Bild på Kristina

Bild på en glad Kristina med grå keps och rödvit skjorta, till bakgrunden av ett hav.

“Jag var väldigt orolig eller ängslig över hur det skulle gå men samtidigt tog jag beslutet att jag måste klara av det”-
Kristina Kindberg.

54- åriga Kristina är anställd på föreningen Unga rörelsehindrades kansli i Göteborg. Matlagning och bakning är två av hennes intressen samt att umgås med sin familj, sönerna och barnbarn.

Vad har du för funktionshinder?
– Jag har en CP-skada som gör att jag använder rullstol, både manuell med hjälpmotor och permobil.

Beskriv hur din barndom/tonårstid såg ut?
– Jag är uppvuxen på Gotland, fram tills jag var 12 år, då flyttade jag, mamma och min bror till Göteborg. (Mina föräldrar skilde sig när jag var 7-8 år.)Jag använde rollator i skolan och hemma fram tills jag var 11 år. Sedan fick jag min första rullstol när jag var ca 12 år.

Hade du någon vision för hur livet skulle se ut?
– Min vision var att jag skulle leva ett vanligt liv, med en egen familj och att kunna utbilda mig.

Vid vilken ålder började tankarna kring familj att växa fram?
– Mina tankar på en framtid med familj började komma vid 12-13 års ålder. Främst gick tankarna på om man skulle träffa en partner och hur det skulle fungera, jag kände mig hindrad av både min blyghet och mitt rörelsehinder”

Hur tänkte och kände du inför en eventuell graviditet? (rädsla, glädje, oro?)
-Innan jag blev gravid tänkte jag mest kring hur allt skulle funka praktiskt, både att föda ett barn och att ta hand om det.
-Jag hade inte någon erfarenhet av småbarn eller av att passa dem. Jag var väldigt orolig eller ängslig över hur det skulle gå men samtidigt tog jag beslutet att jag måste klara av det.
Jag var 24 år gammal då och var singel. Dessutom hade jag ingen familj i stan, alla bodde någon annanstans. Därför var det extra viktigt att vi fick den hjälpen vi behövde så att vår kommande vardag skulle fungera.

Förändrades tankarna eller känslorna något när du fick reda på att du var gravid?
– När jag fick reda på min graviditet så tog jag alla möjliga kontakter för att öka chanserna att det skulle gå bra. Förberedde mig så väl som jag kunde. Bland annat arbetsterapeut, MVC, hemtjänst (som var det jag hade tillgång till) som då blev utökat till en mer ”assistansliknande form.”

I sin vardag har Kristina hjälp och stöttning av assistenter, något som jag  (Elin)  brukar säga är helt fantastiskt när det fungerar men kan vara ett rent helvete i motsatt riktning.

Hur gick tankarna kring assistans och graviditet?
Tyckte du att det var extra jobbigt eller svårt att vara beroende av assistenter under den perioden?
– Jag tyckte det var extra jobbigt första gången. Jag kände mig väldigt ifrågasatt kring min duglighet som mamma och förmåga att knyta an till min bebis. Detta kom från BVC, arbetsterapeuten och närstående. Jag blev väldigt motiverad att motbevisa dem.

Hur fungerade förflyttningar under graviditeten?
– Förflyttningarna fortsatte fungera som tidigare fast med mer försiktighet då jag var lite mer ostadig. Jag kunde och kan fortfarande stå upp under förflyttning men när jag var yngre behövde jag inte “turnern” som jag använder idag”

Berätta gärna om hur din förlossning gick till. Fanns det någon planering för hur det skulle gå till?
Det fanns  planerade kejsarsnitt för båda födslarna. Första gången så gick vattnet innan det datumet och det blev ett halv-akut snitt istället i vecka 37. Vid andra förlossningen så gick det enligt planeringen och det skedde i vecka 38. Jag hade ryggmärgsbedövning båda gångerna.

Hur gick dina tankar inför förlossningen?
– Mina tankar gick till att det skulle gå bra.

Vad gjorde du av assistenterna hade de någon roll och i så fall vad blev deras roll?
När jag födde mitt första barn så hade jag inte assistans utan hemtjänst (så då var de såklart inte närvarande). När jag födde barn nummer två så väntade assistenten ute i korridoren. Under den  första förlossningen hade jag en väninna med mig och  den andra gången hade jag min man vid min sida.

Hur upplevde du smärtan?
– På grund av ryggmärgsbedövningen så kände jag ju inget under bröstkorgen men efter så hade jag några kämpiga dygn. Men jag fick ju ändå röra på mig så mycket jag kunde för att undvika blodproppar. Jag fick även sprutor med blodförtunnande eftersom jag var mindre rörlig än andra nyblivna föräldrar.

