Bild: Person på en hög klippa med havet i bakgrunden

Person på en hög klippa med havet i bakgrunden.

Lättskrämd
Jag har alltid varit lättskrämd. I och med att jag har väldigt bra hörsel och svårt att filtrera intryck så blir det väldigt obehagligt när det plötsligt kommer ett högre ljud, när någon helt plötsligt tar på en bakifrån eller hoppar framför en.

Jag har haft problem med mitt hjärta sen jag var 14 efter flera självmordsförsök och jag har sen dess ofta spänningar i bröstet och svårt att andas när jag blir rädd eller får svår ångest. Jag får väldigt lätt hög puls och jag skulle lätt kunna gissa att jag har högt blodtryck. Men genom åren på grund av olika händelser som resulterat i att min Ptsd har förvärrats så har jag blivit mer och mer lättskrämd. Det krävs väldigt lite och jag finner det fruktansvärt obehagligt. Det tar också lång tid innan både min kropp och psyke kan lugna sig.

Slåss i sömnen
Något som är väldigt välkänt med just diagnosen Ptsd är mardrömmar. Men det är kanske inte lika vanligt att höra om hur dessa mardrömmar kan påverka inte bara ens psyke utan också ens kropp medan man sover. Jag har länge gjort saker som att slå mig själv i sömnen, sparkas och svettats kopiöst. Jag skrämde en vän vid ett tillfälle när hon vaknade av att jag slog mig själv, hon beskrev det som att jag vore besatt av något. Hon tyckte det var väldigt läskigt.

Hjälp av humor
Jag har alltid kunnat skämta om mitt dåliga mående och om mig själv och mina problem. Vissa tar illa upp och andra tycker jag är ignorant emot folk med psykiskt dåligt mående, speciellt när dom inte har någon som helst aning om vad jag har kämpat med hela mitt liv. Tycker det är lite ironiskt, tror jag är bästa sättet att förklara det på. Det blir liksom så stört när jag kanske skämtar om att vilja dö, att jag slåss i sömnen eller något om mina diagnoser och där är någon som tycker jag är fruktansvärd som kan skämta om människor som har dom diagnoserna och som har velat dö osv. Det är ju lite absurt och kanske till och med lite brutalt men jag finner det väldigt komiskt.

Om dom bara visste. Då hade dom varit tysta. Eller skrattat med mig beroende på vad man har för humor såklart.

Jag har använt mig av humor för att kunna överleva. Jag har fått höra alla möjliga olika skämt på min bekostnad av andra och jag har fått vara så god att ta det. Visst, ibland gör det ont. Men ofta kan jag skratta också för jag vet själv att jag har konstiga beteenden för mig och att jag är seg och udda med ärr överallt. Jag vet inte hur många gånger jag har hört: ”Har katten rivit dig?” vilket är det mest torra skämt man kan dra vid det här laget. Jag brukar bara svara ”Jajamen!” och sen gå vidare.

Vissa vill inte höra det
I och med att jag är så van vid allt som har med psykisk ohälsa att göra så har jag ibland väldigt svårt att förstå mig på folk som inte vill höra något som helst om det. Det har hänt många gånger att jag nämner någon av mina diagnoser och direkt ändras deras beteende. Oftast börjar de prata om något annat. Jag blir rätt förvirrad vid sådana tillfällen men påminner mig själv då om att alla inte är lika erfarna och tåliga som jag är. Jag förstår mig inte på det, men jag vet att där finns dom som tycker det är jobbigt att prata om psykisk ohälsa.

Som att det vore något som är olämpligt att prata om eller ens nämna. Där finns så många människor som vägrar förstå och acceptera psykisk ohälsa, speciellt inom sin egen familj. Som om ens familjs rykte förstörs bara för att någon i släkten är psykiskt sjuk. Detta är fruktansvärt ignorant och kallt. Men eftersom vi alla är olika och man kan inte förvänta sig att folk helt plötsligt ska ändra på sig och totalt ändra inställning så får man helt enkelt stå ut med det.

Men det är något som gör mig väldigt upprörd ibland, förstå mig rätt. Jag har bara lärt mig att där finns människor som har fått information på alla möjliga sätt om just psykisk ohälsa men ändå inte accepterar det. Och det är inte värt att slösa energi på sådana människor, det är helt meningslöst. Det behöver inte betyda att dessa människor är dåliga eller onda, men oförståndig och för stolt för att ändras definitivt. Men man får helt enkelt vara den som visar att man är mognare, mer undervisad och mer logisk än dom som väljer att inte vara det. Man får vara ”the bigger person” så att säga.

Du är inte ensam
Det jag vill avsluta med att säga är att vi som lider av Ptsd är alla olika och hanterar denna diagnos på olika sätt. Det är lättare att säga ”kom ihåg att mardrömmarna inte är verkliga” än vad det är att kunna känna så när man väl är fast i sina mardrömmar. Om folk bara visste hur verkliga dom är. Men samtidigt, ibland kanske det kan vara bra att påminna sig om det. Det är något som inte funkar för alla såklart, men det är värt att försöka tänka på att prova.

Kanske det kan hjälpa någon, kanske det inte hjälper alls för någon annan. Som sagt så är vi alla olika. Jag väljer att inte berätta om exakt vad det är jag drömmer för något för någon. Det gör det hela onödigt smärtsamt. Och det är okej, man ska aldrig känna sig tvingad att berätta för folk vad man drömmer. Men känner man att det hjälper så gör det. Prioritera din mentala hälsa på bästa möjliga sätt för just dig, och var rädd om dig.

/ Rebecca