Elin berättar om att vara konstnär med motoriska svårigheter och sin kunglig blogg.


Ni lyssnar på FunkarPodden. Vi är inte våra diagnoser och idag är det med mig Elin.

Då Corona-pandemin fortfarande härjar i vårt land, så är även denna podden inspelad på distans.

I dagens podd tänkte jag att jag skulle prata om motorik och, motoriken den gör ju mest att jag har svårt att gå, jag kan inte gå själv överhuvudtaget så att det syns utåt, men även finmotoriken är påverkad av min CP skada.

Och med finmotoriken då menar jag att det som gör det svårt motoriskt är att till exempel när jag ska klippa – klippa i papper eller klippa i egentligen vad som helst.

När jag var liten så var det väldigt svårt för mig att klippa rakt. Jag klippte hackigt. Det blev liksom hackigt på samma ställe hela tiden. Alltså, saxen flyttades inte framåt, utan det blev liksom – klippt i form av hack på ett och samma ställe hela tiden.

Det kräver ju det här att just klippa- kräver mycket energi för att jag måste ha hundra procent fokus på det gör jag annars blev ett sämre slutresultat, och det är ju också en sak som tröttar väldigt mycket att hela tiden behöva gå in i det här fokuset.

Och det samma gäller tejpa grejer – tejpa ihop saker och tejpa igen ett hål eller sådär. Det knycklar sig, och jag få på fingrarna. Det landar inte där jag vill ha det.

Det blir då också en ganska stor frustration.

Jag kommit på att vissa tejp är lättare att tejpa med än andra som till exempel vävtejp. Man kan köpa silvertejp – är ju ett vävtejp – och de är lite lättare att hantera. Dom knycklar sig är inte lika lätt, men vanligt genomskinligt tejp är helt hopplöst.

Jag övar på det också ganska mycket, så att även det har blivit bättre. Men det är klart att ibland man har sämre dagar om man har bättre dagar så är det.

Det här med motoriken kan göra det svårt för mig att öppna andra typer av grejer och som till exempel kuvert och små burkar.

Det som hände är att jag till exempel ska öppna ett kuvert kan jag bli väldigt andfådd och jag får stora svettningar

Det är någonting som jag skäms över för att det känns ju liksom att, är man 22 år så ska man klara av och öppna ett kuvert utan att få de här svettningarna och andfåddheten för att man känner sig liksom udda – jag menar vilket 22 åring klarar inte av det, liksom. Det blev också ett sånt stort påslag av energi så att man blev liksom så andfådd av att behöva hålla, som jag sa tidigare då det här fokuset.  Det känns som kan jag tänka mig att ha sprungit ett maratonlopp, även om inte jag har har sprungit ett maratonlopp, att det är ungefär som för er som springer maratonlopp.Man blir helt slut fysiskt då mina föräldrar och syskon brukar fråga varför? Varför är du så svettig och flåsig?

Ja, säger jag, för det är för att jag försökte öppna ett kuvert. Det är klart att det är lite udda. Den naturliga reaktionen blir ju att de i min omgivning tänker att, – Jaha, varför är det så?

Då kanske man möts av lite olika reaktioner, och det är klart att jag är van vid det. Det gör ingenting och jag tar inte så speciellt illa vid mig för att jag menar hur annars ska folk reagera liksom?

Om någon kommer och säger jag kan inte öppna kuvert utan att bli andfådd. Då blir ju den naturliga reaktionen hos andra kanske, Jaha…ok?

Alltså man tycker att det är konstigt, och det är förståeligt helt enkelt.  Just det: att sådana enkla saker är så svåra mig är någonting som jag skäms över. Det känns som att man – som jag sa tidigare att är man i min ålder så ska man klara det, och ibland så brukar jag tänka att det kan till och med en treåring klara bättre än vad jag gör – och då växer frustrationen.

Jag brukar tänka jag när jag är frustrerad att jag skulle klara av saker som jag kanske inte klarar av. Så brukar jag tänka att, – “Du är helt dum i huvudet”. “Vem klarar inte av det här i din ålder”.

Och det kanske inte så snällt, tänker ni och nej det är det ju inte.

Men jag känner någonstans när jag är i det läget att det är bättre att ta ut frustrationen på mig själv än och ta ut den på mina föräldrar för att de blev frustrerade över att se min sorg och se min stress och de blev ju också tvungna att ta in den. Man är ju som så att vissa människor har lättare att ta in andras känslor, och min familj påverkas väldigt mycket av mitt mående, Eftersom jag behöver mycket hjälp.

Det är svårt att acceptera att man har svårigheter med motoriken, Men när jag tycker så ändå även om det inte är så snällt så känns det så att det blev lättare någonstans ändå att acceptera att det är som det är.

Och det här att visa sina sårbarheter, det är något av det svåraste jag har gjort, men det har gett mig mycket också. Jag ska inte säga att jag inte livrädd när jag började göra det, för det var jag.