Kristina nämnde tidigare att hon tidigare fått hjälp av både hemtjänst och assistenter i hemmet och att den blivit utökad i graviditetens slutskede. Förlossningen hann dock ske tidigare än detta kunde träda i kraft och därför fick de lösa det rent praktiskt genom att Kristina fick stanna kvar extra länge på BB.

Hur var den första tiden med en bebis för dig?
– Jag ville bara hem och sköta om min bebis. Jag hade ju kontaktat myndigheterna i väldigt god tid men på grund av att biståndshandläggaren också blev mamma runt samma tid så vilket gjorde att processen att få in hennes efterträdare fördröjde att mitt ärende blev klart i tid innan min förlossning. Så den första tiden som mamma blev väldigt omtumlande för mig.

Jag var väldigt ängslig för att mitt första barn skulle ha nån dold sjukdom, som till exempel hjärtfel  eller muskelsjukdom, vilket många av mina vänner hade. (Dessa tankar kom efter födseln), när jag inte längre behövde oroa mig för att han skulle dö i magen. Jag hade konstant uppsikt över honom med hjälp av en plastbalja på hjul som jag kunde förflytta honom i”.

Hur var det att anpassa sig till ett liv som mamma?
-Jag hade en hund tidigare men när jag blev gravid fick jag överlåta den till någon annan.

Har ditt tankesätt förändrats på något sätt och i så fall hur?
– Fokuset i livet fick ju bli ett annat: att allt skulle vara tryggt och säkert för min bebis.

I det här intervju projektet så har jag ingen direkt fråga som riktar sig specifikt till de som har fler än ett barn alltså har jag inte tänkt så mycket på hur det är för syskon och liknande.

Själv så är ju jag (Elin) uppväxt med två systrar. Det jag vet om deras uppväxt är sådant som mina föräldrar berättat för mig och jag vet också lite kring hur det var att växa upp med mig. Det som gör det här intressant det är att mina föräldrar har växt upp med samma förutsättningar som de flesta föräldrar och kan ju inte direkt berätta ur något annat perspektiv.

En som kan det är däremot Kristina, hur upplever hon att hennes son tog emot i det här fallet en lillebror och hur var det framförallt för henne som mamma med sina förutsättningar att räcka till åt två barn?
– För barn blir det ett naturligt sätt att leva eftersom de inte känner till nåt annat. Men min äldste son upplevde att det blev kämpigt när hans lillebror kom till världen och jag fick assistans även på kvällar och nätter. Det fanns alltid människor utanför familjen i hemmet och det normala familjelivet ska ta plats få plats det, med diskussioner, gräl, tillrättavisningar av barnen mm.

-Jag tyckte bland annat att det var svårt att tillrättavisa min äldsta son inför andra, eftersom jag hade blivit så ifrågasatt som ung mamma. Men jag lärde mig av det misstaget och sade ifrån till min yngste i den stund då det behövdes, utan att bli hämmad”.

Hur är det att leva som familj samtidigt som man har assistenter?
– För barnen brukade jag förklara så enkelt som möjligt att assistenterna hjälper mamma med det praktiska eller i något fall kan vara som en ställföreträdare. Om min son ville in i skogen och titta på en myrstack så kunde jag inte följa med på grund av terrängen, men då tog assistenten bara tillfälligt min plats. Samma om vi skulle befinna oss på en sandstrand till exempel, allt för att jag med assistentens hjälp kan göra det tryggt för mina barn”.

Angående det här med anknytning, barn och förälder emellan är Kristina tydlig med att hon inte känt någon rädsla för att de skulle knyta an till assistenterna och inte till henne.  – Det har aldrig varit någon rädsla eftersom jag alltid befunnit mig så nära mina barn, berättar hon.

Hur mycket hjälp kan man som nybliven mamma begära av sina assistenter?
– Man får ju gå igenom alla delar i jobbet som man kan behöva hjälp med under en intervju och assistentens introduktion. Så att assistenterna är praktiskt förberedda och inställda på att även hjälpa ett litet barn”

Finns det något råd som du saknade och som du kommit på i efterhand att du önskat få?
– Nej, jag kommer inte på något enskilt råd faktiskt. När mitt äldsta barn bebis så bidrog jag med tips på praktiska hjälpmedel och lösningar (som grind till spjälsäng) till en bok som riktade sig till föräldrar med rörelsehinder. Utvecklingen har gått långt och idag finns det mycket att hyra som man fick tillverka med hjälp utav Hjälpmedelscentralen när jag blev förälder för första gången.

Vad har du för råd till andra i rullstol som tänker ofta på det här med barn och familj?
– Mitt råd till er är att ta all hjälp som finns och var ute i god tid.

/Elin