Lyssna på David och Rebecca prata om framtiden, förhållande, vänner och funktionsvariationer. Motgångar och nedgångar i vardagen.
Nedan kan du även ta del av podden i textform.


**INTRO**
David: Hallå ja, du lyssnar på funkarpodden : vi är inte våra diagnoser. Och idag har vi med oss
mig, David och…
Rebecca: …och mig Rebecca.
D : Och idag så tänkte vi diskutera lite kring framtid, vad känner du kring framtid?
R: Ja alltså..framtid då tänker jag ju mer..nu när vi är ..när man är i vuxen ålder
D: Mm
R:..Då tänker man ju lite mer på sånt som äktenskap, barn och så vidare.
D: Jaja, visst
R: Och eh..jag är väldigt anti
D: Jaså du är anti du! *skrattar*
R: Jag är väldigt anti det..för jag är väldigt öppen med att jag inte vill ha barn
D: Mm nej men det är ju starkt, man ska kunna vara öppen med sånt också
R: precis, så att eh..hur tänker du om det?
D: Jag tänker väl mer att jag knappt kan ta hand om mig själv *skrattar*
R: *skrattar*
D: Och jag måste börja i den änden liksom
R: Ja precis
D: Jag minns när jag flytta så hade jag ju ganska snabba tankar om att jag ville skaffa ett
husdjur liksom..för att husdjur har varit.. ja men det är ju nästan som familj för mig, utöver
familjen i sig då
R: Ja
D: ..Men kom ganska snabbt underfund med att jag inte kan ta hand om mig själv
*skrattar* det är ju synd om djuret då men..just vad gäller framtiden så..ja men, folk
brukar säga att jag är ganska optimistisk va, ”nä men ah, allting löser sig”.
R: ah
D: Och eh..jag är väl det i min natur, så jag tänker väl att allting löser sig *skratt*
R: Ja
D: Men jag tycker, det är rätt skönt också att inte veta vad framtiden har..har och ge
liksom
R: Ja det är sant..det är sant..nej alltså jag känner ju självklart så vill jag också..alltså det är
väl det vanligast de att man vill gifta sig och, och det vill jag
D: Ja ja
R: Men eh..nej just det här med barn och så vidare det..jag har ju skrivit en text om det på
hemsidan
D: och den är ju funkar.skane.se
R: Yes
D: ..för dom som vill läsa
R: Yes. Och den heter.. jag tror den heter ”Rakt på sak – jag vill inte ha barn”
D: Mm det är bra, tydligt!
R: Ja precis, precis.. nej så att ehm..men sen är det väl det här också när man har diagnoser
och olika problem, handikapp och man kan väl känna att det är lite svårt att hitta någon
D: Ja ja, visst
R:..som kan tycka om en trots..
D: nej men jag håller med dig, just vad gäller att hitta någon, jag har ju varit singel större
delen av mitt liv..
R: Ja det är samma här
D: ..så..men eh..det är ju inte så att jag inte varit utan förhållande heller men det har ju
inte blivit det här..alltså jag har väl aldrig riktigt haft den här tanken ”framtidstänket”
liksom, att det ska hålla i, samma att man ska ha barn, husdjur och hus och flytta och
ehm..