Jag har alltid varit rädd att liksom – varit rädd för att skymta mig själv eller dela med mig av det som är jag –Jag hade ett gäng tavlor  bra jag hade tyckt blev bra. Jag har funderat länge på om jag skulle våga dela med mig av dem till andra.

En dag så tog jag beslutet. På Facebook såg jag mig i en sådan här grupp med väldigt många kreativa människor och de pysslar allt möjligt och är väldigt duktig på det. Så jag tänkte att varför ska inte andra pyssel glada människor ta del av det jag gör, och så tänkte jag. Det kan bli ganska spännande och och höra vad de säger om detta, men jag hade ju liksom det här i bakgrunden, att jag alltid varit rädd för att man se att det ska bli så uppenbart att jag har just motoriksvårigheter. Det var inte helt lätt, men jag bestämde mig för att våga vinna och våga göra det. o Jag gick då in och skrev där inlägget att här är mina tavlor och jag vill gärna veta vad ni tycker om dom. Mitt syfte är inte att liksom sälja eller så.

Och det tog ett par timmar sen gick jag in på Facebook igen och såg att jag hade över hundra kommentarer på det på det inlägget, och så gick jag in och läste och där var ju så klart som där är överallt på internet egentligen.

Det går väl inte att komma ifrån att det var ju de som inte skrev nedlåtande, men de skrev,- ”Nja, vad är det här för något hemskt” typ, och det var någon som skrev ”Är det du eller ditt barn som har gjort den”.

Och det är klart att det sårar mig. De trodde att det var ett barn, men någonstans så får man svälja det här känner jag också att det sårar.

Det kommer alltid att finnas folk, framförallt på nätet, som inte är i linje med det du tycker.

Så jag bestämde mig liksom, som att även om det sårar mig så bestämde jag mig för att svara den här människan. – Det är inte ett barn som har målat det är jag!,

Ja som många av er kanske vet så har jag haft en blogg, eller jag har en blogg som jag har haft sedan 2013, så att den går in på sitt åttonde år nu.

Och när jag bestämde mig för att skapa den bloggen, så gjorde jag det först som ett – Vad kan man säga ett forum för ett datorspel som jag höll på med mycket när jag var liten.

Det var ett community där man chattar med människor och sådant.

Då var jag kanske 10 år eller nått sånt? Jag vet inte riktigt, men så kom jag på sen att efter hand som jag blev äldre så kände jag – nu är det dags. Nu bör jag byta bana.

Då började jag frångå det här, som jag hade tänkt att skriva om det här spelet, till att faktiskt börja skriva med kungafamiljen och efterhand, som jag skrev om kungligt och kungafamiljen, så kom jag på att det är det här jag ville göra.

Så att när bloggen fyllde två år 2015 så bestämde jag mig för att nej, nu ska jag visa världen vem Elin är!

Nu ska jag visa vem jag är. Jag ska lägga upp bilder på mig själv! Jag ska skriva mer om mitt liv så att jag skulle ha med som jag som en blogg i vardagen liksom och jag hade tankar på och har haft sen dess – att går det här bra så ska det bli en självbiografi när jag blev äldre.

Jag var ju så klart rädd inför det också att starta upp den här bloggen, liksom för allmänheten och då, liksom som var det var bara jag på den tiden i princip som visste om att jag skrev, att jag bloggade, så att gå från det till att våga öppna upp sig och visa sig liksom – det var svårt.

Det var svårt och det var ett svårt beslut att ta, men jag kände liksom att jag var redo för det. För de andra åren var jag inte det, men då kände jag att jag var det.

Då bestämde jag på förhand att då skulle jag göra det, ‘Den dagen gick jag in på bloggen och skrev ett inlägg som heter, jag kommer så väl ihåg det – den heter ”Inga fler pseudonymer, nu kör vi”!

För att jag hade ett alter ego där. Jag skrev ju under pseudonym, men då bestämde jag mig för att nu slopar vi det. Så att rubriken rubriken blev ”Inga fler pseudonymer, nu kör vi” den känslan när jag hade bestämt mig för att nu ska jag göra det. Den var den var, liksom befriande. Det var väldigt läskigt, men det var samtidigt läskigt, för jag visste inte att den skulle tas emot och härligt för jag kände att nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv.

Så när jag hade skrivit inlägget så skrev jag på Facebook

– Kära vänner, nu öppnar jag upp bloggen för allmänheten, och jag hade blivit så glad om ni ville gå in och läsa…

och sen så bestämde jag mig för att jag nu ska börja dela den i Facebookgrupper också, för att jag är med i sådana kungliga grupper där människor har lika stort intresse, för kungahuset, som jag har.

Så att efter en stunds överläggning eller ett par veckors övervägning ska jag säga att det var också ett svårt beslut att återigen det här, vad ska folk tänka liksom. Vad ska folk tycka?

