Bild: Emelie

Bildbeskrivning: En bild på min rullstol med en synskadesymbol på ekerskyddet. Symbolen föreställer en vit siluett av en person som går med käpp mot en blå bakgrund. Märket har också en vit ram.

Att ha ett handikapp som inte syns är inte lätt och det tror jag många kan känna igen sig i. Jag är som bekant gravt synskadad och ser ungefär 2%, men mina ögon är helt friska. Mitt fel sitter på synnerven, vilket gör att folk som tittar på mig inte förstår att jag ser dåligt. Många av mina synskadade kompisar säger att de hade önskat att de hade ”normala” ögon som jag, och självklart är jag glad att jag har det, men det tillkommer även en del komplikationer när ett så omfattande handikapp inte syns på ytan.

Jag kan inte använda käpp
En vit käpp är ett väldigt bra hjälpmedel som visar för omgivningen att en person inte ser. Tyvärr är det svårt för mig att använda käpp eftersom jag för det mesta sitter i rullstol. Vid de få tillfällen jag går använder jag däremot käppen och den är alltid med mig. Jag har valt att sätta klistermärken på min rullstol, som föreställer en person som går med en vit käpp och jag har även pins att sätta på mina jackor med samma symbol. Jag tycker själv dessa märkningar är väldigt bra, men jag märker ofta att folk inte tittar på dem lika instinktivt som man hade gjort med en vit käpp.

Man tror det man ser
Jag tror vi människor är programmerade att tro på det vi kan se med våra egna ögon, medan det vi inte kan se blir svårare att ta in. Om jag presenterar mig som synskadad tror många ändå att jag ser ganska bra, på grund av att synnedsättningen inte syns på ytan. Därför händer det ofta att jag istället säger att jag är blind, eller helt enkelt bara att jag inte ser. Det är lättare att utgå från att jag inte ser någonting alls än att utgå från att jag ser mycket bättre än vad jag gör. Då får jag den hjälp jag behöver och kan sedan börja förklara hur jag ser och vad jag klarar av.

Det händer även ganska ofta att personer som står mig nära glömmer bort min synskada, till och med mina föräldrar som känner mig bättre än någon annan. Det kan jag däremot se som positivt, det betyder att de ser mig för den jag är och inte lägger så stor vikt vid att jag inte ser. Dessutom är jag inte rädd för att förklara igen, även om jag blir lite förvånad när jag inte får något svar när jag frågar mamma eller pappa något, och det senare visar sig att de har nickat.

Fin i kanten
Att folk inte förstår hur dåligt jag ser kan få väldigt negativa konsekvenser, bara en så enkel sak som att ta i hand kan bli ett problem. Det händer alldeles för ofta att folk sträcker fram en hand och jag inte tar den för att jag inte ser. Har jag någon förälder, ledsagare eller kompis med mig brukar de hjälpa mig i sådana situationer, men när jag är ensam är det helt omöjligt för mig att lösa det. Ibland blir det även fel när folk pratar med mig, men inte tilltalar mig med mitt namn. I vissa sammanhang löser det sig naturligt, men i andra situationer förstår jag helt enkelt inte att personen pratar med mig och då svarar jag inte. Jag vill nästan inte ens tänka på vad folk får för förutfattade meningar om mig vid ett sådant tillfälle. Förmodligen att jag är fin i kanten, eller helt enkelt bara otrevlig.

Ögonkontakt
Något annat som kan bli ett problem för mig är det här med ögonkontakt. Eftersom jag såg bättre när jag var yngre så tittade jag folk i ögonen när de pratade med mig. Trots att jag ser mycket sämre idag så gör jag fortfarande det, jag tittar helt enkelt åt det håll rösten kommer ifrån. Detta kan jag se som positivt, eftersom jag antagligen hade uppfattats som oengagerad om jag inte hade sett en person i ögonen när vi har en konversation, men det kan bli så fel ibland. Folk tror att de har ögonkontakt med mig, men det är i stort sätt omöjligt att ha det. Jag kan titta på en person, men det betyder inte att jag ser honom eller henne.

Detta kan lätt leda till missförstånd om jag inte svarar på exempelvis en blick, ett leende eller en nickning. De senaste åren har jag märkt att jag ofta väljer att titta ner i vissa situationer, till exempel när jag märker att någon jag känner, men inte så väl, går förbi mig. Då slipper jag dessa missförstånd, och slipper även bli stämplad som otrevlig eller ointresserad.

Acceptera och gå vidare
Med åren har jag lärt mig att det inte ligger på mitt ansvar om folk inte förstår hur dåligt jag ser. Jag använder min käpp så ofta jag kan och har mina märken på rullstolen, mer än så kan jag inte göra. Självklart känns det tråkigt att det säkert finns folk som tror att jag är otrevlig bara på grund av små missförstånd, men så får det helt enkelt vara. Ibland blir det bara fel, och det är inget som varken jag eller personer jag möter kan göra någonting åt.

/Emelie