R: Ja
D: Jobb..alltså jag tänker aldrig så. Utan det är mer att man får vara glad för den stunden
som det håller
R: Ja precis
D: Och jag tror det är..ligger lite med att när man har gift sig , så känner jag i alla fall,
eftersom jag har ett funktionshinder så ehm..känns det lite grann som som att man..man
måste ..alltså man måste ta det som det kommer, för att annars bygger man upp
förväntningar och så otroligt..ledsen liksom
R: Precis
D: och just det här med vad jag säger att jag tänker inte för långt fram, det gäller även i
vardagen..ehm..att jag planerar alltid dagen innan, och det känns också lite tråkigt att inte
kunna vara spontan för det är ju ofta där man hittar sin själsfrände eller sin partner liksom,
för framtiden. Jag minns när jag gick i skolan och det är sällan jag gick på fester
R: ja
D: Men så, alltså jag ser inget roligt i det..ehm..men man missar också väldigt mycket
R: Ja
D: ..tyvärr
R: men man missar mycket dåligt också när det kommer till just fester och ..när man är
tonåring
D: jaja visst nej det finns många.. många sidor av det myntet ju
R: Ja
D: det är ju..men det är ju liksom trist att sitta hemma också
R: Ja, jo så är det ju..jag tänker det vanligaste sättet folk träffar..ehm..någon det är väl via
arbetsplats eller genom vänner
D: Jaja visst
R: ..och det var ju..så jag..jag har haft ett förhållande i mitt liv och ehm..då var..jag
förlovade mig.
D: Mm
R: ..men det var med en person som inte var helt frisk, för det var en människa som
manipulerade och och tänkte mest på sig själv
D: Jaja
R: och hade ingen förståelse för mina diagnoser och så vidare..så jag avslutade det och sen
dess har jag varit ensam. Jag trivs med det. Jag känner att nu blir det mer fokus på mig.
Det är ju inte så att jag..man har ju träffat någon och så börjar man prata lite och..ah,
träffas någon gång då och då med andra vänner liksom..sen har jag fått höra att ”nej men
jag mår dåligt av och se dig” för mina ärr. Så då är det liksom..du får ångest av och se mina
ärr..så det är därför du inte kan vara med mig? Men det är ju..rätt pissigt alltså
D: Ja alltså, om man då får säga vad jag tycker
R: Ja
D: jag tycker inte det ska vara så, alltså jag dömer inte dig för dina ärr, för att..ehm.. ja
men jag känner väl lite grann det här med bemötande, att man ser dina ärr..man lägger ju
ingen större bedömning i det men tack vare det får man väl säga så vet man ju..något sånt
är på ytan vad du har i ryggsäcken
R: Ja precis
D: och då vet man ju lite.. alltså.. då har man ju något hum om hur man ska bemöta. För
det finns också väldigt många diagnoser där det syns liksom. Och jag menar, det tycker jag
är jätte svårt liksom. Jag bor på ett LSS boende i Skåne där jag är ganska ensam om att inte
ha några mentala svårigheter, om man får säga så
R: Ja
D: det känns liksom som att.. för att det syns ju inte om et bara är mentalt
R: Ja precis
D: det blir väldigt svårt för mig, för att det kan skifta väldigt mycket från människa till
människa..hur man ska bemöta folk liksom
R: Mm
D: och sen om man ska koppla tillbaka till det här med framtid..ja jag bor där just nu men
jag har ingen plan på att bo där till jag är 60
R: nej precis
D: ..utan det är väl mer för att jag får den hjälp jag behöver med min vardag liksom, pussla
khop den
R: precis
D: så att det är ju så men..jag har ju blivit mer och mer ensam sen jag flyttade dit..för att
eh..ja men alltså, alla ens vänner liksom, dom har sina liv. Dom flyttar, skaffar barn och det
är ju också..det känns lite som det här idealet. Att man ska skaffa barn och man ska flytta
och man ska vara lycklig..och man ska ditten och datten
R: Ja
D: men det finns ingenting stucket i sten..i hur det ska vara
R: precis, jo så är det ju och det är, alltså det känner jag igen mig. När jag var i det här
förhållandet så var jag väldigt isolerad, jag hade bokstavligen inga vänner. Dom vänner
som jag hade var ju egentligen inte mina vänner.. utan det var hans vänner. Och han
tyckte att ”nej men det är dina vänner också” men så var det ju inte så jag var ju väldigt
isolerad på grund av honom
D: Ja
R: men nu är jag ju inte det så att..nu har man nästan för många vänner *skrattar*
D: *skrattar* tycker du det är lite jobbigt kanske?
