Bilden föreställer mamma Jenny med sitt lilla barn.Foto: Jenny Larsson (Publicerad med tillstånd)

Bilden föreställer mamma Jenny med sitt lilla barn.

-När jag fick idén till att skriva en artikel och intervjua en mamma med någon form av funktionsnedsättning så hörde jag av mig till några stycken, en av de var Jenny som efter att min senaste intervju blev klar hörde av sig till mig och frågade om jag även ville intervjua henne. Självklart tyckte jag att det skulle vara väldigt kul att få göra ytterligare en intervju av detta slaget så att jag tog med största glädje möjligheten när jag fick den och känner mig verkligen så privilegierad.

“Jag såg framför mig hur jag skulle leva själv, stark men med ett rikt socialt nätverk”.

–  Jenny Larsson, 28

Jenny är 28 år, bor med sin sambo och deras lilla dotter som är 1,5 år  i en tvåvåningsvilla med källare. Hon beskriver sig i första hand som arbetsterapeut.  “Jobbet är viktigt för mig, jag är stolt över min yrkestitel och jag har även med mig mycket av det arbetsterapeutiska tänket i min vardag.”

Vad har du för intressen?
“Mitt stora intresse är att inreda och fixa fint, jag tycker även om att skapa saker och “pyssla”. Jenny berättar om sitt instagramkonto som heter @Jennyspyssel”. “Det började med att jag la upp saker som jag skapat men nu har det mest blivit att jag delar med mig av min vardag.”

Vad har du för funktionshinder?
“Diagnosen heter Dyskinetisk Cerebral pares, ett rörelsehinder som innebär att jag har ofrivilliga rörelser i hela kroppen med störst påverkan på händer och tal”.

Beskriv lite kort hur din barndom/tonårstid såg ut. Hade du någon vision för hur livet skulle se ut?
”Jag har alltid gått i vanlig klass och haft kompisar men ibland känt mig utanför på grund av min funktionsnedsättning”. Precis som jag själv Elin också kan känna igen mig mycket i. 

Vid vilken ålder började tankarna kring familj att växa fram, Hur tänkte/kände du inför en eventuell graviditet? (rädsla, glädje, oro)?
”Min tankar på familj började växa när jag gick i gymnasiet”. Jag såg framför mig hur jag skulle leva själv, stark men med ett rikt socialt nätverk. Som tonåring hade jag svårare att hitta ett förhållande än mina kompisar. Jag tänkte att eftersom jag inte hittar någon partner så får jag ta mig an barn på andra sätt till exempel genom att ta hand om familjehemsplacerade barn eller adoption. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli gravid och själv föda barn.”

Fundera mer kring föregående fråga. Förändrades tankarna eller känslorna något när du fick reda på att du var gravid?
“Under min graviditet började jag inse hur mycket min kropp påverkades av att jag var gravid. Jag fick väldigt ont i höfter och svank vilket troligtvis var foglossning.

I föregående fråga var jag Elin, intresserad av att veta ifall det fanns tankar som oro och rädsla inför en graviditet och Jenny berättar för mig att hon kände en rädsla över att smärtan som uppstod på grund av foglossningen skulle finnas kvar. “Jag var rädd att smärtan alltid skulle påverka mig och att jag alltid skulle ha svårt att gå, men så blev det inte”.

”Mot slutet av graviditeten började jag  inse att barnet på något sätt skulle komma ut och det var en jobbig process att gå igenom”. “Jag visste inte om jag vågade föda vaginalt då jag var rädd för att min kropp inte skulle orka. Jag visste inte heller om mina muskler skulle vilja samarbeta på rätt sätt” “En vaginal förlossning är något som många kvinnor minns och pratar om som det häftigaste de varit med om”.“ Det gjorde att jag upplevde en stor sorg att jag inte skulle få uppleva det. “Jag kände det som om att jag förlorade en del av min kvinnlighet”.

