Rubrik: Pod om Psykisk ohälsa, samhälle och LSS

Hej hej

Du lyssnar på funkar-podden – Vi är inte våra diagnoser!

Och idag tänkte jag, David, prata lite grann om psykisk ohälsa i kombination med min syn på samhället och LSS. Någonting som är väldigt vanlig och någonting som vi måste motverka. Till min hjälp idag så kommer jag ha ett dokument här vid sidan om som egentligen är ett utkast av en gammal artikel. En artikel som aldrig blev publicerad men som också den handlade om psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa generellt är väldigt vanligt och framför allt helt naturligt. Det är också naturligt att man inte mår så bra så mycket vet jag också. Men ibland har jag fått känslan av att man alltid ska hålla uppe någon form av ideal eller kämpaglöd. Det vill säga visa att man kan mer. Speciellt en del myndigheter verkar tänka så.
Det har gjort att jag inte har velat visa vem jag är när jag mår dåligt, alla har alltid sett mig som väldigt glad. Men nu när man tänker tillbaka på det så har jag alltid undrat varför jag tryckte tillbaka mina känslor. Det var en period framför allt i gymnasiet som jag inte mådde så bra. Och jag vet egentligen inte varför, jag antar väl att det var någonting i stil med att man inte fick vara ifred, att man fick ha sitt eget liv där ungefär. Visst fick man vara ifred då och då men inte alla gånger. Framför allt märktes det väldigt tydligt att man bodde så tätt inpå varandra när man bodde på ett elevhem.

Skolan i sig trivdes jag jättebra på, absolut, men inte på många av de andra verksamheterna. Utan att snacka för mycket skit om mitt gymnasium nu, som jag inte tänker nämna för att det hör inte hit, så antar jag väl att i det stora hela var en väldigt stor omställning. Det här att flytta hemifrån, börja på en ny skola och få nya klasskompisar. Det var en väldigt stor omställning för mig för när jag var liten hade jag haft personlig assistent som hade hjälp mig med saker som jag behövde och som jag en idag behöver hjälp med.

Nu för tiden bor jag på ett LSS boende, på min hemort, och jag får hjälp av personalen där om jag behöver. Men en sak som jag minns väldigt tydligt inför flytten det var att folk jag pratade med och berättade om min flytt, de var förstås glada för min skull, men samtidigt kändes det som om de nästan beklagade sig. Det var inget beklagande över att jag skulle flytta, för det tyckte de var jättekul, men till ett LSS boende, det tyckte folk var beklagande, nästan onödigt. Och jag är ju väldigt smickrad över att folk tänkte så men jag har ju de behoven jag har och det är det faktum som är. Jag kan inte klandra dem heller det var ju också det enda de sett och hört det är den enda kopplingen de har till LSS boende verkar det som. Allt det här man ser i media och så vidare. Men jag kan också ha fel i hur de tänkte. I alla fall bilden jag fick innan jag flyttade hit jämfört med den bilden jag fått idag. För idag kan jag säga att jag har det ganska hyfsat.

Jag vet inte varför men jag hör ganska ofta av folk jag känner och andra funktionshindrade i samhället att de har blivit nedtalade, mobbade och inte hörda på och kanske i vissa fall isolerade. Det har hänt mig också, alltså jag har inte blivit mobbad så någon har slagit mig men jag har blivit indirekt mobbad. Det vill säga folk förstörde mina hjälpmedel, jag har blivit nertalad av sjukvården, nertalad av kommunen, man har fått en dörr stängd i ansiktet bara för att en annan har öppnats. När jag flyttade hit så bestämde man ganska snabbt att jag inte skulle ha ledsagning längre och det är den dörren jag pratar om. Ledsagningen blev borttagen bara för att jag flyttade hit. Så jag kan inte göra grejer längre utan min familj utan min familj, som att gå på bio, som att bada, som att shoppa sådant som jag tycker är kul. Kommunen har alltid tyckt till en början att boendet skulle täcka mina behov av ledsagning utöver lite grann av min hygien och andra behov som jag ändå har som personalen hjälper mig med.

