Bild: lång trappa och rullstol

Rullstolsburen person vid en trappa.
En blond tjej i rullstol sitter nedanför en lång trappa som leder upp till en medeltida borg.

Kan man vänja sig vid att ha ett funktionshinder? Kommer man en dag bli så van vid sina svårigheter att man inte längre tänker på dem? Kommer det en dag i framtiden då dåligt bemötande inte längre påverkar en?

Jag anser att mitt rörelsehinder och min synnedsättning är en del av mig, och likaså både fördelarna och nackdelarna som dessa två handikapp medför. Mina svårigheter påverkar mitt liv mycket och gör det svårt på många sätt, och trots att mina handikapp är en del av mig så jobbar jag med att acceptera dem. Att acceptera den situation man lever i och att ”vänja sig” vid den är två helt skilda saker, och frågan är om det går att vänja sig vid sina handikapp.

Man hittar strategier
Både som gravt synskadad och rullstolsburen behöver man hitta strategier för att klara av vardagen. Både i skolan eller på arbetsplatsen, på fritiden men inte minst det psykiska. Det är lätt att hamna i mörka tankar när man har svårigheter som de flesta runt omkring en inte har, och det gäller att hitta sätt att tänka så att man i största möjliga mån kommer undan de dystra tankarna. Rent praktiskt behöver vi med fysiska funktionshinder hitta andra lösningar i många situationer. Jag kan inte gå upp för en trappa, så jag får ta hissen istället, för att välja ett väldigt enkelt exempel.

Jag tror att vi som föds med våra handikapp har en stor fördel i sådana här sammanhang. Under hela livet får vi lära oss att hitta strategier för att klara av olika situationer. Om man får ett omfattande funktionshinder i vuxen ålder så måste man börja från början, och lära sig att hantera de saker som vi andra haft ett helt liv på oss att lära känna . Vissa av oss kanske har vant oss vid att leva med våra svårigheter, medan andra lärt sig att acceptera sin situation, eftersom den inte går att förändra.

Acceptera eller vänja sig
Det är en stor skillnad mellan att acceptera sina funktionsnedsättningar och lära sig att leva med dem, jämfört med att vänja sig vid dem. Jag jobbar på att acceptera mina svårigheter, vissa dagar känns det bra, men andra dagar önskar jag att jag fick slippa dem och alla problem i vardagen som de innebär. Däremot kämpar jag inte för att vänja mig. Jag vill inte bli van vid dåligt bemötande eller bristande tillgänglighet. Jag vill bli arg och frustrerad varje gång det händer, för om ingen blir arg så kommer det inte heller ske en förändring. Det hade varit skönt för en själv att kunna strunta i alla människor som behandlar en illa, men jag tror det är svårt att uppnå.

Vissa människor lär sig att acceptera sina handikapp och andra vänjer sig vid dem. . Alla känner olika, och inget av det är rätt eller fel. Jag vet inte om jag kommer vänja mig vid mina handikapp i framtiden. EN dag kanske det inte bekommer mig att inte kunna ta mig ner till stan utan att bestämma med en ledsagare först, och jag kanske kommer tycka det är helt okej att inte ha tillgång till alla klädbutiker eftersom det inte finns någon rullstolsramp, men ärligt talat så tror jag inte det. Jag tror att vissa saker kommer skava lite hela livet, men jag får helt enkelt lära mig att leva med det.

/Emelie