Jag har alltid varit annorlunda, jag föddes sådan. När jag gick på dagis lekte jag helst för mig själv. Jag hade svårt att hänga med i lekarna dom andra barnen lekte.

Jag minns tydligt att dom andra tjejerna i min ålder tyckte om att färglägga prinsessor i målarböcker, det förstod jag aldrig vad det var som var kul med det.
Jag ritade helst på fri hand och kände mig aldrig samhörig med dom andra barnen.
Jag var alltid för mig själv.

Men jag var inte ensam hela min dagistid. Efter några år började en annan flicka som jag blev bra kompis med, äntligen fick någon som jag kunde umgås med.

Jag var ofta ledsen när jag var liten.
Ofta förstod jag inte andra människor. Det var som om dom pratade ett annat socialt språk än vad jag gjorde. När jag var 5 år flyttade min familj från Stockholm till Skånska landsbygden.

Jag minns att det kändes spännande att flytta.
Jag trivs bra på landet där det alltid är lugnt och tyst.

Jag började förskolan.
Det kändes spännande. Jag hade svårt att leka med dom andra barnen. Jag var tvungen att starta en lek för att kunna vara med. Jag ville veta vad leken gick ut på, annars kunde jag inte var med och leka. Jag började märka att jag inte tänkte som de andra barnen. Det märkte mina lärare också.

Jag blev utredd.
Minns att när jag blev utredd fick jag bygga pussel. Man ville få en inblick i hur jag tänkte. Jag fick diagnosen Aspergers syndrom. En form av autism. Det var därför jag hade haft svårt att med det sociala.

Jag fick börja i en liten klass där jag fick lugn och ro. Jag kände att jag mådde mycket bättre i den klassen. Min lärare var jättesnäll och förstående. Jag blev utredd igen och fick veta att jag hade ytterligare 3 diagnoser, ADHD, DCD och dyslexi.

Tack vara mina diagnoser fick jag hjälp. Folk började förstå mig. Jag kunde äntligen vara mig själv.

Det är många saker som är svårt för mig.
Men tack vare att jag fått veta vad det är med mig som är annorlunda har jag lärt mig att hantera det.
Jag började med god självkänsla på högstadiet. Tyvärr var det rörig och stökigt. Jag blev mobbad för hur jag såg ut. Jag tappade snabbt självkänslan och mådde psykiskt dåligt.  Det gjordes en omstrukturering på skolan och jag fick det mycket bättre.

När jag skulle börja på gymnasiet var jag less på skolan. Jag ville ha lugn och ro i en trygg miljö.

Jag sökte, och kom till min stora glädje in, vid Österlens folkhögskola, Konstskolan Unikum.

Det var som en chock att hamna i en miljö så full av värme och kärlek igen… Konstskolan är inriktad till personer med någon form av diagnos.  Dom förstod mig och anpassade undervisningen efter mig.

Jag går nu tredje året på konstskolan Unikum. Det sista året får man jobba med ett projekt. Jag valde att jobba med hur det är att leva med diagnos. Jag vill visa folk hur jag upplever världen.

skola

/Sofia