Rebecca med hörlurar

En bild på Rebecca som lyssnar på musik via hörlurar med psykedeliska mönster runt om henne.

Vilken sorts musik?
Jag började tidigt lyssna på punk rock och death metall. Första punk rock bandet jag började lyssna på var Billy Talent och kort därefter System Of A Down som är mer utav ett death metal band. Jag är ingen expert på genrer så ber om ursäkt i förväg om jag kallar dom för fel genre, vet att där finns dom som kan störa sig på när man säger fel.

Texter som tröstade
Jag förstod engelska rätt tidigt så jag förstod vad dom sjöng om i låtarna jag lyssnade på. Jag upptäckte helt plötsligt att där fanns dom som kände som jag och som kunde beskriva det på ett sätt som jag själv inte kunde. En av de första låtarna jag verkligen fastnade för hette ”nothing to lose” av Billy talent. Den handlar om en ung kille som blir mobbad i skolan, han har inga vänner och ingen att vända sig till. Han planerar sitt självmord under musik videon och i slutet av låten så tar han sitt liv. I och med att jag själv försökte begå självmord väldigt tidigt i livet så fastnade jag för hur mörk videon var och hur mycket jag kände igen mig.

Här är ett kort utdrag från låt texten: ”There’s nothing to lose when no one knows your name, there’s nothing to gain but the days don’t seem to change. There’s nothing to lose, my notebook will explain. There’s nothing to gain, and I can’t fight the pain”.

En annan låt text som fastnade var ”Lonely day” av System Of A Down. Refrängen går såhär: ”Such a lonely day, and it’s mine. The most loneliest day of my life. Such a lonely day, should be banned. It’s a day that I can’t stand”.

Låtar som triggade
Där fanns dock också låtar som triggade mitt självskadebeteende. Det var som att vissa låtar gjorde mig ännu mer omedveten när jag skar mig, på något konstigt sätt. Jag kunde fokusera på oljudet och inte på vad jag gjorde mot mig själv. På ett sätt blev det dubbel tröst, för musiken tystade mina kaotiska tankar och det andra gjorde mig lugn både psykiskt och fysiskt. Det är som att man är en ballong som är på väg att sprängas, men så uppstår det ett litet hål som gör att den långsamt krymper tillbaka till sin original storlek.

Låtarna som tystade mina tankar mest
Jag lyssnade på tyngre musik när jag var 12 och framåt. Då var det band som Suicide Silence, Job For A Cowboy och Cannibal Corpse. Rätt brutala namn, men dom beskriver musiken rätt bra. Det är riktigt tung deathcore som genren heter. Och när kriget i huvudet eskalerade så hjälpte det faktiskt att lyssna på den musiken.

I dagens läge
Idag lyssnar jag inte direkt på den musiken längre, alltså till exempel de tre banden som jag nämnde ovanför. Ett val jag gjort av personliga anledningar. Men jag lyssnar fortfarande på heavy metal, death metal och rock. Jag lyssnar också fortfarande noga på texterna och vad låtarna handlar om. Jag älskar låtar med en djupare mening bakom sig och jag tror aldrig att det kommer ändras. Där finns låtar med helt meningslösa texter som jag älskar också, jag är inte så filosofisk som jag låter.

/Rebecca