Bild: Flygplansfönster

Bild på ett flygplansfönster
En bild tagen ut genom ett flygplansfönster. Utanför fönstret syns en blå himmel och vita moln.

När jag var sju år gammal flög en av mina klasskamrater själv till Stockholm. Jag tyckte det lät så häftigt, men samtidigt helt ofattbart. Men idag, 13 år senare, har jag som gravt synskadad och rullstolsburen också flugit själv till Stockholm.

Ännu en helg på resande hjul har nu passerat.  Denna gång var det organisationsträff, en utbildningshelg för alla förtroendevalda inom föreningen Unga med Synnedsättning. Träffen äger rum i olika städer varje år, eftersom vi bor på olika platser i Sverige. I år var det Norrlands tur och helgen placerades i Härnösand, vilket medförde en lång resa för mig. Jag fick chansen att flyga själv för första gången, vilket kändes som ett stort steg för mig.

Hur gick det till?

Vägen dit
Jag flög från Malmö flygplats på fredag morgon, först var tanken att vi skulle flyga tre personer därifrån, men de andra två fick förhinder, så tillslut var det bara jag som åkte från Skåne. Vi ser dåligt alla tre, så ingen hade kunnat agera ledsagare, men det hade ändå varit en trygghet att göra det tillsammans. Nu fick jag stå på egna ben och klara denna utmaning på egen hand.

Jag fick skjuts av pappa till flygplatsen och när vi kom fram var det dags att checka in väska och rullstol. Vid incheckningen ringde kvinnan i disken till sin kollega och informerade om att jag hade kommit samt att jag behövde assistans, vilket var bokat i förväg. Jag blev ombedd att gå till informationsdisken för att möta ledsagaren där. Sagt och gjort, jag och pappa traskade dit och efter några minuter kom ledsagaren och mötte upp mig. Då tog han över, så pappa kunde åka hem igen. Vi gick till säkerhetskontrollen där jag skulle visa upp mitt boardingkort. Eftersom jag inte är flygvan trodde jag att det var biljetten, jag hade nämligen inte fått något kort. Något hade blivit fel vid incheckningen, så jag och ledsagaren fick gå tillbaka dit och ordna det. Det var enkelt gjort och därefter kunde jag gå igenom säkerhetskontrollen. Jag berättade för ledsagaren att jag inte flyger så ofta, så han fick förklara för mig hur jag skulle göra. Det tyckte han inte var några problem och han guidade mig bra genom kontrollen. Min rullstol pep när jag körde igenom larmbågen, men det vissta jag sedan tidigare. Både jag och stolen fick en grundlig genomgång innan jag kunde rulla vidare.

När vi var klara vid säkerhetskontrollen var det dags att kliva ombord på planet. Ledsagaren körde mig genom en slags glastunnel som ledde fram till flyget, så jag slapp trapporna. Denna gång fick jag ha min egen rullstol hela vägen fram till dörren, men när jag flugit från andra städer har jag behövt lämna ifrån mig den samtidigt som resväskan och sedan har jag fått låna en rullstol resten av vägen.

Väl framme vid dörren tog flygvärdarna över, så ledsagaren kunde lämna mig. Vi tog in dynan till rullstolen och la den på bagagehyllan, medan själva stolen kördes iväg till bagageutrymmet. Jag fick gå fram till min plats, men jag fick hålla flygvärden i armen, så det var inga problem. Han visade mig till mitt säte och sedan sa han att jag bara kunde vinka om jag behövde något. Jag satt själv på en rad för tre och när fikavagnen kom var flygvärdarna noggranna med att fråga mig om jag ville ha något, så jag inte skulle missa det.

När vi landade fick jag vänta tills planet var tomt och därefter hjälpte flygvärden mig ut. Utanför dörren stod min rullstol och en ledsagare och väntade på mig. Hon hjälpte mig att hämta min väska och sedan följde hon mig till den ledsagare från US som skulle möta upp mig på Arlanda. När vi hade hittat honom kunde den andra ledsagaren lämna. Eftersom vi hade två timmars väntetid innan tåget mot Härnösand skulle gå så passade vi på att äta lunch. Det var tur det, för jag var riktigt hungrig efter en tidig morgon.

Därefter åkte vi tåg i fem timmar mellan Arlanda och Härnösand. Ledsagaren som hade hjälpt mig på Arlanda hade plats i en annan del av tåget. Han satt ändå med mig en stund, och sedan kom han och frågade om allt var bra vid jämna mellanrum. Efter en hel dags resande var jag sedan äntligen framme i Härnösand, bilen rullade hemifrån halv åtta på morgonen och jag var framme halv sex på kvällen.

