När jag vill men mina assistenter tvekar, ett samtal om dubbla budskap och självständighet

Intro: Musik
Elin: – Ni lyssnar på funkarpodden, vi är inte våra diagnoser – med Elin.

Idag har jag med mig en gäst.

Min assistent, Veronica.

Veronica: – Hej hej!

Elin: – Jag tog med henne idag för att jag tänkte att vi skulle prata lite om självständighet och hur det är när min värld och assistenternas värld krockar.

Då kan vi börja med och att berätta om en incident som hände för några veckor sen, när jag fick för mig att bleka mitt hår.

Jag har ju haft rosa hår under en ganska lång period. Men nu i sommar ska jag på student och då tänkte jag att det inte passar riktigt med den klänningen jag ska ha till studenten. Med rosa hår, så därför fick jag för mig… – Ja, jag hade tänkt på detta mycket innan och så!

…när min andra assistent jobbade, att jag skulle bleka håret.
Så jag bad henne att köra iväg och köpa lite färg till mig med blekning i.

Hon bara… – Jaja, klart jag gör det, liksom!

Så kom hon tillbaka och jag med spänd förväntan satte i den här hårfärgen, ja och färgade håret.

Sen när jag var klar med den här hårfärgen så blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Där tänkte jag att du Veronica, kan förklara lite om hur det såg ut egentligen?

Veronica: – Ska jag förklara lite om hur det såga ut?
Elin: – Ja
Veronica: Ja, jag tyckte du var väldigt fin i rosa hår, ska jag verkligen säga!
Sen var det ju så att jag jobbade ju inte den kvällen, utan du ringde upp mig på Facetime. För du ville visa mig och då trodde jag att du hade något gult på huvudet. Jag trodde du hade en mössa på huvudet. För du var alldeles gul!
(Båda skrattar)
Elin: -Ja, du bara sa. ”Vad är det du har på huvudet?”

Veronica: -Det ser ut som om du har en semla på huvudet, sa jag när du ringde till mig.
Då blev du lite arg på mig, eller hur?

Elin: – Arg blev jag inte…

Veronica: – Nej men du tyckte kanske inte om min kommentar. Men jag undrade vad det var.
Då sa jag också till dig att om jag hade jobbat så skulle jag nog inte gjort det. För jag känner mig inte bekväm med att bleka ett hår, för jag är ju ingen frisör. Jag är ju liksom anställd hos dig som assistent, men inte frisör.

Elin: – Det är där jag tänker att den här diskussionen börjar.
För jag tänker så här att väldigt många av dom jag känner kan ju göra saker själva. Dom har möjligheten att klippa sitt hår om dom vill det själva. Dom har möjligheten att färga sitt hår själva om dom vill det.

Jag tänkte väl då att jag ska ha samma möjlighet! Det var också därför jag gjorde det för att jag tänkte att jag inte skulle behöva gå till en frisör bara för att jag har assistenter, liksom…

Det var det jag tänkte liksom. Jag såg ju det som i ett led att jag själv blekte håret. Jag såg inte i det här fallet att assistenten bakom mig och gjorde det. Utan jag såg det som att det var min egna händer som var uppe i håret och färgade det.

Då tänker lite att, skulle jag inte kunna göra det?  Ska jag tvingas att lägga flera hundra kronor hos frisören. Eller tusenlappar till och med. När jag kan göra det hemma för att jag har personer runt omkring mig som egentligen ska hjälpa mig. Men inte känner sig bekväma. Det var ju lite så jag tänkte.
Och nu sitter du här och skrattar, men jag vet inte…

(Båda skrattar)

Veronica: – Nää…men jag tänker bara att det finns faktiskt dom som kanske hade klarat sitt hår själva men inte gör det. För att man känner att man kanske inte vågar göra det eller vill göra det. För att man känner att det är bättre att gå till en frisör som kan det – och vill göra det.
Men jag vet ju hur du tänker, Elin!

Elin: – Ja…
Veronica: – Jag vet hur du resonerar och det är ju så att jag förstår när du säger att det är du som vill det och att det är vi som gör det åt dig.

Elin: – Mmmm…

Veronica: – Fast det är ju också där det kommer in, som jag har sagt till dig innan att vi är också människor med liksom, känslor som vi kan få lite dåligt samvete för på grund att vi gör någonting för dig som vi känner att det inte känns riktigt rätt för oss. Precis som du kanske inte gör saker som känns hundra för dig och vi är ju också människor.