R: ja det tycker jag det är..alltså jag har aldrig varit med om att telefonen plingar så mycket
som den gör nu
D: Mm, nej alltså jag tänker att det är ju..alltså jag har, ända sen jag var liten har jag haft
många vänner men.. jag har aldrig riktigt varit utanför på grund av mitt funktionshinder
utan jag har väl mer..ehm..vad ska man säga..omfamnat mitt funktionshinder liksom
R: ja
D: ..insett att det kommer vara såhär och att det håller hela livet så att när jag förklarar
vem jag är så säger jag ”ja jag heter David och jag har en cp-skada” för då vet ju folk direkt
och då kan dom inte döma heller
R: precis
D: eller, kan kan dom men *skrattar*
R: *skrattar* ja
D:..men förhoppningen ligger ju att dom inte gör det
R: precis
D: men det är som..som jag har ju haft sån tur när jag gick i grundskolan att det var ingen
riktigt som dömde mig för det
R: det är ju fantastiskt!
D: jaja visst. Att det finns såna människor också
R: mm precis
D: jag menar det är ju..det hör man inte jätte mycket om..i andra sammanhang liksom
R: Jo alltså jag har ju också varit sån så jag..nu för tiden är jag väldigt öppen med att jag
har asperger för det..*suck* det är ju många som säger ”oj det syns inte” eller ”det märks
inte.” Nej jag..folk förstår inte hur mycket jag anstränger mig. Det ser man ju inte
D: nej precis
R: men ehm..sen har jag ju adhd också och ptsd men..jag kommer ju ihåg just det här med
adhd:n, alltså det kan jag störa ihjäl mig på för att jag blev ju mobbad för min adhd..det
kallades ju damp när jag gick i skolan
D: ja just det
R: då sa man ”dampbarn”
D: förr i tiden ja
R: Mm..men hur korkat är det egentligen om man tänker på det? För att mobba någon
som har adhd är som att mobba någon för dens hårfärg alltså..
D: Ja ja visst, för det är ju liksom..det syns inte men det kan vara så olika
R: ja
D: det kan man ju inte bestämma själv
R: nej precis
D: det är väl antagligen det du menade med hårfärgen ju
R: ja precis
D: det finns olika grader av adhd men det kan man ju inte bestämma själv
R: precis
D: precis som det finns olika hårfärger
R: ja precis, och det är ju liksom.. det finns ju dom som väljer att ta medicin som jag, jag
har gjort det valet och det funkar för mig, och dom som väljer att inte göra det men det är
rätt välkänt att människor med adhd kan vara väldigt..ja vad ska man säga..dom lyckas
inom ett visst ämne/område där dom är duktiga liksom för dom har energin till det. Dom
kan lägga all sin energi på det. Så det är ju många som tjänar gott med pengar som har
adhd
D: jaja visst
R: ehm..nu är inte jag en av dom *skrattar*
D: *skrattar* just nu kanske! Men i framtiden, om man nu ska koppla tillbaka till framtiden
så..
R: ja ja det är inget som jag satsar på. Jag nöjer mig med bröd och vatten *skrattar*
D: *skrattar* vad sorgligt!
R: nej men du vet, det enkla livet. Jag är inte någon sån som vill åka utomlands och vill
köpa dyra saker och sådär. Det mesta jag har hemma har jag fått ärva och sådär så jag har
inga höga krav på livet direkt
D: nej men jag kan tycka det..alltså det är en ganska skön inställning egentligen
R: ja
D: för att jag själv..jag lever just nu på ekonomiskt stöd från min kommun
R: ja det gör jag med
D: och det är ju tydligen ganska vanligt, jag har många vänner som gör det så att det är
ingenting för mig att skämmas över heller
R: nej
D: och jag känner väl lite grann att.. ja men det är mitt liv just nu men det är inget som
säger att det behöver vara så i framtiden heller
R: precis..jo sen tänker jag ju åter igen det här med..ja men med förhållande och framtid
och så vidare det är ju så som du sa att när man kommer upp i vuxen ålder..ehm..jag fyller
25 i år, det är ju liksom at..
