Bild på en person i rullstol med synskadesymbol på hjulet

Person i rullstol som håller i en vit käpp.
Benen på en person i rullstol, iklädd kjol och vita skor. Personen håller i en vit käpp och på ekerskyddet på hjulet syns en synskadesymbol, föreställande en vit siluett av en person som går med käpp mot en blå bakgrund, med en vit ram runtom.

”Hoppsan, stod den där?” är en av mina vanligaste kommentarer när jag är iväg på läger!

Att leva med ett funktionshinder är inte enkelt, men att handskas med flera gör livssituationen ännu svårare, delvis eftersom många handikapp inte vill samarbeta med varandra. Jag själv är både gravt synskadad och rullstolsburen, och jag upplever ibland att mina olika svårigheter krockar med varandra.

Svårigheter att använda en vit käpp
De flesta som har en grav synnedsättning använder vit käpp, den hjälper den synskadade personen att exempelvis inte trilla ner för trottoarkanter eller gå in i lyktstolpar. Man pendlar käppen från höger till vänster framför sig, och den hjälper då till att undvika hinder längst vägen. Käppen är också ett bra sätt att visa för sina medmänniskor att man har en synnedsättning, så att de förhoppningsvis visar hänsyn när man kommer gående.

På grund av min rullstol kan jag inte använda någon käpp, vilket är problematiskt för mig i flera situationer. Jag kan inte rulla min rullstol själv i miljöer jag inte känner till väl, eftersom jag inte ser om det kommer något hinder framför mig. De få gånger jag ändå gör det så ber jag någon gå framför mig, eller hålla utkik så jag inte kör in i något eller ner för någon kant.

Att kunna gå med en vit käpp ger synskadade personer mer frihet, istället behöver jag bli körd av någon ledsagare och jag kan därför inte få den friheten som en gående synskadad kan. Det medför också problem för mig att jag inte kan använda käppen som en symbol för att visa att jag har en synnedsättning.

Mitt synfel sitter på synnerven, alltså ”sladden” mellan ögat och hjärnan, vilket gör att mina ögon ser friska ut. Det händer att folk vinkar till mig, säger ”Hej” på långt avstånd eller börjar prata med mig utan att presentera sig. Jag tycker sådana situationer är svåra att hantera, och det är lätt att det blir fel, eftersom jag inte ser att någon vinkar, inte förstår att någon hälsar på mig eller inte vet vem som kommer fram och pratar med mig. En vit käpp hade varit till stor hjälp vid sådana här tillfällen, eftersom majoriteten av den svenska befolkningen vet vad en vit käpp innebär och därför visar en annan förståelse.

Jag har synskadesymboler på ekerskydden på min rullstol, föreställande en vit siluett av en person som går med käpp mot en blå bakgrund, med en vit ram runtom. Jag tror tyvärr inte att folk lägger märke till dessa symboler såsom man lägger märke till en vit käpp, men jag gör det jag kan för att visa att jag har en synnedsättning.

Rullstolsplats, inte synskadeplats
Som trogen konsertbesökare upplever jag ett problem gällande sittplatserna. Oftast finns det speciella rullstolsplatser utmarkerade, på konserthus och arenor brukar några stolar vara borttagna så att man kan sitta där med rullstol och på festivaler brukar det finnas speciella rullstolsramper, så att vi som sitter ner kan få komma upp en bit, samt slippa trängas i folkmassan. Gemensamt för dessa rullstolsplatser brukar dock vara att de är en bra bit från scenen. Om man ser fullt så brukar det vara relativt bra platser, men inte om man har en grav synnedsättning. Jag har varit på ett konserthus där rullstolsplatserna varit placerade på första raden, men det är det enda. Ofta när jag bokar biljetter brukar jag därför välja en ”vanlig” sittplats, också kliver jag helt enkelt ur min rullstol. Jag ser det som en stor fördel att kunna göra detta, eftersom jag vet att alla inte har den förmånen.

Inför att jag skulle skriva denna artikel så pratade jag med flera kompisar som också är både synskadade och rullstolsburna, för att höra om de kom på situationer där handikappen krockar. Ett av exemplen jag fick är väldigt likt problemet med konserthusen, men det är steget svårare, nämligen biosalongerna. Enligt mig är det viktigare att kunna få en skymt av bioduken än vad det är att kunna se scenen på en konsert, men det kan man såklart har olika åsikt om. Biosalongerna har ett stort hinder för oss synskadade som sitter i rullstol, nämligen att det nästan alltid är trappor ner till första raden.