Jag föddes med min CP skada som jag har. Men det är också en kamp, det är en berg- och dalbana av glädje, av svett, av stress, av tårar och förtvivlan. Jag brukar ofta fundera lite grann så där, bara för att skaffa ett perspektiv, var jag hade varit om det inte hade varit för min underbara familj. Jag hade nog inte varit där jag är idag. För det finns väldigt många människor som har gjort väldigt mycket för mig. Och grejen är att när man växer upp så förstår man inte så mycket om bakgrunden av allt det här av LSS handläggningar, handläggningar av kommunen, Försäkringskassan och så vidare. Det var någonting som min mamma skötte lite grann i bakgrunden. Jag antar att hon ville bespara mig bördan av vad jag indirekt gick igenom men som jag inte såg och allting som krävdes runt om kring för att lösa det.

Men det är inte alla som orkar och en del känner att det inte tjänar något till. Att man ger allt för att bevisa för myndigheterna saker som man inte kan som tillslut blir så förnedrande och så sorgligt. Så onödigt egentligen att en del människor inte tror på människor när man berättar. Och det är nog så många funktionshindrade tänker tyvärr. De vill inte visa ärren av vad de gått igenom, mentala som psykiska. De vill inte att någon ska se. Och jag förstår, jag har också haft sådana perioder när jag liksom har mått dåligt, återigen, för att många ser mig som den här glada personen. Därför klandrar jag dem inte heller. Många tycker ju sagt att de inte tjänar någonting till och den synen vill jag att vi ska ändra på. Vi som människor, handikappade som inte, eller funktionshindrade som man nu säger måste vara starka som grupp och göra våra röster hörda. Vi måste tillsammans ändra på hur samhället ser på hela situationen ser på oss som människor. Vi måste visa vad vi står på, vad vi tror på och vad vi gått igenom. Visa bevisen, visa våra ärr. Även om vi inte trodde att set skulle behövas. Jag som många andra skulle kanske bara leva våra liv inte bevisa och kämpa och slåss för vad som egentligen borde vara en rättighet. Men det behövs att vi visar. Visar något vi inte vill visa egentligen. Detta i hopp om att samhället en dag ska förstå. Men varför egentligen. Det är ju ändå tidigt 2000-tal och man kan ju ändå tycka att många av de här sakerna ska vara en självklarhet. Men det är ju en fråga som jag ställer mig dagligen kanske precis som många andra. Med tanke på hur samhället ser på oss med funktionshinder. Till exempel där jag bor har man renoverat ett torg och då tog man upp kullersten som hindrade oss funktionshindrade och våran tillgänglighet och egentligen vår möjlighet att ta oss fram lättare på torget. Det var många av oss som blev glada när den togs bort och vi hoppades på ett mer handikappvänligt material som till exempel asfalt, det är ju plant och fint. Men månaderna gick och jag såg hur tillgängligheten på ett av torgen blev ännu sämre. Inte bara ersattes handikapp parkeringsplatser också med blommor som jag visserligen kan hålla med om blir fint men som dessvärre inte gör någon konkret förbättring för tillgängligheten. Eller andra saker som jag också ifrågasätter dagligen, varför det inte finns ramper och räcken i alla trappor. Någonting som bara verkar vara ett efterarbete som man sätter in om man behöver det. Återigen det här att man ska behöva bevisa att behovet finns för att det ska ske någon förändring. Bevisa, återigen, att man är en börda för samhället. Hade man inte varit en börda för samhället, tycker många kanske, så hade man inte behövt sätta in ramper.

En annan aktuell sak, alltid ett väldigt diskuterat ämne, är färdtjänsten. Jag åker väldigt mycket färdtjänst och det har jag gjort hela mitt liv och gör det fortfarande. Många gånger har jag kommit för sent jag ska åka iväg. Det är många gånger jag har tänkt att det inte är lönt att åka. Och när man väl kommer iväg så tycker jag att de flesta kör som idioter. Inget illa menat men det är så det är. Långt över hastighetsgränsen och det är något jag är van vid tyvärr. En gång var det till och med så illa att jag var tvungen att ringa Skånetrafikens kundtjänst och anmäla resan eftersom jag tyckte att den som körde hade så bråttom på grund av att Skånetrafiken inte då kunde planera rätt. Det är också enda gången jag känner att jag har behövt ringa om sådana här saker. Och det är väl tur för hade jag ringt hela tiden och varje gång så hade jag inte haft tid över till något annat.