Elin: – Fast hade jag jobbat som assistent så hade jag ju tänkt att, jaja – jag får väl göra det som brukaren vill. Även om det kanske inte är så bekvämt för mig. För det är så jag har lärt mig att assistenter gör.

Veronica: – Mmmm…

Elin: – Mig veterligen, så har jag inte hört om nån assistent som säger, – Nej det vill jag inte göra.
För det är ju trots allt så att – ska man hårdra det så är ni mina händer och ben. Eller mina händer och armar!

Veronica: – Mmmm…absolut! Så är det ju och vi hjälper ju dig med 99 procent med sakerna du vill och behöver ha hjälp med. Men vissa grejer känner man sig inte bekväm med och vissa grejer som en annan incident som du kanske också ska ta upp, till exempel den incidenten. Där är också att vi vet ju att det är fel och göra just en grej kanske som du vill. Eller som du gjorde. Som hände förra veckan och när vi vet att det är fel då tar det emot ännu mer för oss och hjälpa dig med en grej som vi vet att man inte gör…

Elin: – …fast om jag säger liksom att det är lugnt, alltså. Jag bryr mig inte, bara jag får bort det.
Ja, i detta fallet, dom här fläckarna då – jag kommer mer in på det – så borde ni kunna tänka, tänker jag… Jag vet inte, jag kan vara trångsynt eller nånting. Men jag tänker att då borde ni kunna tänka att, ”- Okey, Elin blir nöjd! Och Elin blir nöjd om jag hjälper henne bleka håret och klippa – liksom strunta i vad jag själv tycker, det viktigaste är att Elin blir nöjd! Och blir Elin det, ja då är det ingen fara.”

Jag kan tänka mig också att ni är lite rädda för att jag har ju föräldrar. Jag kan tänka mig att ni är lite rädda för deras åsikter i det.
Har jag rätt i det?

Veronica: – Nej, jag tänker mer på dig som i det fallet med håret. Att resultatet kanske inte som du själv hade tänkt dig och kanske inte riktigt så bra, om du erkänner det själv nu i efterhand när det hr lagt sig lite. Men visst det är ditt hår, absolut. Men det ju ändå vi som gör en grej som kanske man vet inte blir riktigt hundra från början. Och det är ju svårt ställningstagande när…

Elin: – Kan det vara så att ni är rädda för hur jag ska uppfattas av samhället?

Veronica: –Nej, absolut inte utan det är ju mer att, du är en envis dam och har ju väldigt starka åsikter och tankar, ja och bygger upp en förväntan inuti ditt huvud om hur saker och ting ska vara och då ville du ju färga håret. När någon då kanske kommer och säger: – Nej, det känner jag mig inte riktigt bekväm med. Då blir det ju också lite fel när din tanke inte blir som du har tänkt dig.

Elin: – Ja, för som sagt, jag är ju inte van – jag har ju lärt mig att assistenterna ska hjälpa mig med det jag vill ha hjälp med.

Veronica: – Mmmm

Elin: – Jag har ju prata med flera stycken och det är flera stycken som säger: – Nej, man kan inte säga nej!

Veronica: – Mmmm

Elin: – Så länge det inte är någonting som skadar mig eller min omgivning. Och jag menar att jag tänker lite grann så här att om ni inte rädda för mina åsikter, om jag är nöjd. Om ni inte är rädda för mina föräldrars åsikter, att dom börjar skälla på er (skrattar) om ni inte är rädda för hur jag uppfattas i samhället. Vad är det då som tar emot?

Veronica: – Det handlar om att vi inte tycker att det känns okej att gör vissa grejer som vi inte är säkra på om dom blir hundraprocentigt bra. Och då känner ju vi att vi kanske inte har gjort ett bra jobb. För att vi gör en grej som vi inte är helt bekväma med och som – till exempel hårfärg är ju kemikalier och andra grejer och det är inte så där att man bara, ja! Nu fixar vi håret, nu färgar vi det, inga problem – tjotjim nu blir det jättebra… Men det blir ju inte aldrig jättebra.

Elin: – Det är ju det jag tänker också, att ni gjort ett bra jobb. För det säger jag till er ofta. Det är inte så att jag säger att ni har gjort ett dåligt jobb – så att ni gör ju inte ett mindre bra jobb för att ni tycker att slutresultatet kanske inte blir så bra. Som ni kanske från början hade trott eller som jag kanske från början hade trott. Det har ju inte med er arbetsprestation att göra…

Veronica: – Nä..

Elin: – För ni gör ju fortfarande ett bra jobb så att så tycker jag verkligen inte att ni ska känna. För det är inte det som är meningen.

