Foto: Elin

Evigt Tacksam för denna kvällen! FOTO: Elin

Jag har alltid trott eller inbillat mig att musik inte har haft någon speciell betydelse i mitt liv, att jag liksom med så mycket annat i mitt liv skulle klara mig lika bra utan det. Det intressanta är dock att jag nu har insett att jag faktiskt överbevisat mig själv gällande det påståendet.

Med åldern kommer insikten
Att man börjar se saker på ett nytt sätt som äldre är nog ingen klyscha. Som liten flicka kunde jag inte förstå varför musik  med mera kunde vara så viktigt för en del människor, Det hade ju aldrig varit särskilt viktigt för mig så varför skulle det då vara så viktigt för andra.

Det fanns helt klart en svårighet för mig att relatera till andra människor och framförallt att förstå deras tankar. (som jag fortfarande kan ha svårt för ibland) 

I dagens läge skulle jag vilja säga att det har handlat om en balansgång, dels ett sökande efter att ta reda på det som ger energi men också en fråga om mognad som inneburit att jag lärt mig mer efterhand som jag blivit äldre. 

Kan bero på osäkerhet
Ett tydligt exempel på detta är att jag i unga år inte riktigt kunde förstå varför man behövde vänner. Oavsett hur mycket jag försökte förstå så gick det inte att hitta ett svar på den frågan. “Jag mår lika bra utan det” tänkte jag då och det gick några år innan jag fick bevisat motsatsen. (Troligtvis berodde det på en osäkerhet hos mig själv)

Aldrig den med höga tankar
Jag har aldrig haft särskilt höga tankar om mig som person och kanske aldrig insett att jag kunde betyda något för någon annan, så tänkte jag i många år men när jag gick i 9:e klass så förstod jag på riktigt hur fel jag hade haft.

Att inse motsatsen och felen
Jag insåg motsatsen visst kunde jag ge något  till andra, Visst fanns det de som tyckte att jag var härlig som ville vara min vän, som skrattade med mig och vice versa, det är svårt att förklara varför jag resonerade som jag gjorde.

Kanske en rädsla över att folk skulle döma mig på grund av min rullstol och en vetskap om att jag inte kunde vara som de flesta vilket gjorde mig ännu mer rädd för att bli sårad vilket jag också har blivit i mina dagar.  Av människor jag trodde var mina vänner, (så egentligen är jag väl ganska mycket som de flesta) Idag förstår jag vad riktiga vänner är hur mycket jag faktiskt är omtyckt. mycket det betyder för mig att jag har mina vänner men framförallt att man helt klart måste ha det det i livet

Musiken
På samma sätt som jag resonerade kring vännerna har jag resonerat kring musiken, återigen tänkt att ”det behöver inte jag, ”klarar mig utan det” förstod återigen igen inte varför saker kunde vara så viktigt för andra när det inte varit så viktigt för mig.  Samma sak där, idag betyder musiken väldigt mycket för mig. Framförallt så är det en källa till avkoppling och den känslan tror jag att jag delar med många. Jag mår till exempel väldigt bra när jag får sjunga!

Det som fick mig att skriva den här artikeln var en insikt som jag plötsligt fick i lördags när jag gick på Melissa Horns konsert (vilkens musik jag gillat i många år nu. 

Att gå på konserter kan ibland vara stressframkallande för mig (eftersom jag är ganska känslig för intryck och ljud och ljus) I lördags insåg jag dock att jag kände mig helt lugn och rofylld i kroppen ingen stress överhuvudtaget och detta trots att ljudet var ganska högt.

Har aldrig upplevt det på en konsert innan, ville knappt att det skulle ta slut. Det fick mig att vilja skriva denna artikeln. Det ögonblicket. Det kräver mycket energi att leva med två diagnoser och det kan vara ganska svårt att hitta en harmonisk tillvaro ibland. 

Det krävs  så mycket tankeverksamhet hela tiden. (Svårt att förklara) men iallafall så var det så himla underbart att bara med detsamma man satte sig i den där salongen uppleva total harmoni och ro.  Jag måste helt enkelt ha förstått nu vad jag inte förstod som liten.

/Elin