Bild av Rebecca

Bilden visar svartvita grenar mot en grå himmel. En utsikt genom ett fönster som är blött med synliga droppar.

2011
Jag bodde på ett behandlingshem i Borlänge tillsammans med flera andra barn/ungdomar. Bland dom var en 13-årig pojke. Han hade en skyddad identitet och jag kommer därför inte dela med mig av den identiteten han använde sig av då, även om han kanske ändrat den vid det här laget. Han var en rätt vanligt tonåring, men han var otroligt smart och duktig med datorer. Han var rätt blyg till en början men efter att han lärde känna de äldre killarna på hemmet så började han ta efter deras beteende och bli mer utåtagerande.

Hans historia
Han hade en tal svårighet och kunde inte uttala ord rätt. Han berättade senare att det var på grund av att hans pappa hade misshandlat honom så illa att det lämnat permanenta skador och även hans mamma blev svårt misshandlad. Därav den skyddade identiteten. Han berättade inte så mycket mer och jag kan förstå varför på ett sätt. Han fick ibland våldsamma utbrott och gick ifrån att vara en liten 13-åring till en fullvuxen man i styrka, så kraftiga var hans ångest attacker. Det tog minst tre vuxna män för han hålla honom från att skada sig själv eller någon annan, men med tanke på vad som hände därefter så funkade inte ens den metoden.

En oförglömlig kväll
Jag och en annan tjej var ute och gick med en kvinnlig personal som jag tyckte extra mycket om. Det var sent på kvällen och kolsvart ute. Plötsligt ringer hennes telefon och en ifrån personalen frågar vart vi är och ber oss stanna vid parkeringen och inte komma nära huset. Eftersom parkeringen var runt 100 meter ifrån själva ingången till huset så var det ett säkert avstånd tänkte dom. När vi kom till parkeringen såg vi att hela hemmet var släckt och vi kunde inte se det i mörkret. Inte ett enda ljus, ingenting.

Det var läskigt måste jag erkänna. Men vi gjorde som dom sa och stannade på parkeringen, där fanns i alla fall en lampa och jag kunde röka under tiden. Helt plötsligt ser vi honom komma ut ifrån skogen som omringade själva gården och han gick förbi sopcontainern som var ungefär 50 meter ifrån oss. Han tittade på oss, men det var som att han inte var vid liv. Hans ögon var så svarta och han verkade inte ens se oss. Då såg vi att han höll i en enorm glasskärva. Han fortsatte gå och gick in i skogen igen. Efter någon minut kommer tre polisbilar och kör ända fram till ytterdörren på hemmet, vilket inte var så ovanligt för polisen var där minst 2 gånger i månaden. Men tre stycken var något nytt. I och med att det var kolsvart så var det enda vi kunde se de blåa ljusen ifrån polisen och ljuset från deras ficklampor medan dom letade runt gården.

Plötsligt hörde vi hundar som skällde också. Så det var både poliser och polishundar som letade efter honom. Jag måste erkänna att det kändes helt overkligt. Det var som en film. Både jag och de andra två bara stod och stirra. När dom hade hittat honom och han hade åkt iväg med poliserna så kunde vi gå in igen. Nästan alla stora speglar i hela huset var krossade.

Personalen hade låst in sig på kontoret medan han gick runt huset och krossade speglarna. Något jag kan störa mig på än idag är att det var fortfarande kvar barn i huset under den tiden och ingen av dom fick följa med in till kontoret där dom kunde varit säkra. Den yngsta på hemmet var bara 9 år gammal. Han kunde ha blivit dödad. Men personalen var så fega så dom tog sin egen säkerhet före barnen/ungdomarna. Jag fick senare veta att han hade satte hela glas skärvan i sitt eget lår innan han blev satt i polisbilen. Han var bara 13 år gammal när allt detta hände.

Avslutande tanke
Jag har själv upplevt psykos många gånger, första gången så var jag 9 år gammal. Min personliga upplevelse är att det börjar med total panik och sen blir det svart. När man väl ”vaknar” igen så har man inget minne av vad som hänt. Och dom gånger jag fått det så har det varit fruktansvärt förvirrande. Jag vaknade ofta upp i skogen som omringade skolan, jag hade en tendens att springa in där eftersom min skola hade skog precis bakom sig. När jag vaknade igen så visste jag inte hur länge jag hade varit där eller om jag hade gjort mig själv illa eller annat.

Jag förstod tidigt att det var detta som den här pojken gick igenom, dock i en helt annan nivå om man kan säga så. Jag hoppas att han mår bättre idag och får den hjälp och kärlek han behöver. Psykos kan hända vem som helst och man är inte mindre värd som människa för att man gått igenom det. Jag tycker istället att man har mer erfarenhet av den mörka sidan av livet som inte alla har, och större förståelse för andra. Något jag tycker är en seger på sitt eget sätt.

/ Rebecca