D: Oh oh!
R: *skrattar*
D: halvvägs till 50!
R: jajamen! Sen är det bara att vänta på pensionen så är det färdigt sen
D: ja ja visst, då klirrar den in där! *skrattar*
R: jajamen! Då är det ju liksom att vissa dom har..alltså 3 ungar, vissa är..många är gifta.
Jag vet inte hur många bröllop jag varit på den senaste tiden och liksom..vissa har inte alls
mognat och..för jag umgås med folk i olika åldrar
D: Mm mm ja
R: ..inte för unga dock för jag finner dom störiga men ehm..nej men så är det ju och då
tänker jag ju liksom, ska jag hitta någon så ska det ju vara någon som har förståelse för mig
och mina svårigheter
D: ja
R: ..och kunna se bort från mina ärr..för att det är ju inte det som..jag har dom, dom
kommer inte försvinna så är det liksom jag skulle ju inte döma någon för om den har ärr
D: nej
R: eller någon gammal ful tatuering eller något sånt där. Det är liksom.. det är ju inte det
man faller för alltså så att..
D: nej nej, det känner jag väl just vad gäller kärlek och så vidare att jag är mer för ..liksom
hur personen är
R: Mm precis
D: jämfört med hur personen ser ut..liksom för det..alltså jag kan ju själv säga att jag går
som en pingvin *skrattar*
R: *skrattar*
D: ..med mina kryckor men det är ingenting som, alltså..det har jag gjort hela mitt liv och
det är ingenting som stör mig och jag tycker inte att..det är klart att folk pekar och tittar
men jag har ju aldrig blivit mobbad för det. Och det är ju lite samma där att man inte ska
se så mycket på hur..alltså hur personen ser ut
R: Mm precis
D: ..utan det är mer det här att..men hur är en person i känslor och det emotionella liksom
R: Ja så är det
D:..men det är väl lite grann det som jag också faller för. Om man nu ska snacka kärlek
R: Ja men precis, jo men alltså det har ju, när jag var yngre hade man ju några som man
tyckte var intressanta och ingen av dom snygga. Ingen av dom
D: *skrattar*
R: dom såg..inte bra ut *skrattar* men jag blev ju kär för att dom var roliga, man hade kul.
Så det ..då var det ju..det har liksom aldrig varit utseende för mig..ehm.. så att så är det ju
för mig men det ska ju funka också, man ska ju klicka med personligheten och något jag
kan rekommendera att man tittar efter om man nu träffat någon är ju hur behandlar den
personen sin familj? Hur behandlar den sina vänner, vad har den för vänner? Vad är det
för människor? Vad har den liksom för planer själv för framtiden. Vill den ha ett fast
förhållande, vill den gifta sig eller vill den bara..ja..”hålla” på och sen sticka liksom?
Utan..så det kan vara väldigt bra, i alla fall när man är vuxen..
D: ja ja visst
R:..och vet själv vad man vill. Då kan det vara bra att säga ”det här är vad jag vill, vad har
du för planer liksom?” för att skulle jag träffa någon, det första jag säger då är att jag vill
inte ha barn och är den inte okej med det, nej men tyvärr då går det inte. Så man måste ju
klicka på många områden och tänker ju inte på det, dom tänker ju ”åh gå på puben och se
någon snygg” och så det första dom gör är ju följa med varandra hem och sen så ”ja men vi
kan bli tillsammans liksom” och så funkar det inte alls för att dom känner inte varandra
liksom
D: ja, nej precis alltså jag känner väl lite grann att det här..men det du beskrev där, det är
lite grann det här ”åh kärlek vid första ögonkastet”, att kärleken gör en blind och bla bla
bla..men jag känner väl lite grann att..alltså puben och dra hem folk *skrattar
R: *skrattar* nej det är samma här
D:..det är inte riktigt min grej..min melodi eller..så jag går ju mer på djupet
R: ja precis, jo alltså jag har aldrig varit bekväm med det heller. Jag har aldrig gjort det
heller, liksom gått ut och..jag gillar inte pubar längre heller så att..