Veronica: – Det handlar nog mer om vårt samvete, att det känns inte riktigt bra för oss, alltså på det sättet…

Elin: – Fast borde man inte kunna tänka då att man kan lägga bort sitt eget samvete?

Veronica: – Det är ju svårt för sen så är vi ju väldigt tajta! Vi träffas ju många timmar tillsammans, så vi är ihop jättelång tid liksom. Vi är tillsammans 24 timmar och vi vill ju liksom, ja – vi vill ju att du ska bli glad och nöjd. Det blir du ju oftast också. Kanske inte just den gången direkt, med håret men det handlar ju också om att vi vill ju ditt bästa. Vi vill ju dig väl liksom…

Elin: – Ja…

Veronica: – …ja, och det är ju det handlar om, och även att vi ska må bra under tiden också…

Elin: – Ja…

Veronica: – …men, jag tänker att du ska kanske berätta om den andra incidenten så att dom som lyssnar förstår vad vi pratar om?

Elin: – Ja, nu är det lite samma sak. Jag har kanske inte sagt det så här just nu men det är så här att jag resonerar som så, att mina assistenter är mina armar och ben. Framför allt mina armar och händer. Inte benen så mycket eftersom det är armarna och händerna som jag oftast behöver hjälp med och utföra vissa grejer då. Som till exempel, klippa håret. Det är ju så att jag ofta brukar resonera som så att dom jag ber er assistenter om, som ni säger att ni inte är riktigt bekväma med. Det är ju så att det är såna saker – det spelar ingen roll om ni hade varit där eller inte, för att jag hade gjort det oavsett. Hade jag velat färga håret eller bleka det så hade jag gjort det i alla fall. Det är samma med den här incidenten jag ska berätta om nu.
Jag hade fått fläckar på min, ja – ett klädesplagg.  Det var fläckar som jag inte fick bort. Klänningen i det här fallet var gul Och jag fick inte bort dom här fläckarna. Då bara känner jag att stressen stiger och stiger. Det enda jag ser är att dom här fläckarna är kvar. För jag har förstört 110 kläder genom att jag har fått färgfläckar på dom.
Och detta var en White board-penna det var när jag skrev på min White board hemma. Jag tänkte – Fasen! Detta är inte ens färgfläckar!
Då blev jag ännu mer stressad av det. Så tänkte jag att du hade nämnt nån dag att man kan ta klorin på vita kläder, Veronica. Då tänkte jag att då kanske man kan göra det på den här också. För det var liksom en sån blek gul. Så jag tänkte att det kan funka, för det den var inte knallgul utan den var blek gul, så jag tänkte att det kanske funkar. Min assisten som jobbade då sa – Nej, Elin, det tänker jag inte göra!
Det enda jag tänker på då det är liksom – Fasen, är hon i mitt hem och så säger hon nånting som inte hon vill göra. Hon är ju här för att hjälpa mig och behöver jag hjälp med det då ska hoj hjälpa mig med det!
För jag har ju som sagt hört så många personer att: Assistenterna är dina armar och ben!
Då tänkte jag att men snälla kan du inte göra det här för min skull, liksom?
Men hon sa: – Nä, jag tänker inte bidra till att du förstör dina kläder!
Fast, det är ju inte att någon skäller på dig, sa jag då till henne. För att du har förstört min kläder utan är det nån som skulle skälla på någon så är det som skulle skälla på mig för att jag har förstört mina kläder! Inte för att du har gjort det för att det var fortfarande min idé och då är det jag som får ta ansvaret för min handling. Men nej, så tänkte inte hon då.
Det fick mig att börja fundera – okej, då får jag göra det själv! Men då kommer det gå ännu mer åt helvete. (Skrattar) Men då gick jag in i mitt förråd och hämtade klorinet, hon bara: Ja, då får du göra det själv och jag svarade: -Ja det får jag göra då!
Och jag stövlade in där liksom och hämtade klorinet. Så såg hon att jag var på väg ut med det och sa: Nej, det där gör inte jag!
Men jag ska få bort fläckarna och får hjälpa mig för det kommer gå ännu värre annars.
Och då började den här diskussionen…
Det slutade med att hon gick upp i varv, hon upplevde det att jag inte lyssnade. Men det är klart att jag inte lyssnade på någon där jag uppfattar att jag blir ner-talad  i mitt hem. Då blir jag ju klart frustrerad.
Ska man ”prata med mig” – då ska man kanske prata med mig! Men inte liksom stå och tala på typ det sättet eller, typ som jag upplevde det, skrika.