Så då bestämde jag mig för att dela med mig av dem i de här kungliga grupperna, och det gensvaret jag fick sen var något som jag inte hade kunnat drömma om. Det var från att har gått från i princip noll besökare per dag till att ha 600 besökare på en vecka. Det var ju något helt enormt. Det var ju någonting som jag aldrig kunnat föreställa mig.

Det var liksom själva min lilla lilla blogg kan, liksom var till hjälp och uppskattas av så många. Jag fått så många positiva kommentarer. Det är sällan faktiskt. Jag tror jag får negativa kommentarer en gång, men annars har det bara varit positivt och det känns helt otroligt.

Man växer ju flera centimeter, och sen så bestämde jag mig för att jag nu skulle skriva till hovet och fråga om jag får lägga ut – använda deras bilder

Jag skickade dem förfrågan. får man lov att använda era bilder på hemsidan?

Och så skrev de tillbaka, det tog ganska lång tid. Jag trodde nästan att de hade glömt bort det. Men då fick jag ett mejl från hovet, som skrev att är det klart använda bilderna om du skrev att liksom våra bilder, liksom och använder alla de som finns i pressrummet för att det finns ett speciellt pressrum där man får lov och hämta bilder på kungahusets hemsida och sen avslutade med dem – Vilken trevlig blogg du har – lycka till med den!

Och då kände jag liksom bara – WOW, nu tar det här fart på riktigt.

Det liksom kändes som att på grund av bloggen så har jag, liksom fått ett helt annat kontaktnät genom de här kungliga grupperna, och så har jag träffat människor som jag inte har träffat personligen, men jag har lärt känna dem genom de kungliga grupperna.

Det är ju ett typ av kontaktnät som jag inte hade haft om jag inte haft bloggen.. Och jag menar när man får ett mejl från hovstaben att vilken trevlig blogg du har, växer man inte flera meter av det då, så vet jag inte vad man ska växa faktiskt.

Men det jag vill säga till er är det genom att berätta detta. Det är att det kan vara så att det är verkligen värt om man vågar släppa sargen.

Ni har mycket mer att vinna på än vad ni förlorar på det.

Samma gäller med hållningen. Jag var orolig därför att jag ville inte att det skulle synas eller bli så uppenbart att jag hade motoriska svårigheter, men det som pappa och mamma brukar säga till mig,

– Men Elin, det är det som gör att dina tavlor har blivit så bra som de är.

Dom har sin charm och de har själ, och dom är unika.

Det tänker man inte på om man blir frustrerad, men de har faktiskt rätt, och just det här när det inte går som man vill.

Man välter ut färgburkar, man blir stressad, man blir ledsen liksom, man blev stressad, man blev arg och man blir irriterad helt enkelt för man har de svårigheter man har.

För det ska jag ärligt säga också att det är en stor sorg för mig att jag inte riktigt kan så mycket motoriskt som jag skulle vilja.

Jag kan ju hälla upp färg i färgburkar, men jag kan inte vara säker på att varje gång att det går bra, alltså jag kan inte vara säker på varje gång, men det klarar jag utan att spilla liksom, det är det som jag ibland tror att jag spiller inte idag, till exempel när jag ska måla eller blanda nån färg, speciellt då.

Men mina föräldrar kanske säger, – Men Elin, det kan du inte veta.

Då blir man ju så pass… Man blir ju frustrerad för man känner att man har en stark intuition att  idag kommer jag inte att spilla när jag målar och jag ska bara göra det och det.

Det går snabbt och det kommer inte att hända någonting. Men det är faktiskt så att det går inte att förutse och det här med att acceptera, som jag sa, det är svårt och jag jobbar fortfarande på det och då jag är 22 år.

Jag fyller 23 år i november. Jag har inte lärt t mig det än, undrar hur lång tid det ska ta?

Men så känner jag att det också att det får ta den tid det tar. Nu har ja ändå så pass mycket annat på gång. Jag ska flytta – och jag håller på att frigöra mig från mina föräldrar på – på andra sätt.

Så just det här med att acceptera. Jag vet inte hur lång tid det tar, men det får ta tid och jag kommer att bli besviken på mig själv många gånger. Det är klart att jag kan inte beskriva riktigt den här stora sorgen jag känner över det. Den är liksom bottenlös på något sätt, men om man tänker på det positiva som faktiskt dom här motoriska svårigheterna har givit mig som att jag faktiskt har sålt tavlor, sen jag la ut det där. Den där bilden eller de där bilderna på Facebook och jag har fått ett nytt liv tack vare att jag vågade släppa sargen och kasta mig ut med bloggen.

Så det vill jag säga till er också att – våga göra det. Det kan man komma långt på.

Ha det bra så länge, allihopa.

Tack för att ni lyssnade så hörs vi snart igen.