“Jag längtade nog efter att vara mer fri men var samtidigt skötsam och ville göra bra ifrån mig”.
-Kristina Kindberg
Kristina är gift och har två söner och ett litet barnbarn på 6 mån. Hon brinner för intressepolitik och speciellt att assistans ska vara tillgängligt för alla som har rätt till och är i behov av det. Jag kom först i kontakt med med Kristina när jag intervjuade henne om hur det var att vara förälder i rullstol.
Min första fråga till Kristina var om hon kände sig inkluderad i din klass?
Kristina Kindberg på 1970-talet, publicerad med tillstånd
Vi var 20 elever i min klass. Jag var väldigt förväntansfull inför att börja i första klass, vilket jag fick vänta på tills jag var 8 år gammal p.g.a. en operation. Jag tyckte det var roligt i skolan och under första klass kände jag mig som en i gemenskapen.
I trean-fyran började jag känna mig mer utanför, för att det var då som mina klasskamrater hittade en bästis. Det var också inför fyran som vi blev förflyttade till en större skola, där det fanns fler barn att bilda ”klickar” med. I samma veva fick vi också en ny klasslärare, så det blev många förändringar på kort tid.
Jag hade en tjej som var typ min bästis men vi kunde inte hänga så ofta som jag hade önskat. Hennes och mina föräldrar skulle ju informeras och godkänna allt på förhand. Anledningen var att de behövde hjälpa mig över till hennes hus men, jag upplevde det inte som att klasskompisars föräldrar var nåt annat än accepterande gentemot mitt funktionshinder.
Hur var lärarna? Upplevde du att de hade förståelse för dina funktionshinder? Gav de dig den hjälpen du behövde för att klara av skolan på bästa sätt eller blundade man bara för det liksom och tyckte att de fanns andra orsaker till att du kanske behövde mer hjälp?
Min första Lärare tyckte jag om väldigt mycket. Hon behandlade alla elever på ett bra, mjukt och inkluderande sätt. (hon hade också en funktionsnedsättning i form av MS). Jag hade också hjälp av en hjälplärare/specialpedagog men mest med läsning och skrivning.
Hur var det på rasterna?
Min upplevelse av rasterna var att jag inte hann ut eller in i gruppen innan rasten var slut. Ju mer fysiskt aktiva de andra blev, ju mer kände jag mig på efterkälken. Jag kunde veva på ett hopprep, men inte så mycket mer. Jag har saknat den förmågan och friheten, till exempel bara att kunna ta mig hemifrån själv på egen hand.
Andras tycke för aktiva saker som att cykla gjorde att jag alltmer sällan blev tillfrågad även när det gällde umgänget efter skolan. Det jag gjorde mest av var ju pyssel, och stillasittande lekar med pappersdockor och Barbies.
En annan sak som skilde mig från mina klasskamrater var det att jag var bunden till skolan och inte kunde gå hem tidigare om en lärare blev sjuk eller gå hem till en kompis på en håltimme. Skolskjutsen var bokad på fasta tider och behövde alltid ändras minst två dagar i förväg. Andra klasskamrater hade följe med varandra till skolan till fots eller med cykel.
Frihet
Jag var 11 eller 12 år när jag fick min första rullstol, en manuell stol, för att jag kände att det hade varit ett bättre hjälpmedel än den rullator jag hade haft hittills, för att ta mig fram snabbare. Jag var också 12 år när jag fick min första permobil, som nästan såg ut som en veteranbil. Det gjorde mycket för min ungdomliga frigörelse. Helt plötsligt kunde jag ut och åka med kompisar självständigt. Hände det något och jag behövde hjälp, så hade jag en komradio så att jag kunde kontakta min mamma.
När det gällde din elevassistent? Hur gick det till när du hittade henne? Var du själv med och träffade henne eller hon bara kom till skolan den första dagen? Hade ni en bra relation var det någon som du trivdes med? och om du inte gjorde det alla gånger, kunde du säga ifrån då?
Skolan hade anställt utan att min input och hon stannade bara en halv termin ungefär. Jag träffade henne först på skolans första dag. Efter henne hade jag en annan, en äldre dam, som stannade med mig under resten av lågstadiet. Det tog tid innan jag vande mig vid och uppskattade hennes närvaro. Först så upplevde jag att hon höll sig för nära mig och var överbeskyddande, jag längtade nog efter att vara mer fri men var samtidigt skötsam och ville göra bra ifrån mig.