Men även om vissa grejer i mitt liv är svårt och annat enkelt så finns det människor som har det mycket svårare än vad jag har det. Och det är jag tacksam för.

Jag har ju funktionssättning som heter cerebral pares förkortat cp skada. Som egentligen i grova drag innebär att de nerver som ber min hjärna göra saker inte fungerar fullt ut. Och ibland inte alls, som att gå till exempel. Jag kan gå men jag går väldigt vingligt och det är därför som jag allt som oftast har kryckor när jag ska gå korta sträckor. Eller min manuella rullstol eller min el skoter längre sträckor. Men däremot har jag också vänner som har det mycket värre än vad jag har så jag kan ändå säga att jag är lyckligt lottad. Jag har en del vänner som inte kan prata helt utan bara delvis. Det är många som har assistans genom lagen stöd och service för vissa funktionshindrade förkortat LSS, precis som jag har.

Och det stora problemet känner jag kring LSS är att alla bedöms utifrån samma ramar, samma papper trots att behoven och situationen för den som behöver hjälpen ser olika ut från person till person. Det beror också på vilka som fattar besluten, för de ser bara det som står, de ser bara siffrorna på papperet och vad som står på papperet. De ser ju inte personen eller det livet den personen har bakom papperet. Jag tror även att jag kommit på någorlunda svar till varför jag, precis som många andra känner oss utstötta och mest i vägen och till viss del inte en del av samhället. Jag skulle säga att det beror på kostnad men jag hoppas att jag fel. Vi funktionshindrade vi kostar samtidigt som samhället vrider och vänder på vartenda öre för att spara bara för att lägga pengar på någonting annat till exempel blommor som inte behövs konkret för att utveckla samhället ur ett tillgängligt perspektiv. Någonting annat som inte är så vanligt rent tillgänglighetsmässigt är att man överarbetar. Bara en sån sak som att träffa en läkare kan vara hur svårt som helst. Och de ska alltid ställa frågor som ”är ditt funktionshinder varaktigt” och det gör ju inte saken bättre eller lättare för den delen. Det känns bara kränkande det känns återigen att man måste bekräfta att man måste bevisa att man har ett hinder. Indirekt så det måste man ju också då bekräfta att man är ett hinder.

Någonting som många frågar mig är om jag någonsin kommer att bli frisk. Svaret på den frågan är ju självklart nej, det kommer jag inte, jag kommer inte att bli bättre. Utan jag har varit så sen jag föddes och jag kunde inte varit lyckligare eftersom jag inte vet någonting annat.