Det slutade med att hon skrek på mig och jag skrek på henne och vi blev riktiga ovänner.
Där har vi då stötestenen i det här dramat.
Ja – autismen!
Hon, den här stackars tjejen hade, eller har aldrig jobbat med autism innan och har ingen som helst erfarenhet om det. Och jag hade glömt att förklara att så här kan det bli, så att detta kom ju som en total överraskning för henne, ja – för oss båda liksom.
Men tänker kanske att hon inte skulle höjt rösten. Nej, kan man ju tänka så här i efterhand. Det skulle hon verkligen inte gjort för att det löser ingenting.
Har du något att säga där Veronica?
Hur ska hantera – du som känner mig – hur ska man detta i såna situationer?

Veronica: – Ja, det är ju inte det lättaste! Och som sagt, den här assistenten som jobbade då, jag kan ju inte svara för henne, för det var ju inte jag som var där.

Elin: – Ja…

Och jag hade kanske, eller jag hade reagerat annorlunda. Jag hade inte hjälp dig med klorinet men jag hade reagerat gentemot dig eftersom vi känner varandra sen många år tillbaka ju.
Vilket hon inte gör…

Elin: – Mmmm

Veronica: – …och absolut inte på det sättet när du, ja vad ska man kalla det?
Blir lite arg och har en tanke som inte riktigt går i uppfyllelse, eller vad man ska säga?

Elin: – Mmmm

Veronica: – Ehmm, så att jag kan inte svara för henne. Hon gjorde det bästa av situationen. Det blev kanske lite ”kaosigt” mellan er, men ni har löst det nu ju?

Elin: – Ja vi har löst det nu

Veronica: – Eller hur -ni har löst det nu, men jag sa ju till dig när vi diskuterade sen att jag hade inte heller gjort det eftersom jag vet att det är fel. Man tar inte klorin på färgade kläder, det gör man på vita kläder om man har fått nån fläck eller man vill fräscha upp dom för att dom ska bli vitare. Men inte på färgade kläder!
Och då är det jättesvårt och komma in och göra det när jag vet om det hade varit jag i den situationen. När jag vet att det är fel.
Det känns jätte-jättesvårt….

Elin: – Fast åter igen så är det ju mina konsekvenser, det var jag som ville fixa till klänningen.
Alltså för min del, jag kan bara säga hur jag ser det i dom här situationerna när jag vill ha hjälp med såna grejer. Det var ju som jag sa till er också när vi diskuterat det i efterhand att i dom situationerna ser jag det ju inte er i rummet utan jag ser ju att det är jag själv som tar mina händer och gör saker och ting. Det har folk också sagt till mig att det är så det ska vara liksom.

Veronica: – Mmm

Elin: – Ja…och jag känner också att…
Sen var det nånting som någon sa när jag sa att det var mitt hem och du jobbar i mitt hem och jag gör som jag vill och det ena med det tredje… Så sa ju den här assistenten då: – Men ska du köra med det hela tiden??

Veronica: – Mmm

Elin: – Det känns som du utnyttjar! Eller att man blir utnyttjad – eller man är som marionett-dockor…
Men det är ju inte det och jag beklagar om ni har uppfattat det så för det har ju inte varit min mening. Utan min mening var ju bara att säga till er att jag behövde hjälp och då tänker man att, klart att ni har eget samvete – absolut! Men man tänker ju att i dom situationerna, jag tänker det i alla fall att som jag sa innan att man kanske kan lägga bort det och tänka att det är inte jag som tar på mig det här samvetet utan det är Elin som tar på sig det.
För att jag tänker att man borde kunna välja vad man ska ha på sitt samvete.

Veronica: – Ja det kan man ju göra och då har vi valt att kanske vissa av dom grejerna som du gärna vill göra som du känner – inte känns okej att göra. Eller saker som vill hjälpa dig med och förklara att det är fel, till exempel det här med klorinet. Det vill vi göra för att hjälpa dig!
För nu i efterhand – var klänningen bättre innan eller är klänningen bättre nu?

Elin: – Varken eller!
(Båda skrattar)

Veronica: – Ja, jag får nog säga att den såg bättre ut innan. Fläcken var mindre innan. Nu är det liksom – ja, du har ju ramat in dom fin tuschpenna-fläckarna med ljusgul, kan man ju säga på den gula klänningen och gillar man det, så absolut!
Nja. Jag tror nog att du får erkänna att det var bättre innan du tog klorinet.

