Foto på Rebecca som barn

Foto: Rebecca – 3 år gammal med rätt känslouttryck för texten…

Den första frågan som uppstår – Varför inte?
Jag har sen jag var minst 15 år vetat att jag inte vill ha barn. Jag är idag 23 och jag är nu ännu mer säker på detta än någonsin innan. Jag vill helt enkelt inte ha barn. Första frågan som ställs då är ”varför inte?”. Där finns så många olika anledningar till varför jag har tagit detta beslut, och jag ska förklara varför.

Mitt svar
För det första så har jag alltid haft svårt för barn. Till och med när jag själv var liten så hade jag svårt för barn kring min egen ålder. Det är självklart inte emot dom personligen, det är bara så. Eftersom jag är ljudkänslig så är ett skrikande barn bland det värsta som finns för mig och det är sällan jag kan stanna i samma rum när det händer. Sen har jag aldrig direkt haft några ”moderskänslor” när det kommer till barn, eller längtat efter att ha ett eget. Jag dras inte till dom för att jag helt enkelt inte riktigt vet hur jag ska bete mig med dom.

Sen är det också så att jag har sen jag var väldigt liten lidit av svår ångest och gått igenom väldigt, väldigt mycket jobbigt genom mina år bland annat på grund av mina diagnoser. Sen har jag gått igenom mycket annat också som inte berott på mina diagnoser, men då har mina diagnoser istället gjort det 100 gånger svårare att hantera efteråt istället.

Och eftersom det är stor risk att mina diagnoser skulle föras vidare till barnet så vill jag inte ta in ännu en människa i den här världen som ska lida så som jag har gjort, bland så många andra med samma diagnoser som mig men självklart även bland så oerhört många som råkat ut för fruktansvärda saker som inte har diagnoser, eller tvärt om som har svåra handikapp eller förståndshandikapp bland mycket annat man kan födas med. För det är ett faktum att man inte kan skydda sina barn från allt ont som kan hända det.

Det går inte, oavsett hur mycket man som förälder försöker och oavsett om man så är världens bästa förälder. Detta betyder dock självklart inte att man är en dålig förälder för det, alltså om ens barn skulle råka ut för något eller födas med olika problem. Det är inget någon kan kontrollera. Jag återkommer till detta längre ner.

”Oansvarigt”
Sen är det också bara det faktumet att jag inte skulle kunna hantera en bebis. Jag skulle bli en mamma som inte skulle kunna ta i sin bebis när den skriker, tvärt om antagligen gå där ifrån i ren frustration och panik och på så sätt skada det genom barnförsummelse på grund av att jag inte kommer klara av att vara nära barnet utan rädslan att det ska börja skrika. Jag skulle alltså ha konstant ångest och jag vet att jag skulle helt enkelt inte bli en bra förälder. Jag är brutalt ärlig med mig själv, för att jag vet att jag måste vara det.

När jag har berättat för olika personer så har jag fått höra att det är oansvarigt att inte vilja skaffa barn, vilket jag tycker är helt galet. Skulle det inte vara mer oansvarigt att ta in ett barn i den här världen och veta innan att jag inte kommer kunna ta rätt hand om det och sen då behöva lämna bort det för att jag inte klarar av det? Eller bara lämna allt ansvar åt pappan så att han i stort sett får uppfostra barnet själv för att jag inte vet hur jag ska bete mig? Det är oansvarigt.

Folks reaktioner
Jag har fått möta väldigt många olika reaktioner när jag berättat om mitt beslut att inte skaffa barn. Jag får ofta höra att jag kommer ångra mig eller ändra mig, och att jag kan lära mig allt eftersom. Jag vet att de flesta menar väl.

Men sen har folk även blivit arga på mig när jag förklarat varför jag inte vill ha barn, det har faktiskt hänt att jag till och med blivit avbruten och inte fått förklara klart just varför jag har tagit detta beslut. Jag tror detta beror på att dom kanske tycker att jag på något sätt istället kallar dom för oansvariga för att dom har skaffat barn eller ska och vill skaffa det, eller att jag tycker illa om just deras barn på något sätt.

Men det är ju inte dom eller någon annan det handlar om. Det är min personliga åsikt, det är mitt liv och mitt beslut och jag säger inte att någon annan måste tycka eller känna eller göra likadant. Det betyder inte att jag tycker att alla föräldrar i världen eller blivande är hemska som har skaffat barn.

Jag har ju själv en mamma och pappa, båda två fantastiska föräldrar som jag älskar oerhört mycket. Kunde inte bett om mer eller bättre än dom, och jag skulle aldrig kalla dom för dumma eller oansvariga eller dåliga för att dom skaffa mig. Det är inte deras fel att jag fick mina diagnoser, inte heller allt som jag har gått igenom och råkat ut för. Åter igen, det är inget som någon har någon kontroll över. Man kan omöjligt veta om ens barn kommer födas med en diagnos eller om det kommer utveckla en ätstörning, om det kommer gå igenom depression eller råka ut för en olycka eller något annat hemskt någon gång i sitt liv. Det är så verkligheten ser ut, med fokus på hur jag tänker angående detta.

Självklart är där ännu mer positivt och mycket glädje med att få barn om man vill ha det. Min mamma och flera andra har berättat att den lyckan som man känner när man får hålla sitt nyfödda barn är obeskrivlig. Barn kan ofta beskrivas som fantastiska gåvor för sina föräldrar.

Vill avsluta med att förtydliga detta..
Jag vill också förtydliga att jag inte menar att människor med diagnoser eller annat skulle bli dåliga föräldrar. Jag har en förälder med samma diagnoser som mig. Och visst påverkade det min uppväxt, självklart. Men jag har fortfarande världens bästa föräldrar och jag har lärt mig väldigt, väldigt mycket om mig själv och mina diagnoser tack vare detta. Skillnaden på oss är bara, helt enkelt, att dom ville ha barn och det vill inte jag.

/Rebecca