Bild på syskonen

Bild på syskonen Elin, Amelie och Joline som blev intervjuade.

Det finns många förmåner med att vara skribent på funkarredaktionen.
Min drömartikel var ju att få skriva om och ta reda på hur det är att vara mamma och ha en funktionsnedsättning och detta blev så populärt att det har kunnat bli en hel serie och jag genom den vänt och vridit och ställt frågor om allt från småbarnsår till tonårstider och fått en massa olika perspektiv på mina funderingar. Men det finns ju ett  perspektiv som jag  inte tagit upp och det är det kanske viktigaste perspektivet av de alla: Barnens perspektiv!

Hur är det att ha en ha en förälder med en funktionsnedsättning?
Till min hjälp för att ta reda på det har Jag intervjuat Petra Lennartssons döttrar, Elin, 20  Amelie,16 och  Joline 12 år.

Hemma hos mig (Elin) Har vi i min familj alltid varit öppna med i princip allt och pratat väldigt informativt om min cp- skada. Det har inte varit något vi inte har kunnat prata om gällande den. Jag ville veta hur det var i Petras familj och ställde därför frågan till Amelie.

Hur pratade ni kring er mammas funktionsnedsättning hemma?
– Det gjorde vi typ inte, vi visste om att hon har en funktionsnedsättning och det var det, Vi ifrågasatte inte det var något som bara fanns  där.

Upplever ni att ni genom åren fått mer tid med er pappa än er mamma?
– Nej inte direkt  men jag och pappa har liksom mer gemensamt men han jobbar också mer än mamma så jag tycker att jag tycker att det har varit ganska ekvivalent.

Hade ni önskat att ni fått mer tid med er mamma?
– Det tycker jag inte,  vi är tillsammans hela tiden och jag behöver inte direkt mer tid än vad vi har.

Fick ni många frågor kring det i skolan?
– Det är väl klart att man fick frågor och så men då  svarade  man  på dem och gick vidare i livet.
Att umgås med kompisar i hemmet har heller inte varit något problem för Amelie.

Kunde du  ta hem kompisar och hur fungerade det?
– Ja, jag hade alltid friheten att ta hem vem jag ville så  det har inte varit något problem. Mina vänner har tyckt att det varit intressant och ställt lite frågor och de har man  väl svarat på men det har ju dock inte påverkat något speciellt.
Jag blir intresserad av att veta mer om hur vardagen ser ut och frågar kring den och ansvarstagande i hemmet, jag (Elin) tänker att man som barn till någon med speciella behov kanske behöver hjälpa till lite extra för att underlätta vardagen.

Upplevde ni att ni fick ta mycket ansvar i hemmet?
– Både ja och nej. Som jag har förstått så hjälper mina vänner kanske till mer i hemmet men å andra sidan så har jag gjort andra saker såsom att ta in och ut rullstolen ur bilen och hjälpt till på sådana sätt.

Det finns vissa situationer som tex när man åker till en match och man kommer till hallen och istället för att börja ladda med laget så behöver man hjälpa mamma med att komma in hallen och det har jag väl tyckt varit lite jag vet inte typ jobbigt /pinsamt.  men jag jag lade det bakom mig och gick vidare.

Det händer inte nu längre typ då hon är ganska bra vän med de andra föräldrarna så dem brukar sköta det numera.  Dock tycker inte jag att det är något problem. Men jag skulle inte vilja säga att det kanske är svårare att hantera inte direkt, eftersom alla situationer har inte varit likadana och man har hanterat dem på olika sätt.

Har ni något tips till andra i liknande situationer?
– Allt är inte på dig, ta det som det kommer.

Utifrån egna erfarenheter (Elins). Så upplever jag om jag på något sätt ska jämföra då och nu att både jag och min familj fick bättre samhällsstöd när jag var yngre. Det kändes som att fler alternativ på hjälp i olika situationer snabbare och fortare erbjöds till min familj än vad det görs nu när jag bor själv och betraktas som vuxen kvinna.

Amelie däremot är av en  helt annan uppfattning när jag frågar henne kring det.

Hade er omgivning förståelse för er annorlunda situation och hur stöttade samhället/ fick ni träffa andra liknande situation och utbyta erfarenheter?
– Om du menar situationen som barn till en funktionsnedsatt människa så har samhället inte gjort ett skit för mig. Och jag har aldrig riktig mött och reflekterat men någon annan i min situation,  så vitt jag vet så finns det ingen sort stödlinje eller liknande som sagt så har samhället inte bidragit något vidare. Vår vardag såg väl ganska vanlig ut.Det var väl typ att vi åt frukost med mamma på morgonen för pappa jobbar tidigt och vi bor ganska nära skolan så antingen fick vi skjuts eller gick till skolan. Sedan kom man hem och så åt man middag och sen tränade man osv. för mig var detta normalt och det är ju säkert saker som jag inte tänker på som kan vara utanför det normala.

När jag frågar Joline som är 12 år  blir det tydligt för mig att hon håller med sin syster i de flesta frågor. Även hon upplever att de blev bemötta av vännerna med förståelse för situationen.
– Vi kunde ta hem vänner och det fungerade bra, förklarar Joline. De hade förståelse för de åtgärder som andra får som funktionsnedsatta och vi blev bemötta som folk vanligtvis blir. Min kompis sitter i rullstol, jag åkte med honom på hans trike ibland när vi köpte vi glass.