Elin: – Nja det var lika illa, jag känner att det var lika illa…
(Båda skrattar)

Veronica: – Ja, men det är absolut inte att jag känner mig som en marionett-docka utan jag kan tänka mig att dom assistenterna som inte har känt dig lika länge, känner så.
För du och jag har ju väldigt mycket diskussioner om allt mellan himmel och jord. Livet och allting…

Elin: – Det har vi ju haft i nästa åtta år nu..

Veronica: – Ja, många år i alla fall! Därav också att vi diskuterar på ett annat sätt, du och jag.
Och jag kanske ställer dig mot väggen lite ibland i diskussioner så du får fundera lite på vissa saker och ting – och ibland håller vi inte med varandra. Du håller inte med mig, definitivt inte…

Elin: – Sen också, även om vi inte håller med varandra. Så vet du ju kanske på ett annat sätt hur du ska bemöta mig. För du hade ju till exempel kanske inte bemött mig på samma sätt. Utan du hade bemött mig lugnare…

Veronica: – Mmm

Elin: – …och det är ju någonstans det man får göra.

Veronica: – Mmm

Elin: – Men jag tänkte bara att jag skulle gå in på det här med dubbla budskap. För det är ju så här, när folk säger – flera olika saker till mig – du vet, jag pratar med jättemånga människor varje dag och dom som säger: – Så länge det inte skadar dig eller någon i din omgivning så är det ingen fara.
För då har jag ju tänkt på fysisk skada. Då tänker man på det som inte skadar omgivningen eller dig själv – då tänker man omgivningen – fysisk skada… Men menar ni att det här skulle kunna skada er psykiskt på något sätt?

Veronica: – Skada oss psykiskt??

Elin: – Ja liksom om ni gör någonting…

Veronica: – Det är mer att vi får dåligt samvete för att vi har gått med på något som inte är riktigt hundra…

Elin: – Ja men liksom om ni gör någonting som ni inte känner er bekväma med – sätter det sig mer psykiskt eller fysiskt?

Veronica: – Nej, det skulle vara att man får dåligt samvete, skulle jag säga.
Det är ju inte så att vi blir psykiskt sjuka för att vi färgar håret på dig, fast det inte känns hundra procent. Men – alltså det är vårt samvete som blir lite lidande för att det känns ju inte helt okej.

Elin: – Nu kommer vi åter igen in på det här – samvetet.

Veronica: – Mmm, och så handlar det också lite om dina förväntningar, Elin!
Det är ofta det som blir lite svårt i en diskussion eller när det är en sak som du har fått för dig, då är det ju att – det ska vara så som du har tänkt dig!
Blir det inte så – så blir det ju inta alltid så bra…

Elin: – Fast jag förväntar mig inte egentligen att håret kanske inte skulle bli så bra direkt.
Grejen var att det jag gjorde – det jag skulle låtit bli, var när jag skulle färga håret med den här färgen så satte jag i – när jag hade blekt håret då – gul/orange axen som tvättas ut. Det var nog det som gjorde att det blev gult…

Veronica: – Mmm

Elin: – …och såg väldigt orange ut.

Veronica: – Mmm

Elin: – Det tänkte jag sen, hade jag inte gjort det – okej, det ser ut så här. Hade jag inte gjort det så hade det blivit bättre!
Så det kan jag väl tänka i efterhand att det skulle jag väl inte bett er att göra, men det här med att färga håret det ångrar jag absolut inte att jag bad er att göra. Oavsett hur ni mår…

Veronica: – Mmm

Elin: – …för när det hade gått ett tag och jag hade tvättat det så blev jag ju faktiskt väldigt nöjd och det ser ju väldigt bra ut nu, tycker jag.

Veronica: – Nu är det jättefint, nu har vi ju också hållit på med det här håret ganska mycket också. Och du får ju säga också att det ju bättre ut också efter att du hade tvättat det – 15. 20 gånger.
Det har ju krävt mycket jobb, det här håret.

Elin: – Jaa

Veronica: – Nu är det superfint, för nu, ja det ser ju inte dom som lyssnar men är det liksom lite silver-gråaktigt kan man säga…

Elin: – Jaa

Veronica: – Nu har det blivit jättefint…

Elin: – Mmm

Veronica: – …men du har ju också lagt ner mycket jobb med et.

