ju, så är det. Det är skönt, det är – jag tror det har hjälpt mig mycket också – med mina diagnoser, att ha fått växa upp med en mamma som har mycket känslor som pratar mycket och vi – det är ju faktiskt så att vi är ju bästa vänner…

Susanne: Ja

Rebecca: …vi har pratat om allt!

Susanne: Ja

Rebecca: Precis – så att det har hjälpt mig också väldigt mycket, det här att veta att jag kan prata om allt!

Det…

Susanne: Också mycket humor också!

Rebecca: Ja, ja mycket humor – oja! Den kanske är brutal då och då men det blir lite så efter…

Susanne: (Skrattar)

Rebecca: ….att man har gått igenom mycket

Susanne: Ja..

Rebecca: …min är kanske lite mer brutalare än din.

Susanne: Den är en aning mer brutalare, ja…

Rebecca: (Skrattar)

Susanne: (Skrattar) …men jag är van vid det mesta nu mera…

Rebecca: Ja, precis! Jo, men det är häftigt hur långt man har kommit. Visst jag bor ju – jag har ju hittat en ny lägenhet jag flyttade det här året då – och jag bor alltså – tre minuter (skrattar) gångavstånd till min mamma och Rickard.

Men ja – så lite mammig är man ju fortfarande, det är ju liksom….ehh…i och med allt man har gått igenom också så…

Susanne: Mmm

Rebecca: …så har ju det bandet stärkts. Otroligt mycket! Så är det ju!

Susanne: Ja!

Rebecca: När det var som svårast då innan jag flyttade till behandlingshem, så var det ju så att då funkade inte det här bandet, fast det var ju starkt redan då – men det funkade inte för att jag mådde dåligt, jag skada mig, mamma blev ledsen, jag fick skuldkänslor – skada mig – mamma blev ledsen…

Susanne: Ja – precis!

Rebecca: Den här onda cirkeln som vi nämnde innan – det funkade ju inte då, då kan man ju inte ha ett friskt mamma och dotterförhållande – och det är inte nåns fel utan det berodde helt enkelt på dåligt mående och mina psykiska handikapp då…

Susanne: Mmm..

Rebecca: Så att det var ju så….

Susanne: Det är ingens fel…

Rebecca: Nej, det är ingens fel

Susanne: Det blev mycket känslor och mycket oro…

Rebecca: Ja..

Susanne: …och mycket stress!

Rebecca: Ja!

Susanne: Så att det är väldigt nedbrytande!

Rebecca: Ja

Susanne: Men vi har lärt oss mycket! Jag trodde inte ens att du skulle leva efter 18 års ålder…

Rebecca: jaaa

Susanne: Jag var helt övertygad om att min dotter inte kommer att finnas snart.

Rebecca: Nej…

Susanne: …och här sitter du idag – 25 år gammal…

Rebecca: Jajamen!

Susanne: …och har träffat en jättefin kille

Rebecca: Jajamen!

Susanne: Jaa

Rebecca: Jag är blond också! (Skrattar)

Susanne: (Skrattar) – vad har det med saken att göra??

Rebecca: Nej men jag…jag vet inte (Skrattar)

Nä, men det var många år av roliga frisyrer och…

Susanne: Ja just det – det har varit både grönt och blått…(skrattar)

Rebecca: Ja

Susanne: …och lila!

Rebecca: ja precis – ett mål har ju varit och bli…blond, men det var ju kanske lite väl….
Men jag får ju sådana….grejer ibland som kommer fram i huvudet och det måste ju vara ADHDn….tror ja.

Jo – så det är också ett framsteg – jag är blond!

…och blåögd (Skrattar)

Susanne: Precis som mamma (Skrattar)

Rebecca: Jajamen!

Susanne: Jag vet inte riktigt vad du syftar på det? Är vi blåsta kanske eller (Skrattar)

Rebecca: Nej nej (Skrattar) det var inte det jag mena…

Susanne: Det var bara ett gammalt skämt!

Rebecca: Jo. precis

Susanne: Det har funnits länge

Rebecca: ja…precis.

Susanne: “Blonds have more funs”, säger dom…

Rebecca: …ja, fast lite roligt hade man ju när man var brunhårig också.

Susanne: ja – ok?