D: Nej, jag alltså..det gillar inte jag heller
R: nej
D: enda gången jag riktigt varit på pubar det är om man har, väldigt sällan då, liksom
kompisgäng någon fyller år eller det är något speciellt
R: Jo när jag fyllde 18 så..då var jag mycket på puben men jag har lugnat ner mig med det
nu
D: ja ja
R: men nej alltså det..jag kommer, alltså personligen det är är ju upp till var och en
D: ja ja visst absolut
R: men jag tänker, personligen känner jag att det blir ju lite fel om man börjar med något
intimt och sen försöker lära känna personen, för att det..
D: ja det blir lite bakvänt
R: det blir bakvänt ja. Man kanske kan vänta med det och lära känna människan. Det kan
ju visa sig att det är, den här människan är sjuk i huvudet alltså man vet aldrig
D: nej precis… Och de är ju just som du säger det här med att man, eh ska och ska. De är
väl upp till en själv såklart.
R: Ja, precis
D: Men jag hade väntat, för att man vet inte och kärleken gör en blind och bla bla bla
R: Precis, hjärtat är förrädiskt
D: Ja,man vet inte riktigt för att man har ett sånt tunnelseende
R: Ja, precis.
D: Så att ehm ja är ju väldigt… det är ju väldigt spännande ehm… alltså hur folk tänker
olika…
R: Ja, det är det verkligen.
D: Det finns inget rätt eller fel, det får man ju avgöra själv…
R: Ja, precis
D: …mot vad man tänker jag mot ett sam… ehm framtidsperspektiv.
R: Ja
D: Man får ju börja med att hitta någon.
R: Ja.
D: Om man nu… asså det är ju klart, vad vill ju inte dö ensam liksom *skratt*, men jag får
börja där och sedan så löser saig resten själv…
R: Ja precis
D: … På egen hand, att det liksom klickar vartefter
R: Ja jo de tror jag också…
D: Ja…
R… och är det ju så att när man har svårigheter så kan man ju också… det är någontibng
som jag känner ibland, att vem i hela friden skulle vilja ha mig?
D: Ja ja precis.
R: ibland kan det ju kännas hopplöst när man har en dålig dag och man har fått höra: ”jag
får ångest av att umgås med dig…” fast än man har gjort sitt bästa liksom och… anstängt
sig och…
D: Ja ja…
R: … och så får man höra sånt… När jag var yngre så va det aldig mig ehh någon var
intresserad av utan det var min kompis så det är ju sällan som jag får komplimanger på så
sätt och … ja… visat intresse, men då känner jag att jag tänker inte bli desperat. Det tänker
jag inte bli och nu har jag valt att nu, nu ska jag fokusera på mig själv. Jag letar ny lägenhet
och jag har egna mål, att kunna försöka få ihop lite mer.
D: Det är ju klart. Man har ju sina egna mål och sin egen planering, om man är i behov av
planering.
R: Mmh precis
D: Sen försöka blanda in någon annan och passa in med… Nä… Det… Jag har inget riktigt
behov av att träffa någon eller så
R: Nej jag känner så just nu
D: Det är klart man känner sig ensam det finns ju alltid folk man kan skriva till eller prata
av sig med
R: Precis
D: Alltså, få tiden att gå *skratt*, mer eller mindre liksom. Det behöver inte leda till någon
kärlek eller framtidstänk över huvudtaget.
R: Nä för jag har ju många vänner, både tjejkompisar och killkompisar…
D: Ja…
R: … och många uppe i 30års åldern och fortfarande singlar liksom och så att… Man kan ju
umgås även med dom , men sen har man ju nära vänner som gifta och *skratt* … och
återigen… har man en dåligt dag…
D: Mmm…?
R: … och så är det ett bröllop som man ska gå på, och så får man höra: ”ja, när är det din
tur då?”