Elin: – Ja, och jag tänker lite där också att, åter igen, att det var ju det som gjorde att det blev så orange, den här extra färgen jag la i. Hade jag skippat det och bara blekt det så hade det absolut inte blivit så…

Veronica: – Nää

Elin: – …och jag tänkte så här. Jo, jag pratade om det här med dubbla budskap.
Det är ju så att det är svårt för mig att sortera in, det har alltid varit det när jag har så här många människor som säger olika. För du kan säga en sak: -Ja, men gör så här…
Sen kommer nästa assistent: – Ja men Elin, så ska man inte göra, du ska göra så här istället.
Sen kommer nästa assistent: – Ja men jag hade gjort så här…
Och sen kommer man till kuratorn som säger då att: – Ja men så länge det inte skadar dom i din omgivning…
Och då tänker man att det här med skada i omgivningen, det är ju väldigt individuellt, men det är därför jag har tagit fasta på dom här orden från henne, för att det är hon som jag ber om råd i sådana situationer, som vet hur det är att vara assistent.
För då verkar det lite som att, när hon säger det till mig – hon verkar kunna ha lagt undan sitt samvete.
Men jag vet inte, det kanske tar tid att komma dit, jag vet inte.

Veronica: – Och jag tänker också att – du vet ju också att hon har jobbat som assistent innan, men du vet ju inte om hon har jobbat med dom som har autism innan. Och det är ju också speciellt.
Så är det ju, och sen är du ju – kan vi förklara för alla – en tjej med 150 idéer i ditt huvud som du genomföra. Det är ju dom mest knasigaste sakerna som kommer….

Elin: – (Skrattar)

Veronica: – Bra saker också, men det är ju så många knasiga idéer ibland som man bara tänker…
Ahh, nu skojar hon??
Men nej (Skrattar) det är inte skoj! Det är fullt allvar! Det måste vi också ta fram för det vet alla runtomkring dig, Elin.
Att du har – ja, du har fantastisk fantasi, det ger jag dig för du tycker att allt är möjligt och – ja, dom mest knasiga saker…

Elin: – Det är så här att säger nån till mig : – Men det kan du inte!
Jag blir sur direkt när någon säger till mig att jag kan inte göra det. Då känner jag motsatsen direkt – det kan jag visst göra!
Och så gör jag på mitt eget lilla sätt. Vist, det kanske inte alltid blir så bra, vilket jag har fått erfara nu allt för många gånger…

Veronica: – Mmm

Elin: – …men jag tänkte liksom att det här håret. Jag förstod inte riktigt och jag förstår fortfarande inte varför ni tänker som ni tänker. För att, ja som jag sa, det är mitt samvete och det är jag som ska vara nöjd och så länge jag är det, hade jag tänkt om jag hade jobbat med någon.

Veronica: – Det handlar inte om all färgning, för vi har ju färgat ditt hår. Men det är ju när det är samma nyans på håret, men från en färg till och bleka är ju lie skillnad, det är det – det handlar om.
det passar ju ihop med klorinet (skrattar) det bleker ju faktiskt också…. Så där är ju en röd tråd, Elin…

Elin: – Jaa

Veronica: – …mellan det. Men – ja…

Elin: – Jag ska bara flika in här och säga att – håret, för alla er som lyssnar – håret passar jättebra till klänningen nu, till studenten, så att det kommer bli jättebra…

Veronica: – Mmm, och sen kanske vi ska säga att vi faktiskt lite andra diskussioner också Elin. Vi diskuterar inte bara tråkiga saker…

Elin: – Nej…

Veronica: – Vi har ju faktiskt väldigt roligt också!

Elin: – Ja, vi har väldigt roligt, vi dansar och vi lagar mat och…

Veronica: – …vi bakar och vi sjunger och vi är på shoppingturer och för det mesta har vi faktiskt väldigt roligt…

Elin: – …och jag brukar säga att hade jag varit med i Let´s Dance och fått tillägna en dans till någon som jag hade tyckt mycket om – det finns ett moment i Let´s Dance där man ska tillägna en dans till någon som betyder mycket – så jag brukar säga att hade jag varit med i Let´s Dance då hade jag velat tillägna en dans till mina assistenter…

Veronica: – Mmm – och det är ju väldigt fint betyg!

Elin: – …och visa hur mycket ni betyder för mig!
Ja, då har vi inte så mycket mer och säga idag. Veronica – har du något mer att tillägga?

Veronica: – Nä, jag tackar för att jag fick vara med!

Elin: – Tack själv!

Veronica: – Tack!

Elin: – Ha det så bra alla ni som har lyssnat – och tack för att ni tog er tiden.
Vi hörs snart igen!

(Outro musik)