Så som samhället ser i ut idag, det är helt galet. Så här kan samhället inte fortsätta. Den lag som sedan slutet av 1900 talet har gett många individer frihet att känna sig som vem som helst, om det så bara krävs lite ledning och stöd, är på väg att förfalla helt och hållet. Ledsagning och assistans dras systematiskt in eftersom det kostar för mycket pengar. Vi kostar för mycket och vårt självständiga, självklara liv, kostar för mycket. Vår frihet att göra vad vi vill på friden, kostar för mycket. Vår rättighet att ens kunna leva till slut kostar för mycket. Och det verkar som om allting kostar för mycket. Och till grund för detta skylde man för ett par år sedan på fusk. Till exempel de personer som utger sig att behöva assistans eller ledsagning när man egentligen inte behöver det. Och för att sätta stopp på detta har man dragit in och stramat åt möjligheterna till LSS. Och även möjligheterna till LSS för de som behöver det. Till en början kan jag väl känna att det verkade vettigt att man stramade åt men inte många månader efter att fuskets uppdagades gick det långt över styr. Nu håller LSS på att tas bort systematiskt inte i syftet för att få stopp på fusket utan i stället spara in på samhällets ekonomi och de kommunala budgetarna. Den dagen man började ändra i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade Kändes det som om samhället visste att människor som är i behov av LSS skulle skrika emot och protestera. Så de ändrade i stället kriterierna för vad som ska räknas som ett grundläggande behov för att sen kunna skylla på lagen skapa kryphål för saker och ting. Hur det bedöms utifrån det som står. Det är nog också därför som besluten ser väldigt annorlunda ut beroende på kommun även om fallen är liknande. Eftersom det uppenbarligen inte finns någon tydlig riktlinje att så här ska man göra och så här ska man göra för varje enskild situation som en människas behov i ska bedömas. Detta gör att familjer runt om i Sverige måste kämpa, de måste överklaga till domstol och återigen bevisa. Så som samhället tänker när de gör första bedömningarna av vilket fall inom LSS, vilket fall det än är, ju att familjerna ska gå till domstol för det är ju det som händer till slut. Någonting som de i sådana fall måste räkna in att alla familjer har tid att göra och har ork att göra. Och så här är det, det finns många familjer där det funktionshindrade inte är det enda barnet. Min familj till exempel, då har man inte all tid i världen att strida för det som är rätt. Och framför allt orkar många familjer inte. Och som jag kan känna just nu är att jag orkar inte, jag bara nöjer mig i den situationen jag är i, utan ledsagning, utan personlig assistans och även min vistelse utanför det egna hemmet som nu för tiden också är ett minne blott. Vilket innebär att jag minskat kontakten med min bästa vän som också har sett mig växa upp. Vi träffas fortfarande, vi snackar fortfarande men inte alls lika regelbundet tyvärr. Att man drar in på det som i Sverige för bara några år sedan var en självklarhet leder till att många inte får någon hjälp med sådana här basala saker som att klä av eller klä på sig sina kläder. Inte får hjälp med att sköta sin hygien till godkänd inom kaninöron nivå. Inte får hjälp att äta och för vissa människor, hur hemskt det än låter, inte får hjälp att andas för det räknas inte som ett grundläggande behov tydligen om man är funktionshindrad. Hur kan andning och måltider inte vara ett grundläggande behov för en LSS berättigad människa när det för en vanlig människa, det vill säga inte en funktionshindrad människa, är hur lätt som helst. En normal människa klär på sig också själv, äter sin mat själv, sköter sin hygien själv, bara för att nämna de viktigaste sakerna. Den enda stora skillnaden är att de ses i samhället som normala människor eftersom de gör det helt och hållet självständigt. Ja, de till och med andas självständigt.

Det här är ju en väldigt stark fråga och en väldigt viktig fråga för mig och för andra med funktionshinder. frågan i sig är ju väldigt stark och den talar ju nästan för sig själv. Men det är också en fråga som vi bör ställa oss och fundera kring oavsett om du är funktionshindrad, inte har något funktionshinder eller är kanske bror eller syster till någon med funktionshinder så bör du som lyssnar på detta också fråga dig varför vi ska nöja oss med hur samhället ser ut idag. Jag är en av dem som inte bara vill stå och se på när våra rättigheter till ett godtyckligt liv med integrering i samhället tas ifrån oss. Vi kan inte bara nöja oss med hur samhället planerar våra liv framför ögonen på oss utan vi måste få vara med och säga vad vi själva tycker. När man föds som funktionshindrad så kastas man också in i ett liv utöver det normala precis som vi redan har kommit fram till.  Det är också ett liv kantat att hitta sin plats i samhället, att känna sig accepterad i samhället. Och det kan verka omöjligt när man lär sig att anpassa sig också efter samhället fast det egentligen borde vara tvärt om men det är så det tyvärr ser ut i nuläget. Jag tycker faktiskt att samhället i vissa frågor ser oss funktionshindrade nästan som en annorlunda människa och om man ska beskriva det i extremt grova drag nästan som ett vilddjur. Det borde ju vara en självklarhet att det är anpassat precis överallt och att man inte anpassar i efterhand som det flyttar in mer och mer funktionshindrade till en ort där kommunen inte är anpassad. Det är vad jag tycker jag är säker på att många håller med mig. Och det borde också vara en självklarhet att andning och att äta är ett grundläggande behov. Det som var en självklarhet i slutet på 1900-talet ska fortfarande vara självklart. Den här eftersom ingenting i praktiken har förändrats vad gäller behoven av hjälp. Det enda som har förändrats, tycker jag, är att samhället har blivit girigare och girigare efter pengar och det sparas in vilket har drabbat de som är funktionshindrade och deras anhöriga.

Och med denna text vill jag tacka dig som har lyssnat och jag hoppas att du tycket om vad jag pratade om och att jag på något sätt väckte någon form av inspiration till att fundera lite grann över hur livet egentligen ser ut och hur samhället ser ut.

Tack så mycket.