Rebecca: ja, lite grann….kanske…lite på kanten.

Susanne: Hur som helst, det har ialla fall blivit väldigt bra!

Rebecca: Ja, det är häftigt!

Susanne: …och vi fortsätter framåt!

Rebecca: Mmm

Susanne: …tar ett steg i taget!

Rebecca: Precis – så är det ju.

Susanne: Man har ju lite sådana milstolpar som man försöker…

Rebecca: ja, precis!

Susanne: …att du håller på – till exempel med det här på funkar. Det är jätteroligt!

Rebecca: ja..det är ju så terapi för mig…

Susanne: …och det går bra!

Rebecca: Ja – att få skriva av mig – om mitt mående och så vidare, det hjälper ju mig väldigt mycket. Så för mig att vara en del av den här redaktionen, det har ju varit – det bästa som kunde hända mig!
Om man ska se på det här med jobbfronten – eller arbetsaspekten, eller vad man ska säga…

Susanne: En dag kanske det blir en bok?!

Rebecca: Ja det hoppas jag…

Susanne: Det har vi ju pratat om i många år.

Rebecca: Ja, precis…

Susanne: Du har kvar anteckningar från när du var yngre…

Rebecca: Mmm – ja det skulle vara kul

Susanne: Det hade varit kul!

Rebecca: Vi får se vad som händer! (Fnissar)

Ja nu är det mycket nu då – som det ser ut nu, det är mycket planering inför bröllopet i och med Covid-19 så blir det ju – man får anpassa sig efter det. Det blir ett väldigt litet bröllop.

Susanne: Vilket i och för sig är väldigt skönt!

Rebecca …det gör ju ingenting för mig (Skrattar)

Susanne: (Skrattar)

Rebecca: …för jag hade ändå inte velat ha 150 gäster och, ja för mig är ju det en väldig fördel. Måste jag erkänna. Sen är det ju också så – det är ju både positivt och negativt – man kämpar ju med mycket, jag har min pappa som bor i Texas med sin fru. Han har svår cancer som kom tillbaka förra året – och det är jobbigt, för den blir inte bättre. Det ser inte jätteljust ut just nu.

Susanne: Men han kommer hit!

Rebecca: Ja precis, det som är positivt med det jobbiga och negativa det är då att han fick – godkännande av sin läkare att komma på mitt bröllop då. Han läkare sa att, – Ja men, åk på din dotters dag, liksom…
Så att han kommer till Sverige, han kommer på mitt bröllop – det är ju en enorm grej för mig!

Susanne: Det blir roligt.

Rebecca: ja, sen är det ju så också att pappa – min pappa och jag har ju samma diagnoser. Så att det är ju en förståelse vi har där och vi har samma svårigheter med stress och så vidare…

Vi skypar ju regelbundet, jag och pappa. Det väldigt skönt det också ju. Jag och pappa har ett bra förhållande…

Susanne: …och samma humor.

Rebecca: …samma humor ja – jajamen! (Skrattar) Det är mycket humor! Det är en överlevnadsteknik! Det har jag ju skrivit om också.

Susanne: Ja det är ju skönt!

Rebecca: Det är jätteskönt!

Men nu har jag babblat en hel del – jag vet inte hur lång tid det har gått men, jag tänker – du får gärna berätta mer, mamma…

Susanne: Ja, det finns väl inte mer att tillägga – bara att man inte ska ge upp hoppet

Rebecca: Ja!

Susanne: Även när det är som jobbigast och man tror att det värsta ska hända. Jag tror att om man är öppen och pratar med varandra så är det i alla fall en hjälp på vägen. Att våga prata, våga säga vad man känner, även om man känner jättekonstiga saker, att man vågar säga det…

Rebecca: Ja, ja precis!

Susanne: …om man är öppen och hjälps åt så kan det bli jättebra. Vi fortsätter framåt…

Rebecca: Ja, precis!

Susanne: …ett steg i taget!’

Rebecca: För det är ju liksom så att som förälder man kanske inte vill säga till sitt barn att, det här är jobbigt, det här…alltså

Susanne: Det lägger ju skuld bara…

Rebecca: Ja. Precis – det är ju nånting man får kämpa med också då, har jag förstått idag… Så att idag kan ju du och jag prata om det – om man går tillbaka och samtalar om sånt som har varit tidigare och så vidare…

Susanne: Men jag har ju också fått stöd ifrån din – dom personerna som du har träffat som hade med dig att göra.

