Bild på en gammal våg med två vågskålar

Bild på en gammal våg med två vågskålar

Jag minns den lektionen som igår. Det var en svenskalektion i gymnasiet och läraren hade helt enkelt gett oss i uppgift att hålla ett tal om något vi inte kunde leva utan. Han tillade också att mobilen var förbjudet att hålla sitt korta tal om.

En del i min klass hade riktigt svårt med den här uppgiften, andra inte. En del gjorde det väldigt enkelt för sig och svarade sin favoritmat. Mitt svar tänkte jag inte mycket på, där och då handlade det ganska naturligt  om logik. Jag svarade att jag inte skulle kunna klara mig utan mina kryckor. Nu tror säkert en del av er att jag inte kan gå utan kryckor bara för det.  Men de kan jag. Korta sträckor, ett helt liv hade jag dock hade jag garanterat inte klarat i nuläget, vilket också var min motivering när läraren ställde följdfrågor.

Efter lektionen kunde jag inte låta bli att fundera vidare på det där. Det fick mig att fundera på mitt funktionshinder i helhet.

Valet verkar ju självklart

Om jag hade fått välja mellan att ha ett funktionshinder eller att inte har det? Min första tanke, även idag är väl att det är självklart att jag hade valt att inte ha det. Gud vad livet hade varit så mycket enklare. Slippa ha lika mycket kontakt med Försäkringskassan och tvingas lyssna på deras eviga tjat om att jag verkligen måste fylla i en evig hög med blanketter, som i grund och botten handlar om något som ändå inte kommer spela någon som helst roll, om tio år.

Samtidigt kan jag mycket väl förstå varför de ber mig göra så mycket, som vid första anblick kan verka onödigt, men som inte slutändan handlar om att Försäkringskassan ska veta att jag är David, och inte ljuger.

Min poäng här är att jag tycker att kontakten med myndigheter när har man har ett funktionshinder mycket väl ofta kankännas som ett heltidsjobb i sig, eftersom den enklaste sak kan ta så otroligt lång tid.

En enkel sak som att ta körkort…

Låt oss ta mitt körkort som ett lysande exempel, på något hade varit mycket enklare om inte haft min CP-skada.

Allt började när jag skulle skaffa mig ett körkortstillstånd, som behövs att få övningsköra och sedan köra bil överhuvudtaget. Det tog flera veckor och jag fick åka ända till Malmö eftersom min vanliga läkare inte kunde göra. Hade jag inte haft min funktionsvariation så hade det gått betydligt mycket snabbare att i alla fall få börja.

Ett enklare jobbsituation

En annan sak som jag kanske inte tror i alla fall hade varit mycket svårare, är att skaffa jobb. Jag är övertygad om att min jobbsituation hade sett helt annorlunda ut om jag inte varit funktionsvarierad. Samhället idag är så dömande mot mig just vad gäller att låta mig jobba där.

De är väl rädda att jag inte ska kunna tjäna tillbaka den lön som företaget ligger ute med. Rädda att inte det inte ska gå jämt upp, rädda att jag på något absurt sätt ska skrämma deras kunder.

Vad vet jag? Egentligen gissar jag bara nu.

Men en sak vet jag helt säkert. Hade jag varit ”normal” hade du aldrig fått läsa denna texten. Vi som skriver här berättar ju om hur vi funkar med våra funktionsvariationer. Jag är så tacksam för detta jobbet.

Det finns ändå folk som tror på mig

Jag vill när jag ändå håller på och skriver, också passa på att tacka alla de som varit mina chefer, och inte minst Arbetsförmedlingen, som tror på mig och mina möjligheter att kunna skaffa ett heltidsjobb trots att jag har min CP-skada. Inte för att jag skulle tro att ni någon gång skulle få för er att läsa denna artikel. Men ni… och egentligen alla människor jag har runt mig, som har hjälpt mig, fått mig att skratta, fått mig att må bra. Jag vill att ni alla, vartenda en av er som läser detta, ska veta att ni är guld värda!

Ett helt annorlunda liv

Jag är helt säker på att hela mitt liv hade ett annorlunda ut. Hade har inte haft min cerebral pares så hade jag, för att nämna ett av många positiva exempel, inte heller fått gå på Riksgymnasiet i Kristianstad, och hade inte träffat de jag träffat där, de som nu är mina vänner. Både elever men också en det av de assistenter som jag klickade bäst med under gymnasietiden.

Inte helt lätt att ge ett svar

Ska jag vara ärlig så har det inte varit helt lätt att skriva den här artikeln. Inte minst att ge ett svar på denna frågan…

”Om jag hade fått välja, hade jag då valt att leva med en funktionsvariation, eller hade jag hellre velat leva mitt liv utan funktionsvariation.”

… just för att svaren kan ändras hela tiden från dag till dag. Jag skulle säga att mitt svar beror helt och hållet på hur jag mår. Det känns lite grann som om någon skulle fråga mig hur dagen har varit. Även där hade svaret blivit annorlunda.

Det finns heller inget som säger att bara för att jag inte haft en funktionsvariation, så hade mitt liv varit mycket lättare per automatik. Jag menar, alla människor har ju också dåliga dagar, precis som du kan ha, och precis som jag kan ha.

Det finns heller inget rakt svar

Det finns ju heller ingen i världen som hade kunnat svara på hur pass annorlunda mitt liv hade varit om jag inte hade levt det liv jag lever nu. Det är ju lite som att fråga någon innan den är född, om den vill ha ett liv eller inte. Omöjligt att veta i förväg, eftersom man inte just då och då inte vet vad livet har att erbjuda en.

Lika svårt hade det varit om man likaväl hade frågat en annan människa om den hade velat ha ett annat liv.

Men i vilket fall som helst så känns det  i alla fall skönt att ha fått skriva av sig om något som man egentligen gått och funderat på i flera utan att kunna fråga någon eller överhuvudtaget få ett svar.

Tack!

Jag hoppas att du som läst ändå ner hit, har fått en inblick i vilka fördelar det kan finnas med att ha Cerebral Pares, i jämförelse med vilka negativa sidor det faktiskt har, som jag sällan väljer att prata om