Vägen hem
Hemresan på söndagen fungerade ungefär likadant som ditresan fast tvärtom – först tåg till Arlanda och därefter flyg till Malmö. Vi var tre deltagare som skulle åka med samma tåg, så två ledsagare från träffen följde med oss till stationen. Eftersom vi fick hjälp av de som var endast en ledsagare bokad på stationen. När jag skulle gå ombord var inte konduktören där, så ledsagarna fick köra ombord mig och min resväska och sedan fick jag vänta innanför dörrarna tills konduktören kom och hjälpte mig. Ingen av våra ledsagare skulle åka med tåget, så jag fick förlita mig helt på tågvärdarna. Efter någon minut kom hon, hjälpte mig vid hissen så att jag kom upp för trapporna och rullade mig sedan till min plats. Där satt jag sedan i fem timmar, tills nästa tågvärd kom och hjälpte mig av på Arlanda.

På perrongen mötte en annan ledsagare upp mig, även detta var en ledsagare som US hade ordnat. Jag fick höra att det brukar gå bra att boka ledsagning från tåg till flyg, men den här gången gick det inte, så vi fick lösa det på vårt eget sätt. Ledsagaren följde med mig och en annan deltagare som skulle flyga till Göteborg till incheckningen. Vi checkade in våra väskor och sedan blev vi ombedda att gå till mötesplatsen för assistans. Personalen kom efter en stund och det var återigen dags för säkerhetskontrollen, men denna gång hade jag fått ett boardingkort.

Jag gick ombord på planet på samma sätt som på fredagen, men denna gång hjälpte ledsagaren mig hela vägen fram till mitt säte, innan han lämnade mig. När jag satt på min plats presenterade flygvärdarna sig och försäkrade sig om att jag visste hur all nödutrustning fungerade, eftersom jag inte kunde se den visuella genomgången. Detta frågade de ingenting om på fredagen, vilket jag reflekterade över i efterhand. Det är ju väldigt viktigt att alla passagerare vet hur den livsnödvändiga utrustningen fungerar, oavsett om man har en synnedsättning och inte kan ta del av genomgången på samma sätt som övriga passagerare.

När flyget landade hjälpte värdinnan mig ut och där stod återigen min rullstol och väntade på mig tillsammans med en ledsagare. Han rullade mig till terminalen där min pappa väntade. Vi hämtade min resväska och därefter styrde vi kosan hemåt.

Hur kändes det?
Att flyga själv var en häftig upplevelse och jag är glad att jag gjorde det. All personal var väldigt tillmötesgående och jag kände mig inte orolig eller osäker vid något tillfälle. Alla var väldigt trevliga och måna om att det skulle bli bra för mig. Jag förstod att flygpersonalen hade fått bra information om mig. Det märktes att de förstod att jag såg väldigt dåligt och därför kunde de hjälpa mig på rätt sätt. Det underlättade mycket, de visste hur de skulle bete sig utan att jag behövde förklara allting. Självklart vill inte alla synskadade/blinda ha samma hjälp, men grunden är ändå densamma.

Flygvärdinnan på flyget från Arlanda till Malmö vill jag lyfta lite extra, och inte bara för att hon hette Emelie. Hon var väldigt duktig när hon hjälpte mig ut från planet, hon frågade först hur jag ville hålla i henne, på axeln eller armkrok, och därefter syntolkade hon hela vägen för mig. Hon berättade att jag kunde hålla mig i stolsryggarna när vi gick och om det kom minsta lilla hinder talade hon om det. Exempelvis när nödutgången kom och det var ett större mellanrum mellan stolsraderna, eller när det satt en skylt på en utav ryggarna. Hon gjorde verkligen sitt jobb med det lilla extra och det uppskattas väldigt mycket.

Som ni kunnat läsa ovan så gick resan smidigt, trots att den var så lång. Det enda jag vill kritisera är att personalen inte gick igenom nödutrustningen för mig på flyget från Malmö till Arlanda, även om jag är säker på att de hade gjort det om jag hade bett om det. Jag tyckte också det var synd att man inte kunde boka ledsagning mellan tåg och flyg. Såsom jag förstod det så brukar det gå att göra, men inte nu av någon anledning. Nu gick det bra att lösa, men till en annan gång hade det varit mycket smidigare.

Frågan är nu om jag kan tänka mig att flyga själv igen. Ja, absolut. Jag blev väldigt väl omhändertagen hela vägen, så detta är definitivt något jag kan tänka mig att göra om. Det är lite läskigt att göra något nytt där man inte har kontroll och måste förlita sig helt på andra människor som man aldrig träffat. Om någon av ledsagarna hade lämnat mig så hade jag inte kommit varken dit eller hem, men det kan man inte tänka på, då blir man bara paranoid. Varje gång jag gör något sådant här känner jag att jag växer och blir mer självständig – en känsla som är fantastisk.

/Emelie