D: Ja, klassiker, standard! *skratt*
R: Då känner man bara, men skit på dig! *skratt*. Nä, men… orkar inte det idag liksom.
Det förstör ens mood rätt rejält… och så ser man här, allt med kärlek och de är så vackert
och de… Ugh.. Ja… Så just känner jag lite sådär avsmak för det. *skratt*
D: Det kan jag förstå, just de att folk ehm… ehh de känns lite grann som att sticka salt i sår
R: Ja, precis!
D: Dom menar ju ingenting illa absolut men det blir lite grann att man… Man kan väl ändå
se på något vänster hur folk mår…
R: Ja
D: … att man ändå… jag vet inte… som du nu på det här bröllopet, hade en dåligt dag, att
du ändå var där för att vara trevlig *skratt*
R: Precis! Ja, precis, och det var ju nära vänner liksom, båda två. Men så är det också de
här med hur social media kan lura en, för det ju många som kan lägga upp en bild med en
jättefin, lycklig och kärleksfull och ”åh så gulligt”. En bild. Men en bild är ju bara en sekund
ur hela 24 timmarna på dagen liksom.
D: Ja, precis
R: Det betyder ju inte att hela deras dag, eller hela deras liv är i just den bilden
D: Nä nä!
R: Man ser ju så många som skriver så gulligt till varandra och de är fint och ja dom lever
perfekt men… Det är inte så.
D: Nä, det kan jag med känna liksom att… äh jag lägger ju inte upp jättemycket för jag
gillar ju inte det här med ”likes” och så, men jag känner väl också lite grann att… ehhm…
lite grann att social media typ ska vara så perfekt
R: Ja, precis det är… Det är störigt är det!
D: Ja, eller… störigt och störigt… Det är väl mer att det inte är… alltså… tycker jag då, att
det inte är verkligheten.
R: Ja, precis, nä … ehh… altlså anledningen till att… Jag har ju bara instagram då och det är
bara nära vänner eller, ja… såna som jobbar här i redaktionen… Jag lägger ju upp
personliga saker,vad jag gör på vardagarna,
D: Ja ja visst
R: … och så där, men också mycket med… ehhm… med vänner då när man umgås och så.
D: Ja.
R: Men något jag är försiktig med att lägga upp… Jag lägger sällan upp bilder där mina ärr
syns tydligt, och jag lägger sällan upp bilder när jag mår riktigt dåligt, och det finns en
anledning till det. Det är för att när jag var yngre, typ ja… 12-13-14 år, då la jag upp bilder
på mina ärr, på mina sår och det blir en negativ cirkel, dessutom.
D: Ja men visst…
R: Speciellt om man har vänner som ser det som också har självskadebeteende, och då blir
det liksom att folk tycker, mm ja uppmärksamhet.
D: Ja, en ond cirkel liksom?
R: Ja, då känner jag såhär att jag vill ju inte inte vara orsaken till att någon känner att den
vill göra detsamma.
D: Nä, precis…
R: Därför väljer jag att inte lägga upp för mycket negativt, men då har jag ju tänkt… ja det
kan se ut som att jag har perfekt liv och är jättelycklig hela tiden, men det är ju… Ingen är
lycklig hela tiden.
D: Nej, nej. Det är helt omöjligt.
R: Det är helt omöjligt!
D: Ja ja visst. Jag känner väl lite grann att det… Man behöver inte… Man behöver ju inte
berätta det för folk att man inte är lycklig hela tiden…
R: Precis…
D: … för att det är väl mer eller mindre självklart. **skratt**
R: Ja, precis precis, ja, jo… Så är det.
D: Men sen jag också, det här med dina ärr…
R: Ja.
D: … att du har varit väldigt modig, då när du var yngre…
R: Ja…
D: … när du la upp det, för att då har du ju något vis liksom visat att det här är jag.
R: Ja…
D: Ehm… och du har liksom, inte… inte varit… alltså… Stolt över det kanske man inte är…
R: Nä… precis.