På ett konserthus brukar man kunna köra rullstolen enda fram till scenen och på så sätt är det enkelt för mig att sätta mig på första raden. I en biosalong är det betydligt svårare att komma fram till en bra sittplats, eftersom jag först måste gå ner för trapporna. För den som inte kan resa sig ur sin rullstol blir detta ett ännu större problem, eftersom man i så fall behöver bära ner rullstolen för trapporna.

Jag förstår naturligtvis att det inte går att anpassa publikplatserna så att det passar alla, och jag är väldigt glad att det finns rullstolsplatser överhuvudtaget, men konserthusen och biosalongerna är platser där det tydligt visar sig att mina två funktionshinder inte vill samarbeta med varandra.

Hoppsan, stod den där?
Ett annat problem jag blev påmind om av min kompis är att man lätt rullar in i saker när man som gravt synskadad försöker köra sin rullstol själv. För min del händer detta inte i hemmiljön, dels eftersom jag känner till hemmet så väl, men också för att jag går inomhus. Däremot blir det ett problem när jag bor på hotell och rullar runt inne på hotellrummet, men också i korridorerna. ”Hoppsan, stod den där?” en av mina mest använda kommentarer när jag är iväg på läger. Själva krockarna är inga större problem för mig, mer än att jag hoppas att ingen sett dem, däremot är det ett problem när saker jag rullar in i går sönder, eller när det blir märken i möbler, på dörrar och väggar.

Jag pratade med min mamma om detta. Mamma jobbar på ett vårdboende och hon känner igen mitt dilemma mycket väl. På vårdboenden sitter många i rullstol, och ofta är det relativt tunga rullstolar. Vissa av vårdtagarna ser dåligt, och andra har svårt att rulla sina rullstolar av andra anledningar. Mamma berättade att det finns märken av rullstolarna överallt på väggarna, och inne på vissa badrum är kakelplattorna längst nere vid golvet spräckta. På vissa väggar har man satt upp plåtskivor som går från golvet och en halvmeter upp, för att skona väggarna om någon råkar köra in i dem med en rullstol.

Skillnad i bemötande
Jag och min kompis har diskuterat skillnaden i bemötandet från andra människor när man som gravt synskadad och rullstolsburen blir körd av en ledsagare, jämfört med när man ser tillräckligt bra för att kunna rulla själv. Jag som nästan alltid blir körd upplever att vissa människor pratar över huvudet på mig och istället vänder sig till den som står bakom rullstolen. Min kompis brukar också ha en ledsagare med sig, men för henne räcker det att ledsagaren går bredvid. Hon upplever detta dåliga bemötande mycket mer sällan än vad jag gör – det tycker jag är så konstigt. Min förmåga att föra min talan ligger verkligen inte i om jag kör min rullstol själv eller om jag får hjälp med det. Det är så tråkigt att många människor särbehandlar oss med funktionshinder på detta sätt och jag kan lova att man blir både ledsen och arg varje gång det händer.

Små problem i vardagen
Det finns flera små problem i vardagen när mina funktionshinder inte vill samarbeta med varandra, och även dessa har jag fått hjälp av kompisar att komma på. Det kan vara svårt när man ska åka kollektivtrafik, framför allt tåg. Det finns rullstolsplatser utmarkerade, men dessa kan vara svåra att hitta om man har nedsatt syn. Ett dilemma som kan uppstå när man bor på hotell är om man ska välja ett hotell med stora eller små rum. Det är lättare för en gravt synskadad/blind person att lära sig hitta på ett litet rum, men det är en klar fördel att ha ett stort hotellrum om man sitter i rullstol. Även här har jag en stor fördel som kan resa mig upp ur stolen och gå inne på ett litet rum genom att hålla mig i väggar och möbler, men det är såklart enklare när jag kan sitta kvar i min rullstol.

Att vara ett rullande blindstyre är inte alltid så enkelt. Det finns många situationer där jag önskar att jag kunde få bli av med i alla fall ett av mina funktionshinder, eftersom de ofta krockar med varandra. Något av det värsta är när folk inte förstår att jag inte ser, de tar bara hänsyn till rullstolen, och bemöter mig på ett felaktigt sätt, eller tror att jag är otrevlig när jag inte vinkar till dem. Det är väldigt tråkigt när det händer, men ibland blir det bara fel.

/Emelie