Bild på en tjej i motljus

Bild på en tjej i motljus.

Mina sinnen är otroligt starka, jag påverkas lätt av sinnesintryck av olika slag.  Mest påtagligt för mig är de de intryck och energier som finns i både byggnader och även de känslor och energier som människor ovetande sänder ut.

Visst har det här med mina assistanstimmar ordnat sig till största delen. Jag har varit väldigt öppen med  mina och framförallt mina föräldrars svårigheter med att få förståelse för min/vår situation. När jag trodde att jag var helt över bäcken så var jag lite för snabb med att “ropa hej”.
Kampen fortsätter och jag kan inte låta bli att undra när ska detta helvete och kampen till ett så oberoende liv som möjligt ska ta slut. När ska saker och ting bara ordna upp sig?
Missförstå mig rätt jag är inte på något sätt missnöjd med det jag har nu. Jag har i princip det jag alltid drömt om men det här lilla ordet “i princip” kan enkelt bytas mot att “jag har allt det jag drömt om”. 

Mitt barndomshem är en väldigt trygg och bra plats som jag trivs väldigt bra på men det är också det ställe där jag påminns mest om det oundvikliga i min situation. Efter 23 år med mina föräldrar så vet jag att att det enda de verkligen skulle behöva efter att ha hjälpt mig hela livet är vila och återhämtning. Men eftersom mina timmar som jag behöver inte blir beviljade  fullt ut så får de lägga den tiden som de egentligen med all rätt om allt hade gått som vi tänkt oss, kunnat lägga på det de behöver för att de också ska kunna må bra, det unnar jag dem verkligen som dotter efter allt som de gjort för mig.
Istället tvingas de lägga den tiden på att fortfarande hjälpa mig eftersom regler och lagar vägrar inse att det också finns ett människovärde. Frustrationen och situationen blir som tydligast när jag är hemma hos mina föräldrar. Delvis på grund av trötthet men också för att jag väldigt känslig och förnimmer ju väldigt lätt deras känslor och de är såklart också väldigt ledsna och arga över regelverket.

Detta leder ibland till att jag tappar kontrollen över mina egna känslor på grund av att jag tänker på hur det kan bli och det värsta tänkbara. Jag lever med en ständig rädsla över att min nuvarande tillvaro ska bli en dröm som jag tvingas vakna upp ur och att jag dessutom ska bli djupt kränkt och förnedrad på det grövsta sätt samtidigt. 

Att regelverket bland annat ska komma och säga till mig: “Tyvärr du kan inte bo kvar i din lägenhet och ha kvar dina assistenter eftersom vi anser att du inte är i behov av de 3 timmarna som du saknar för att du ska få assistans dygnet runt ”.

Det är min absolut största mardröm.
Ibland känner jag att tankarna bokstavligen håller på att äta upp mig inifrån och hur jag långsamt bryts ner.

/Elin