Bild på ben

Ett par ben som är på väg upp för en låg trappa in till ett hus.

Jag känner mig lyckligt lottad som har lite gångförmåga, trots att jag tillbringar den mesta av min tid i rullstol. Det underlättar enormt mycket för mig i min vardag. Det medför dock vissa svårigheter, att både jag själv och omgivningen inte alltid tänker på mig som rullstolsburen, eftersom jag kan resa mig och gå. Det kan jag, men faktum kvarstår att det kräver mycket energi från mig, framför allt om jag besöker en plats jag inte känner till.

Att besöka vänner
Att besöka en vän för första gången är inte så enkelt i min situation, eftersom jag inte vet om jag kan/får köra min rullstol inomhus. Om rullstolen inte får följa med vill jag kunna hålla mig i möbler eller väggar när jag går, men det är svårt att veta om det fungerar när man inte varit på platsen tidigare. Om det inte fungerar ställer folk alltid upp och stöttar mig, vilket jag såklart är tacksam för, men det känns mycket säkrare om det finns fasta föremål jag kan hålla mig i.

En gång besökte jag en vän för första gången mitt i vintern, rullstolen var kladdig och vi ville inte ta in den. Lägenheten bestod av ett stort kvadratiskt rum och jag kunde inte förflytta mig längst väggarna. Det slutade med att jag kröp på golvet för att ta mig fram. Detta var en vän jag kände väl, så det gjorde mig ingenting, men jag skulle inte vilja krypa runt på golvet hemma hos vem som helst.

Trappor – Fördelar och nackdelar
Att komma hem till någon som har trappor in till sitt hus är aldrig roligt. Jag kan gå upp för dem, men det kräver mycket energi från mig och kan vara rent av obehagligt, framför allt om det inte finns något räcke att hålla sig i. Då får jag stötta mig på en annan person, vilket inte känns lika tryggt. Jag behöver mer stöd än vad många tror, och det är obehagligt för mig om jag inte får det stödet. Jag vet att jag kan dra omkull min ledsagare om jag tappar balansen och då faller vi båda två. Ett räcke ruckar man inte på så lätt, och även om jag är på väg att ramla så kan jag rädda situationen om jag har något fast att hålla i.

Jag går i trappor dagligen hemma och det fungerar bra. Skillnaden är att det är trappor jag känner till, jag vet hur höga stegen är och jag vet att jag inte kommer trilla om jag håller mig i räcket. Att vi har trappor hemma är såklart inte bra ur ett tillgänglighetsperspektiv, eftersom det rent generellt är svårt för mig att gå i dem. Däremot kan jag också se det ljusa i situationen, jag får öva hela tiden och det hjälper mig att bibehålla gångförmågan.

Restauranger med trösklar
När jag besöker en restaurang med en tröskel upp till dörren reser jag mig från stolen och går in, trots att jag vet att det kräver betydligt mer energi av mig att gå upp för tröskeln, än vad det gör för personalen att plocka ut rampen. Så varför gör jag det? Jo, för att jag kan och känner därför att jag borde. Jag blir väldigt glad när personalen erbjuder sig att ta fram rampen, utan att jag själv behöver be om det, det gör att jag känner mig välkommen och gör hela situationen mycket smidigare. Då slipper jag resa mig och gå upp, men jag behöver ändå inte känna mig besvärlig.

Min mamma kom på en bra idé här om dagen, nämligen att det borde finnas skyltar utanför alla affärer och restauranger med trappor, med texten RAMP FINNS, SÄG BARA TILL. Detta hade fått mig att känna mig betydligt mer välkommen och det hade gjort att jag bett om rampen istället för att resa mig från rullstolen. Detta hade inte bara underlättat för oss i rullstol, utan också för personer med rullator eller barnvagn.

Även om jag kan gå upp för dessa trösklar så blir jag så fruktansvärt trött på det. Jag gör det ett antal gånger, men sedan struntar jag i de affärerna, det är helt enkelt inte värt det. Genom att inte ha en ramp, eller att inte visa något intresse för att ta fram den, så talar affären/restaurangen om för mig att de inte bryr sig om att ha mig som kund. Då ska de inte heller få mina pengar. I den här situationen tänker jag också på alla som inte kan resa sig från sin stol och hur utestängd man blir från mycket i samhället.

Jag hamnar mitt emellan, jag är långt ifrån fullt rörlig, men jag är heller inte helt rullstolsburen.

/Emelie