Fick ni många frågor om det i skolan?
– Jag har bara fått frågan en gång om hur mamma hamnade i rullstol. Hemma pratade vi inte mycket kring det heller.

Hur såg er vardag ut?
– Jag tycker den var normal.
Joline berättar att situationer som hon tyckt varit extra svåra och jobbiga har varit när lokaler och så vidare, inte varit tillräckligt anpassade.
– Det kändes svårt när samhället inte var anpassat nog för att hon inte kunde komma fram.

När jag sist frågar henne om hon har något råd till andra i samma eller liknande situation ger hon ett tips som underlättar för mamma Petra när det gäller framkomlighet.
– Mamma har en påhängscykel och det underlättar för oss när vi ska ta oss fram.

Den sista av de 3 barnen som jag ska intervjua är äldsta dottern Elin, 20 år gammal.

Hur pratade ni kring er mammas funktionsnedsättning hemma?
– Hemma hos oss skulle jag nog säga att vi inte riktigt pratat så mycket om det. För mig är det helt normalt och det är precis så vi har pratat om det.

Fick ni många frågor kring det i skolan?
– Visst var det några som frågade men skulle nog säga att dem flesta visste om det från början.
Elin berättar att hennes mamma ibland brukade vara med på idrotten i skolan samt att Petra också informerat kring det vid andra tillfällen på skolan. Hon var med på idrotten och  hade med sig rullstolar så att alla fick testa på att åka rullstol i olika situationer, vilket jag skulle säga att var väldigt uppskattat.

Skämdes ni eller tyckte att det var pinsamt att ha en förälder i rullstol?
– Nej, verkligen inte snarare tvärtom, så tyckte jag nästan att det var lite coolt och ville gärna att mamma skulle komma till skolan och ha rullstols gympa.

Var det ofta besök av sjukgymnast osv i ert hem. Fick ni vara delaktiga på något sätt i så fall hur?
Elin berättar att det mer var vid hjälpmedel utprovningar hemma som de fick besök.
– Sjukgymnasten har nog inte va ja kommer ihåg vart hemma hos oss så ofta va jag kommer ihåg. Däremot har vi ju haft folk hemma för att prova ut nya hjälpmedel och så. Har vi varit hemma har vi kanske varit lite intresserade men inte så mycket mer än de. 

Fick ni träffa andra i liknande situation och utbyta erfarenheter?
Elin kan inte komma på att hon träffat någon som hon specifikt kunnat dela liknande erfarenheter med.
– Vi har träffat många andra med olika handikapp men skulle nog inte säga att vi bytt några erfarenheter direkt.

Hade er omgivning förståelse för er annorlunda situation/hur stöttade samhället?
– Skulle nog säga att omgivningen visste om vår situation men jag har aldrig riktigt känt att jag behövt någon stöttning eller förståelse kring det, för mig har ju detta varit helt normal.t Mamma har ju varit som vilken mamma som helst enligt mig.

Upplevde ni att ni fick ta mycket ansvar i hemmet?
– Både ja och nej, klart vi har hjälpt till kanske mer än i ett ”vanligt” hem, men inte mer än att vi fått vara barn med egna aktiviteter och lekar. 

Hur såg er vardag ut?
– Vår vardag såg ut som alla andras, det var mycket aktiviteter utanför skolan men sen fick vi väl hjälpa till mycket hemma. Vi har alltid hjälpts åt med alla sysslor så som handla, duka bordet för mat och även byta gardiner.
Elin upplever likt sina två systrar att det inte varit något problem att ta hem kompisar.

Kunde ni ta hem kompisar och hur fungerade det?
– Ja självklart, jag skulle säga att det funkade helt som vanligt. Jag tycker inte riktigt att vi haft det så annorlunda jämfört med andra familjer.
Elin kan inte heller komma på någon situation som varit extra svår och känner inte heller att hon fått mindre uppmärksamhet av sin mamma pga besök från HAB osv.
– Nej,jag skulle säga att min mamma var väldigt närvarande och med genom hela min uppväxt. Hon har alltid intresserat sig i de vi varit intresserade av.

Upplever ni att ni genom åren fått mer tid med er pappa än er mamma?
– Tror vi haft mer tid med mamma med tanke på att pappa alltid jobbat mer men generellt inte så stor skillnad.

Hade ni önskat att ni fått mer tid med er mamma?
Fram tills hon flyttade hemifrån upplevde Elin att hon fick väldigt mycket tid med mamma och då hon bor utomlands för tillfället så känner hon att hon även nu kan hålla kontakten med sin familj på ett bra sätt.
– Även nu när jag inte ens bor i Sverige pratar vi regelbundet i telefon vilket ändå känd som att spendera tid tillsammans.

Har du  något tips till andra i liknande situationer?
– Skulle säga att inte göra en stor grej av de, använd din situation till att utbilda andra å prata om de för för dig är ju det helt normalt en mamma eller pappa med handikapp är ju fortfarande en mamma eller pappa. 

Jag vill tacka så hemskt mycket, ett stort tack till Elin, Amelie och Joline för att ni ville ställa upp på denna intervjun.
/Elin