Jag har aldrig kunnat se. När jag var liten ville jag inte höra talas om att det skulle vara jobbigt att vara blind. Jag visste ju inget annat. För mig var det samma sak som att säga att hela min existens var jobbig. Det låter ju ganska negativt…

Puberteten var annorlunda. Då ville jag vara mer självständig. Det gick inte alltid så bra. Ibland ville jag bara gå och köpa mat, men det kunde jag inte göra utan att fråga någon om hjälp. Så jag gick ut och satte mig på yttertrappan, för det var så långt jag kom utan mamma eller pappa. Där satt jag och hade panikångest. Sedan gick jag in igen, för det är ju kallt ute.

Milla klättrar i träd och har gul och vit-randiga byxor, en vit t-shirt och vita skor. Milla har långt hår, lugg och ser glad ut.

Milla klättrar i träd och har gul och vit-randiga byxor, en vit t-shirt och vita skor. Milla har långt hår, lugg och ser glad ut.

Ja, jag tycker faktiskt ibland att det är jobbigt att vara blind. Att då kalla min synskada en funktionsvariation… för mig känns det lite förminskande.

Jag hör ofta folk prata om funktionsnedsättningar, och lika ofta hör jag begrepp som funktionsvariation. Men varför säger folk olika? Och vad är ok att säga? Jag personligen föredrar att använda ordet funktionsnedsättning, handikapp eller särskilda behov. Om jag har en nedsatt syn, har jag ju en nedsatt funktion = funktionsnedsättning. Vissa andra människor tycker inte om att beskriva sig själva som nedsatta, och därför säger de att de har en variation i stället. Jag personligen ser ordet funktionsvariation som något helt neutralt. En variation är varken positiv eller negativ. Om du har en funktionsvariation, kanske du har en diagnos som medför svårigheter och superkrafter. Jag, där emot, får inga superkrafter av min nedsatta syn. Jag säger därför att jag har en nedsättning, i stället för en variation.

Och vad vill jag då säga med den här texten? Vad du vill kalla dina diagnoser är helt upp till dig!

/Milla