Bild på rosa hantlar

Bild på ett par rosa hantlar och en svart vattenflaska med Friskis&Svettis-loggan på. De står på ett trädäck och i bakgrunden syns stegen till en pool.

Mitt rörelsehinder kommer aldrig försvinna. Däremot gör jag vad jag kan för att det inte ska bli sämre, och jag har så roligt medan jag gör det.

En naturlig del av mig
Träningen har alltid varit en del av mitt liv. Jag har simmat i 18 år och gått på olika pass på Friskis&Svettis sedan jag var fyra. Först familjegympa, därefter barngympa och sedan 13årsåldern har jag gått på olika pass – styrka, gympa och dans. För mina föräldrar var det en självklarhet att introducera olika typer av fysisk aktivitet för mig, trots mitt rörelsehinder. Tack vare deras inställning har det alltid känts som en naturlig del av mig och mitt liv, vilket jag är väldigt tacksam över. De har dessutom hjälpt mig till, från och under träningen när det behövts, i takt med att både synen och rörligheten blivit sämre. De har gett mig möjligheten att på ett smidigt sätt träna i den utsträckning jag önskat, vilket varit helt avgörande. Som rullstolsburen ung vuxen tror jag det hade varit svårt att ta tag i träningen och motivera sig själv, eftersom ens förutsättningar skiljer sig en del från omgivningens. Att börja träna är en tuff start för många, och kanske framför allt om man sticker ut från ”träningsnormen”.

Ett liv utan fysisk aktivitet
Mina läkare har alltid sagt till mig att jag fått träna så mycket jag velat, så länge det inte gjort ont. De har sagt att rörelse inte kan göra mitt funktionshinder värre, det är tvärtom bra för mig att vara fysiskt aktiv, precis som det är för alla andra.

Ibland funderar jag över hur rörlig jag hade varit om träningen inte funnits i mitt liv. Det finns inget svar på den frågan, men jag tror jag hade varit betydligt stelare och mer orörlig än vad jag är idag. Genom träningen får jag både bygga muskler, träna kondition och bibehålla rörelseförmågan. Tack vare att jag tränar styrka i benen så kan jag fortsätta använda dem lite grann. Träningen för armarna är också väldigt viktig, för att jag ska kunna ta hjälp av dem när benen inte orkar. Jag vill kunna göra så mycket som möjligt självständigt i min vardag och då är det viktigt att jag tar hand om min fysik.

Jag kan gå korta sträckor, vilket underlättar väldigt mycket i min vardag, när jag besöker platser som inte är anpassade för personer i rullstol. Jag vill helst inte prata om vikt, eftersom det är ett känsligt ämne för många, men ur den här aspekten är det viktigt för mig att inte gå upp för mycket i vikt. Blir jag för tung så kommer mina svaga ben inte orka bära mig. Då kommer jag inte kunna gå mina korta sträckor, vilket jag idag ser som ett stort privilegium.

Idag är det mest rörelsen i mina ben som är påverkade av funktionshindret, men jag vet inte hur mina armar hade fungerat om jag inte arbetat med dem på det sätt jag gör idag. För ungefär sex år sedan satte jag mig i rullstol i skolan. Jag valde att tulla istället för att förflytta mig gående hela dagarna, eftersom det tog enormt mycket energi från mig. Min balans var dålig och styrkan i benen inte bättre. Det var helt rätt beslut, då jag kunde lägga min energi på andra, och i min mening bättre, saker. Sedan jag slutade gå så mycket så har gångförmågan blivit sämre, framför allt balansen. Jag vågar inte längre gå utan att stödja mig på något, vilket jag jämnt gjorde tidigare. Jag kan inte svara på om det har med rullstolen att göra eller om det är mitt rörelsehinders naturliga försämring, men jag vill inte riskera att rörelsen i armarna försämras genom att inte träna.

En oundviklig försämring
Mitt rörelsehinder försämras hela tiden. Den senaste tiden har jag fått mer spasmer i benen, vilket i mitt fall innebär att benen plötsligt börjar skaka. Jag vet att träningen aldrig kan hindra denna nedåtgående spiral, och mitt rörelsehinder kommer aldrig försvinna, men jag vill göra det jag kan för att bibehålla så mycket styrka och rörlighet som möjligt.

Alla mår bra av fysisk aktivitet
Jag tränar inte bara för att bibehålla rörligheten, det är bra för både min fysiska och psykiska hälsa också, precis som för alla andra. Jag känner mig stark och jag vet att min kropp mår bra av att röra på sig. På det gym jag går känner jag mig välkommen, trots att jag inte har samma förutsättningar som de andra motionärerna. Alla gör så gott de kan och ingen kräver mer. Rörelseglädjen är total och jag har många fina vänner på Friskis. Jag älskar att röra mig till musik på olika sätt, vilket jag alltid får göra på passen.

Träningen gör mig glad, en anledning lika viktig som någon annan.

/Emelie