Rebecca: ja ja precis.

Susanne: …på Bup till exempel – på socialtjänsten… jag har ju även kunnat prata med dom också. Jag har ju också fått hjälp.

Rebecca: Ja, precis!

Susanne: Samtidigt!

Rebecca: Ja!

Susanne: Så vi var ju uppe och hälsa på dig på behandlingshemmet – en gång i månaden…

Rebecca: Oja!

Susanne: …en gång i månade så fick jag komma dit och hälsa på dig. Det var för att du gick med på detta frivilligt.

Rebecca: Ja!

Susanne: Då kunde jag komma och hälsa på dig varje månad.

Rebecca: Ja…

Susanne: …och så fick jag lite tips och råd då också – och det har ju varit helt fantastiskt tycker jag.

Rebecca: Ja – jo det tycker jag också när man ser tillbaka på det positiva liksom. Men det är ju så också – det jag tänkte på att idag kan ju båda prata om hur vi båda två kände.

Susanne: Mmm

Rebecca: …att för dig kändes det ju hemskt att – som du kände det då – att skicka iväg sitt barn…

Susanne: Ja, man kände ju sig ganska misslyckad som mamma! Det måste jag väl erkänna att jag kände! Men det fick jag också prata om…

Rebecca: Ja – precis och det är nånting som vi kan prata om idag också, och det faktum att jag har ju, ja vad säger man – jag hyser inga agg – eller vad säger man? Jag är inte sur…eller

Susanne: ”Jag är inte bitter!”

Rebecca: Ja, precis (Skrattar) Så jag är inte bitter över nånting liksom…

Susanne: (Skrattar)

Rebecca: Jag skulle aldrig anklaga mamma för något eller… Så där var situationen – behövde vara en nödsituation och vi fick lösa det på bästa möjliga sätt och vi lyssnade på…

Susanne: Med lite hjälp!

Rebecca: Med lite hjälp ja…

Susanne: …eller ganska mycket hjälp.

Rebecca: Vi tog de råd och den hjälp men kunde få, och som sagt, även om – alltså här i Skåne fick jag den bästa vården jag någonsin har fått, det har varit här i Skåne…

Susanne: Mmm

Rebecca: Men i och med jag flyttades till Dalarna så var det ju dom där ju som hade hand om – mig, i vardagen liksom…

Susanne: …och det var ju några där som du verkligen tycker om.

Rebecca: Jajaja…det fanns många konstiga helt – kapabla…

Susanne: Men dom glömmer vi – vi glömmer dom!

Rebecca: Ja…

Susanne: Bara kommer ihåg dom som var helt underbara…

Rebecca: Ja…

Susanne: …som du fortfarande pratar med ibland.

Rebecca: Ja! (Skrattar) Bland idioter finns det också smarta!

Susanne: (Skrattar) Schhh!

Rebecca: …om man får säga så? Ja – okay, litte bitter är jag väl (Skrattar) Men det fanns ju dom som var helt fantastiska också så – som faktiskt hjälpte en igenom dom svåra stunder – och som du säger, jag har kontakt med några av dom än idag faktiskt…

Susanne: Mmm

Rebecca: …det är tre personer som man följer via sociala medier och, ja…

Susanne: …som du också har ringt till, som ville att du skulle ringa och tala om hur det går…

Rebecca: Ja…precis, ja… Det har ju varit mest via sociala medier. Så att – men det häftiga är ju att jag har nu kunnat bjuda in dom två på mitt bröllop, så dom kommer kunna vara med via Zoom. Om man inte vet vad det är – det är i stort sätt som skype fast man kan vara jättemånga på en och samma gång och titta, online då. Så att vi kommer ha ett så kallat Zoom-bröllop!

Susanne: Det blir perfekt!

Rebecca: Ja, precis det är väldigt skönt. Så att det är spännande och det är häftigt och kunna bjuda in även dom som faktiskt har gjort en positiv skillnad.

Susanne: Mmm

Rebecca: …och det var ju, dom hade ju samma humor som mig – lite brutala. Men dom var – det är nånting jag uppskattade väldigt mycket – dom var väldigt raka med mig. Det var liksom inget, kanske eller nja..

