Bild: Emelie med hunden Kellie

”- Kellie sitter på en stor stubbe och jag står bredvid. Hon ger mig en puss.”

Jag är ensambarn, men trots det så har vi så länge jag kan minnas varit fyra i familjen. Jag har haft en otroligt gosig lillasyster med mjuk vit päls och fyra små tassar. När jag fyllde sju år fick jag världens bästa födelsedagspresent av mina föräldrar, en liten Golden Retriever-valp som fick namnet Kellie.

Vi tar det från början…
Många av oss har låtsaskompisar som barn, och så även jag. Min låtsaskompis var dock lite speciell. Han var en fluga som jag döpte till Max, och jag trodde på honom till 110%. Jag pratade med honom, satte ut mat och vatten till honom och han var en stor del av lilla femåriga Emelies liv. Det enda problemet var att jag blev livrädd så fort det kom en fluga i närheten av mig, eftersom jag inte kan höra skillnad på flugor och getingar.

Tillslut blev mina föräldrar så trötta på att höra mitt eviga tjatande om flugan Max, så de bestämde sig för att köpa en valp till mig. Jag ville ha en Cocker spaniel som Lady i ”Lady & Lufsen”, mamma ville ha en Bichon frisé och pappa ville ha en Schäfer, så det blev en Golden Retriever. Jag vet inte riktigt hur det blev så, men det var ett väldigt bra val. Golden Retrievers är snälla, lojala, lagom stora (enligt mig) och underbara familjehundar. Jag och mamma bestämde sedan att vi skulle ha en tik, så då fick pappa bestämma namnet, Kellie.

Kellie föddes den 23:e juni 2008 på kenneln Innasica i Mjöhult och på min födelsedag den 28:e juni fick jag reda på att hon skulle bli vår. Vi hämtade hem henne den åttonde augusti, det var jag, mamma och mormor som åkte. Mamma körde bilen, så mormor fick följa med eftersom valpar inte ska sitta i knät på ett barn på vägen hem från kenneln. Trots det provade vi att lägga lilla Kellie i mitt knä där jag satt i baksätet på bilen, och där låg hon hela vägen hem. Det gick hur bra som helst, vi var (och är) lika lugna båda två.

Inte den vassaste hunden på kenneln
Kellie är en Golden Retriever, vilket är en fågelapporterande vattenhund. Rasens ursprungliga syfte är att följa med jägare ut på jakt och sedan simma ut i vattnet och hämta fåglar som jägaren skjuter. Kellie har dock missförstått detta. Jag vet inte hur många gånger jag försökt apportera med bollar, vantar, leksaker m.m, hon hämtar dem några gånger och sedan tycker hon att jag kan springa och hämta dem själv.

Att simma är inte heller Kellies starkaste sida, vi försökte få henne att lära sig tycka om det när hon var liten, men när vi insåg att hon bara tyckte det var jobbigt så la vi ner det projektet. Stranden är trots detta en av hennes absoluta favoritplatser. Hon älskar att rulla sig i sanden och att traska längst vattenbrynet. Hon tycker om att vistas i vatten, men bara tills magen blir blöt, där går gränsen!

Vem är Kellie?
Kellie är världens snällaste, gladaste och mest lojala hund, och jag kan inte tänka mig en bättre familjehund. Hon älskar att vara utomhus precis som resten av familjen, och sommaren är hennes favoritårstid. De flesta hundar lägger sig helst i skuggan när det blir varmt på sommaren, men inte Kellie. Hon vill sola precis som oss andra. Ibland får vi tvinga henne att gå in och svalka sig en stund, vi människor måste vara rädda om våra hundar så de inte löper någon risk att bli överhettade.  Kellie älskar att ligga och tugga på pinnar och när hon inte hittar någon pinne som är tillräckligt stor så tar hon saken i egna tassar. Då går hon in bland buskarna och drar ut stora grenar som hon sedan ligger och gnager på. Det är bra med en tjej med stora ambitioner, och pinnar.

Hon tycker också mycket om när det snöar på vintern, allt som går att rulla sig i faller henne i smaken. Tyvärr har vi inte haft så mycket snö de senaste åren här i Skåne, så vi får hoppas att vi får det nu till vintern. Regn är däremot inget som ligger högt i kurs, då drar hela familjen sig från att gå ut så länge det går.

Vi har en väldigt stor trädgård, vilket är underbart för Kellie. Hon går sina rundor runt tomten och kollar läget. Redan som liten fick hon lära sig var gränserna går och tack vare det kan hon vara ute ensam utan att vi behöver oroa oss för att hon ska gå ut på vägen. Vi har också en liten veranda utanför vårt hus där Kellie ligger så ofta hon kan. Hon har lärt sig att hon inte får gå ner från verandan förrän någon i familjen säger ”Var så god”, vilket även detta gör att vi inte behöver vara oroliga för att hon ska gå någonstans hon inte får. Hon brukar få en godisbit varje gång hon kommer in, och ibland tror jag helt ärligt att hon vill gå ut och in flera gånger om bara för att få godis…

När vi skaffade Kellie var jag som sagt bara sju år. Jag älskade att leka med gosedjur när jag var liten och de låg ofta utspridda på golvet i mitt rum. Som valp hade Kellie också många leksaker och bland annat flera gosedjur. På något sätt förstod hon ändå vilka som var mina och vilka som var hennes. Hundar är smarta djur, man kan inte säga något annat.