Elevassistenten stannade med mig under hela skoldagen under hela skoldagen vilket jag var nöjd med. Min elevassistent var väldigt beskyddande när jag förflyttade mig med min rullator, vilket jag ju gjorde under lågstadiet, för att jag inte skulle ramla.
Hade du även elevassistent med dig när du gjorde praktik på olika platser?
Hon följde även med mig till praktikplatser när jag hade perioder av praktik.
Flytt
Inför femte klass så flyttade Kristina med sin familj från Gotland till Göteborg och kom då till en ny skola. Där trivdes jag inte, klassen verkade inte heller må bra, och jag ville byta skola. Det fick jag igenom när jag skulle börja på högstadiet. Då fick jag för första gången två klasskamrater som också hade rörelsehinder, två pojkar. Tanken var kanske att det skulle vara bra för oss att vara tillsammans, men i mitt tycke blev det tvärt om. Klassen såg oss som en egen klick och tog sig inte an oss, och pojkarna mobbade mig. Vad jag kan komma ihåg var det ingen fysisk mobbning, bara verbal, jag fick åka skolskjuts med den ena av mobbarna eftersom bodde åt samma håll.
Under mellanstadiet hade jag en elevassistent som bara stannade en kort period vilket upprepades under två års tid i femte och sjätte klass. Jag mådde inte bra av det, det satte för många och djupa spår av mig och jag hade svårt att anförtro mig till min elevassistent.
Hur skiljde sig gymnasiet från grundskolan?
På gymnasiet ville jag inte ha nån elevassistent utan blev istället erbjuden av skolan att två klasskamrater kunde hjälpa mig mot en liten ersättning. Det arrangemanget var jag väldigt nöjd med, även om vi inte var bästa vänner. De där jobbiga åren hade präglat mig så att jag kände mig osäker och lite utanför och skoltrött men gymnasiet var ändå bättre än högstadiet, läxläsningen hjälpte min mamma till med. Jag kände att jag hade ett bra stöd hemifrån”
Under gymnasiet når livet en ny fas, till skillnad från grundskolan ska du nu ge dig ut på en egen jakt, själv söka upp svaren på många frågor samtidigt som du försöker hitta dig själv.
Nuförtiden finns det alla typer av sociala medier som du någonsin kan tänka dig men i en tid när inte det fanns fick man lägga in en växel till för att människor skulle höra och se dig. Hur var det då att söka sin egen identitet och hitta sig själv och hur gick tankarna kring kärlek och så när man på avstånd såg hur allt utvecklades runt omkring en?
Kristina berättar:
“Jag var som sagt väldigt blyg, kände också att rullstolen var ett hinder för mig och jag hade problem med akne dessutom så jag kände mig som en rullande ”prickig korv. Jag drömde om att vara graciös och ha full kontroll över kroppen. Det fanns ingen möjlighet för mig då att inspireras av duktiga rullstolsdansare, inga youtubare eller Talangdeltagare eller instagramkonton. Jazzdans var stor grej under de åren, alla tog lektioner i olika typer av dans, och gick ut på dans.
Det var ju ett så viktigt sätt att träffa det andra könet och jag kände att jag inte kunde ta del. Det som fanns när jag var ung var rullstolsdans i form av bugg men jag tyckte inte om den formen för jag hade inte tillräckligt med balans eller kroppskontroll för att göra framsteg” Säger Kristina och tipsar om danskompaniet spinn i Göteborg. Det är ett gott exempel idag för dansintresserade, oavsett om en är rullstolsburen eller ej.
Kärlek och förhållande
Jag var hemligt och olyckligt förälskad under min tonårsperiod. Jag vågade inte ta reda på om det var besvarat, berättar Kristina vidare. Jag hade många romantiska idéer som ung, inspirerade av väldigt många romantiska historier i olika stilar och från olika källor, böcker, mitt livs novell etc. Det var så jag trodde att verkliga romanser också gick till, den idéen kom på skam såklart. Men jag har ingen ånger över det, för jag fick erfarenheter som jag behövde. Även om jag inte ångrar det så kan jag idag se på det på ett mer nyanserat sätt.
