Har du någonsin känt att du bara är i vägen? Att du kanske bara ska vara tyst och backa undan?
Grattis! Välkommen till klubben!
Skämt och sido, du är inte ensam. 16, snart 17 år är jag och är “ precis som alla andra “ i min ålder. Om man bortser från mina diagnoser och svårigheter, såklart.
Nej, jag gillar inte att gå ut en massa. Men jag är i konstant behov av närhet, på ett eller annat sätt.
Det spelar inte någon roll om det är online eller i “ verkliga “ livet. Bara det är någon sorts närhet.
Jag kanske inte är i lika stort behov av fysisk kontakt som andra och jag kanske inte visar på samma sätt som andra att jag faktiskt vill något, men jag är ändå någonstans däremellan.

Bild: Vänner - katt och hundMen hur är man  i behov av närhet på ett “ normalt “ sätt?
Att vara i behov av närhet behöver inte  betyda att man är en uppmärksamhetssökande person. Och det behöver inte bero på att man bara vill ha uppmärksamhet, utan det kan bero på andra saker. Jag är ett exempel på en av dom personerna som inte är i behov av uppmärksamheten, utan bara närheten – även fast uppmärksamhet ibland är skönt. Men jag kan nöja mig av bara närheten av ett djur. Det behöver inte vara mer än så.

Djuren är min fristad.
Precis som Amanda skriver i sin artikel – Alla har vi en fristad – så har jag en fristad och det är djuren. Många andra kanske har musiken som sin fristad, men inte jag. Jag har i hur många år som helst  suttit och försökt komma på olika saker att göra när livet är som svårast och ingenting har fungerat i längden. Men jag har märkt att det alltid är en och samma sak jag går till när det blir som jobbigast, djuren. Jag har växt upp i en familj med djur, så det har alltid funnits någon fyrbent vän att vända sig till. Det spelade ingen roll om det var familjens dåvarande katt, hund eller smådjur, bara jag fick det jag behövde – alltså närheten av ett djur.

Jag kommer ihåg när vi hade marsvin för några år sen, när jag var runt 10-11 år. Jag hade marsvinen på mitt rum så när det blev jobbigt kommer jag ihåg att jag brukade plocka upp mitt egna marsvin – jag och mina syskon hade vars ett marsvin – och lägga mig i sängen, sätta henne på min bröstkorg och bara gråta ut. Hon brukade då krypa upp till mitt ansikte och slicka på min underläpp, precis som om hon förstod mig och försökte trösta mig. Tyvärr så finns dom inte med oss än idag men dom var till stor hjälp när dom gjorde det.

Inte nog med att djuren är där när jag  behöver tröst, så finns dom där och gör mig lugn i min vardag. Som jag har skrivit i någon artikel förut så har jag hamstrar i mitt sovrum som gör en del ljud av sig på natten, andra hade säkerligen störts sig av ljuden och inte klarat av att ha dom i samma rum som dom sover i. Men för mig är det lugnande. Till en början så stördes jag av ljuden, men nu efter några år så är det bara lugnande då det är ett sätt för mig att veta att dom lever och mår bra.

“ Closeness has nothing to do with distance. “  – okänd

/ Linnéa