Susanne: Nej det ordet har du aldrig klarat av.

Rebecca: Nä, precis – utan dom var rakt på sak – visst det var tufft ibland och det var jobbigt att höra vissa saker liksom men dom var rakt på sak och dom ärliga och öppna och det uppskattade jag. Jag tror det är därför det blev ett starkt ”bond” med just dom.

Susanne: Mmm

Rebecca: Det har hjälpt en verkligen idag. Man har vuxit, man har lärt sig av det svåra som har varit alla dom prövningarna som man har gått igenom. Det har ju slutat positivt, om man säger så.

Susanne: Det är inte färdigt än!

Rebecca: Nej det är inte färdigt än (Skrattar) nej det är det inte…definitivt inte.

Susanne: Det fortsätter några år till…

Rebecca: Ja precis (Skrattar) …och det kommer ju nya saker varje dag. Jag mår fortfarande dåligt, man ska inte tro att man blir helt plötsligt frisk. Bara för att man har flyttat hemifrån och sånt där…

Susanne: Men man lär sig och hantera det

Rebecca: Man lär sig och hantera det och det är det jag har gjort. Sen har jag mina dåliga dagar och så där. Men jag har hjälp också med medicin då. Som jag känner hjälper mig väldigt mycket och kontakt med en fantastisk läkare. Och det är ju också nånting jag kan nämna – att det är så viktigt och ha en läkare man känner sig trygg med och litar på. Det har jag, så att jag får ju väldigt mycket hjälp därifrån också. Sen har jag – vad heter det?

Susanne: Ja just det – du har fått brukarstyrd inläggning, heter det. När det blir för mycket helt enkelt. Du har lite svårt fortfarande och – eller mycket svårt, att liksom säga nej och stoppa när du egentligen är väldigt trött…

Rebecca: Precis!

Susanne: …men då kan du, istället då för att hamna i det här destruktiva att du börjar skada dig igen, så kan du få läggas in i tre dygn på lasarettet…

Rebecca: Ja…

Susanne: …och i princip stänga ute alla intryck utifrån. Ja, du får helt enkelt stänga av och sova…

Rebecca: Precis

Susanne: …ladda batterierna – lugna ner hjärnan. Och det är jättebra!

Rebecca: Ja…det var ju nånting vi upptäckte – nu var ju det här ett tag sen men…

Susanne: Det var ett år se, va?

Rebecca: Ja det är det. Då behövde jag en sån här paus, liksom. Då fick jag ju läggas in på vuxen-psyk och det är – det var, jag tror jag sov igenom hela helgen, jag var så utmattad.

Susanne: Mmm

Rebecca: Så jag sov igenom hela den helgen, jag var fruktansvärt trött, och sen fick jag ju börja med ny medicin och så vidare eller tillägga mediciner. Sertralin fick jag börja med då bland annat.

Susanne: det var efter det du fick möjligheten att den här brukarstyrda inläggningen…

Rebecca: Precis!

Susanne: …och det är jättebra!

Rebecca: Ja, det är det! Det är fantastisk att veta att man har det – att i värsta fall så, skulle man känna av att nu fixar man inte vardagen eller nått sånt där, jag behöver en paus. Ja, då finns den möjligheten tillgänglig. Det är ju jätteviktigt för mig samtidigt som nu har ju någon som stöttar mig, alltså…förutom du.

Susanne: Ja…(Skrattar)

Rebecca: Ja, precis! Nej men , nån – ja men att jag har en – en man…

Susanne: En livskamrat!

Rebecca: …helt enkelt som hjälper mig att stötta mig och förstår mig och – och det kan jag ju säga att det har jag ju skriv i text innan. Kan jag utav alla missar i den här världen hitta nån – då kan alla göra det!

Susanne: (Fnissar) Det är klart, ja!

Rebecca: Men – ja nu har vi tjatat tillräckligt kan man väl tycka (Skrattar)
Jag hoppas att vi inte har snurrat för mycket jag är lite dålig på att komma ihåg vad man ska säga och jag upprepar mig – men det är som det är.

Så vi tacka så mycket för oss!

Susanne: Tack så mycket!

SLUT