Jag var väldigt formbar gentemot den första mannen, ett mönster som jag upprepat med förebild hemifrån och kvinnor omkring mig. Om jag ska ge något råd så är det att det är bättre när båda partners får lika möjligheter att utvecklas parallellt eller sida vid sida. Att båda har lika mycket respekt för den andra och alla olikheter, de är inget som behöver suddas ut. Att en kan fortsätta att vara sig själv.
Livet förde en ändå framåt och med tiden så blev jag mer modig och nyfiken, och mer benägen att kasta mig över nya erfarenheter utan att låta rädslan för att bli avvisad stå i min väg. Frisk vågat hälften vunnet eller om man gör en annan liknelse…Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna…alltså man kanske inte hittar den stora himlastormande kärleken utan “bara” kärleken som finns där i vardagen”.
Hur såg på det stora hela samhällsstödet ut när du var liten? Fick du någon hjälp så att du kunde anpassa dig till samhället eller hur gick det till?
Om vi pratar processen från barnhabilitering till vuxenhabilitering, så tyckte jag det var jättejobbigt att ta de kontakterna på telefon, främst min mamma peppade mig.
När jag var i mellan- och högstadieåldern så brukade min mamma ansöka om möjligheten för mig att vara på sommarläger för att träffa andra rörelsehindrade.
När jag kommit till Göteborg fick jag och andra rörelsehindrade kompisar till mig kontakt med en väldigt bra arbetsterapeut som bland annat hjälpte oss att ”träningsbo” i en lägenhet. Tanken var att få en känsla för hur det kunde vara att flytta hemifrån. Då vi ungefär 16, 17, 18 år.
Kristina kör sin manuella rullstol mellan koner
Mina reflektioner kring Kristinas svar
Att hon svarade utförligt på mina frågor tyckte jag var väldigt spännande. Det som jag tyckte var väldigt intressant när jag läste igenom Kristinas svar var att hon och jag verkar ha haft en liknande upplevelse gällande rasterna i skolan. Själv kan jag dra mig till minnes att jag för det mesta var själv. Jag tyckte om att vara för mig själv på rasterna, det gav mig lugn och ro och sedan eftersom jag hade problem att komma in i klassens gemenskap så att säga så föll det sig ganska naturligt. Dock hade jag min tvillingsyster i samma klass så vi hade ju alltid varandra. Ibland om hon såg att jag var ensam så gick hon till mig men jag upplever att det inte var så många andra som gjorde det.
För egen del kan jag definitivt känna igen mig i när Kristina berättade om när hon kände sig “bunden” till skolan vilket jag själv också var, framförallt i grundskolan. Att liksom kunna “bryta sig loss” och göra det man själv kände för ibland var svårt och det var väldigt påfrestande att känna det, speciellt när det enda man ville var att “smälta in i grupper” och känna sig som en i klassen. Det kan störa mig idag att jag inte kommer att ha så många historier att berätta för mina barn om bus i skolan på samma sätt som mina föräldrar har berättat för mig att de gjorde i sin ungdom.
Jag var ofta väldigt snäll. Ibland för snäll, ville liksom inte stöta mig med folk i onödan för att jag var rädd att göra de besvikna eller ledsna och det gjorde att jag ibland inte kunde vara uppriktig mot min elevassistent p.g.a. jag inte vågade så ibland sa jag kanske att hon gjorde saker bra fast jag egentligen inte tyckte det.
Jag upplevde att jag liksom hade ett par ”hökögon” i nacken som såg alltid jag gjorde. Jag kunde aldrig skolka riktigt heller för att jag alltid hade någon som såg till att jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag upplevde som att jag i allas ögon skulle vara den som gjorde allting rätt och alltid vara väldigt ordentlig och inte hitta på något bus alls en riktig mönsterelev. Fast det är bara det att jag funderat på om det överhuvudtaget finns någon sådan rakt igenom.
Det som vi tar som självklart idag som assistans och hjälpmedel osv. Hur såg det ut med det när Kristina var barn hur fungerade egentligen skolan innan dator och mobiltelefon kunde vara en hjälpande hand? Det fick mig genast att undra hur hennes barndom, uppväxt och skoltid såg och en idé till ny intervjuartikel föddes. Jag hörde återigen av mig till Kristina som nappade på idén.
//Elin