Själv har jag, Elin  funderat väldigt mycket på just detta som Jenny nämner här ovan. Att någon gång få vara gravid och föda barn är något som jag verkligen drömmer om. Samtidigt så kan jag ändå inte låta bli att ibland fundera på riskerna som det kan innebära. Jag kan till fullo relatera till Jennys tankar eftersom jag inte heller vet hur min kropp skulle klara av det eftersom jag har min  “ cerebral Pares och redan är väldigt spastisk i min kropp. Precis som Jenny så har också jag funderat på hur spasmerna och musklerna samarbetar tillsammans när man upplever en sådan stor smärta som det innebär att föda. Ibland blir jag så rädd för att det ska komma att påverka mig så mycket att det kan bli för svårt för mitt hjärta att pumpa  runt samtidigt vilket gör att jag ibland till och med får dödsångest av att tänka tanken på att genomgå en förlossning, inför Jennys fick hon prata med läkaren om olika alternativ att föda på.

 Berätta gärna om hur din förlossning gick till: Fanns det någon planering för hur det skulle gå till osv, hade du någon med dig?
“Läkaren sa att de skulle göra upp en plan som kändes bra och trygg för mig vid vaginal förlossning men jag valde kejsarsnitt och 4 dagar innan beräknat födelsedatum fick jag en tid för det. Min sambo var med och stöttade mig genom allt”

Hur upplevde du smärtan?
Jenny berättar för mig att även om hon hade ett planerat kejsarsnitt så hann värkarbetet komma igång lite innan dess att snittet var planerat. “Smärtorna var fruktansvärda, även fast jag inte  alls nådde upp till höga smärtnivåer. Jag var glad när vi avbröt värkarbetet och det blev kejsarsnitt istället”.

Hur var den första tiden med en bebis för dig?
För mig var första tiden med bebis väldigt omtumlande. En jättestor omställning varvades också med en stor rädsla och känsla av otillräcklighet. Allt “smått” såsom knappar, blöjor osv kräver en god finmotorik vilket jag saknar”. “Jag var rädd att skada barnet när jag höll det i min famn de första dygnen, jag hade sömnbrist och allt var svårt”. “Bara att bära upp och och ner för trappen hemma var svårt eftersom jag behöver hålla mig i räcket när jag går”.

Hur var det att anpassa sig till ett liv som mamma? Beskriv gärna skillnaderna mellan då och nu.
“Det har varit en större omställning än vad jag någonsin kunnat tro, barnet kommer i första hand och kan inte vänta. “Förut kunde jag vila när jag ville, nu kan jag bara vila när barnet sover”. Jenny beskriver att hon upplever det som en konstant stress men att det är något som hon måste lära sig att leva med.  “Barnet behöver tillsyn hela tiden och det är barnets behov som styr allt”.

Hur mycket hjälp kan man som nybliven mamma begära av sina assistenter? (kan man tex be de att byta blöjor, klä på kläder, gå med barnvagn osv?
“Jag har inte assistenter men jag har fått mycket hjälp av min familj. Sedan var barnets pappa hemma i 2 veckor efter förlossningen”.

 Finns det något råd som du saknade och som du kommit på i efterhand att du önskat få?
Jenny önskar att hon fått rådet att partnern skulle haft en längre pappaledighet. “Det är en stor omställning och hormonerna går “bananas”.

Vad har du för råd till andra i rullstol som tänker ofta på det här med barn och familj?
“Våga ta mycket hjälp med betoning på mycket hjälp, annars går du under! Stanna även kvar så länge du har möjlighet på BB efter förlossningen för att landa i situationen att du nu har ett litet barn att ta hand om”. “Det var så skönt att kunna prata med barnmorskorna när frågor uppstod” Jenny råder också att bo i närheten av nära och kära. “ Det kräver jättemycket energi att ha ett litet barn, du kommer behöva hjälp och ha möjlighet att få egentid”.