Retrievers är kända för sitt matlagningsintresse, och Kellie är inget undantag. Man är aldrig så populär som när man håller en bit mat i handen, och det är så mysigt att alltid ha sällskap när man lagar mat. Kellie gillar nästan all sorts mat, men banan är det godaste hon vet. Nu är hon så gammal så hon hör lite dåligt, men när hon var yngre kunde hon ligga och sova i sin korg och när mamma knäckte en banan i köket så var hon där på studs. Intresset för banan är något som mamma och Kellie får ha gemensamt, jag håller mig gärna på behörigt avstånd. Kellie var snabb på att lära sig klockan, i alla fall vilken tid hon ska ha mat. När klockan är slagen kommer hon fram till någon av oss i familjen, viftar på svansen och skäller. Lyckan är total när vi reser oss och börjar gå mot matskålen. När hon var valp fick hon mat kl. fem, men med åren har hon flyttat tiden till halv fyra. Några minuter åt gången, så är vi tydligen lättövertalade.

Kellies favoritlek kom vi på för bara några år sedan. Den går ut på att jag ställer tre färgade plastmuggar bredvid varandra på golvet och lägger en godisbit under en av dem. Sedan får Kellie söka upp var den ligger. Det är en klassisk lek som många hundägare säkert känner igen, och Kellie fullkomligt älskar den. Ofta när jag går mot köket så springer hon före och ställer sig vid skåpet där hon vet att muggarna och godiset finns. Hon tittar på mig, skäller, viftar på svansen och ögonen säger ”Kom igen nu!”. Då blir jag alldeles varm inombords.

Apport är som sagt ingenting för Kellie, men en annan lek som hon tycker om är dragkamp. Vi köper en form av långsmalt gosedjur som vi drar i, de är väldigt hållbara, vilket är bra om man har en hund som lätt biter sönder leksaker. Kellie är så otroligt söt när hon kommer fram och buffar på en med gosedjuret i munnen.

Kellie är väldigt pratglad, när vi leker dragkamp lägger hon gärna till dramatiska ljudeffekter, när hon inte är nöjd med tillvaron tvekar hon inte att visa det genom att sucka högljutt och när hon är glad så ekar lyckliga skall genom hela huset.

Är Kellie en ledarhund?
Det händer ibland att jag får frågan om Kellie är en ledarhund, dels eftersom jag är synskadad men också för att det är vanligt att Golden Retrievers utbildas till ledarhundar. Svaret på den frågan är dock nej, hon är ingen ledarhund. När vi skaffade henne funderade vi på att utbilda henne, men det blev aldrig av. Nu på senare tid har jag fått reda på lite mer om ledarhundar, så nu vet jag att om man vill ha en ledarhund så får man ansöka om det, och sedan får man en hund som är färdigutbildad. Man köper inte en valp själv och utbildar den.

När vi köpte Kellie hade jag betydligt bättre synförmåga än vad jag har nu, så vi tänkte inte på att vi behövde en hund som var lätt att se. Som tur var gjorde vi det perfekta valet ändå. I nästan hela vårt hus har vi antingen mörkt parkettgolv eller mörka mattor, och tack vare att Kellie är vit så ser jag henne tydligt. Enda gånger hon verkligen försvinner är när det har snöat, men det händer inte allt för ofta här nere i Skåne.

Världens bästa hund
Att ha Kellie i vårt liv är helt underbart. Känslan när jag kommer hem och hon kommer lunkande mot mig för att bli klappad och kliad är helt fantastisk. Hon förgyller huset med så mycket glädje och kärlek, vilket gör att man aldrig känner sig ensam, även om man är ensam hemma. Jag och Kellie har alltid haft en bra relation, men den har aldrig varit så bra som de senaste åren. Hon kommer ofta fram till mig och vill leka, vilket alltid gör mig lika glad. Kellie är världens snällaste hund och hon skulle aldrig göra någon illa, varken människa eller djur. Ibland när vi har folk på besök blir de oroliga när Kellie vill hålla om deras arm med munnen. Det behöver de inte vara, det är hennes sätt att visa att hon tycker om någon.

Idag är Kellie tolv år, hon är fortfarande lika glad och härlig, men ålderstecknen börjar dyka upp. För ett par år sedan hade hon en godartad tumör i ena tån och efter flera försök att ta bort enbart tumören, så fick man istället ta bort hela tån. På hennes andra framtass har hon blivit plattfot med åren, så nu har hon små lila strumpor på sina framtassar när vi är ute och går. Hon hör också väldigt dåligt, så nu får man vara nära henne för att hon ska kunna höra vad man säger. Bortsett från detta så mår hon väldigt bra för att vara så gammal. Hon vill fortfarande leka med oss, vara ute i naturen och sist men inte minst, hon är lika matglad som hon alltid varit. Jag hoppas verkligen att hon får vara pigg och glad några år till, vår älskade Kellie.

/Emelie