D: Men ju det här att man… Modet va?
R: Ja
D: … att man är stolt över att våga visa…
R: Precis!
D: Ehm… Det tycker jag är väldigt fint.
R: Ja…
D: Det tycker jag.
R: Tack så mycket!
D: Ingen fara!… **skratt**
R: Ja, jo nä men då… då var dte ju så att man tänkte ju inte så mycket på… alltså jag har ju
fått lära mig väldigt mycket genom åren, om andra människor. Sånt som jag inte förstod
när jag var yngre…
D: Ja ja visst…
R: Ehh… och när jag bodde på ehh… behandlingshem då så fick jag ju höra att… ehh med
andra… Det var så både tjejer och killar och tjejerna hade… Många av dom hade
självskadebeteende…
D: Mmm…
R: … och då sa de till mig att du får inte gå med ehhm… uppdragna ärmar eller i tshirt för
att det kan trigga någon annan. Det var efter det… Det var då jag liksom vä… vande mig vid
att… Okej… de… jag kanske tycker det här är jätteurlöjligt men okej…
D: Mmm…
R: För… för någon annan så kan jag göra det för man vet aldrig vem som kan bli triggad
och…
D: Nä, precis. Men där känner jag lite grann… för det var väl någon som hade sagt detta till
dig då, förmodligen?
R: Ja, det var personalen var det.
D: Perso…? Ja… alltså jag tycker det är lite fel för att… Personal, det är liksom… de ska inte
trycka tillbaka.
R: Nej.
D: Det var ju… mer eller mindre det dom gjorde mot dig då?
R: Ja.
D: Dom tyckte tillbaka för att de var rädda för vad andra skulle tycka?
R: Ja.
D: … och är det är ju… det finns sånt ute i samhället också…
R: Ja…
D: ”Åhh vad ska folk tycka?” och bla bla bla…
R: Ja…
D: Men just i det fallet… jag tycker det är upp till personen själv.
R: Jo men det tycker jag.
D: Ehm… och… bestämma det liksom.
R: Ja, jo, ja… jag har ju under många… alltså många år när, när… ärr dom bleknar ju…
D: Mmm… ja ja…
R: … efter många liksom och det… vissa av dom ser man ju knappt längre.
D: Nä
R: Så att, men jag kommer ihåg… vid ett tillfälle var det… Det var sommar då jag vet inte
om jag hade kortärmat på mig eller något sånt där… eller shorts kanske det var, för jag har
ju ärr på både mina ben, lår och armar.
D: Mmm
R: Ehhmm, och då var det två tjejer, eehmm, som försö… de trodde att jag inte såg, men
de kort på mig
D: Ja ja, mm. Nej det är hemskt…
R: Men då, då så sa jag, jag… jag gillar inte bråk, jag gillar inte att skapa onödiga konflikter
och jag kände bara ”Okej, skitsamma… Vad ska man göra?” … och sen så likaså när jag var i
USA, i Texas hos min pappa, så åkte vi ut och då hade jag kortärmat och shorts…
D: Mmm
R: … ja då. Jag märker, folk tror att jag inte märker, men jag märker när folk stirrar på en…
D: Ja…?
R: … och då *skrattar* då blev jag så sur. Det regnade gjorde det då…
D: Ja, klassiker *skrattar*
R: … så jag tog paraplyet och dolde mig själv liksom, och så tog jag lite nerför benen, drar
ner benen, så lite så där… och sen gick jag bara därifrån.
D: Jaja…
R: Det var liksom två tanter som stod och… glodde, men samtidigt…
D: Gud vad arg jag blir…
R: *skrattar*
D: Nä, alltså, jag blir jättearg *skrattar* när jag hör det här för att de … *skrattar*, det är
vuxna människor…
R: Ja, precis, precis…
D: Ehm men…
R: De borde ha lite mer vett.
D: Ja, ja, ja visst alltså… det kan liksom förstå, ehhm… om det vore ett barn…
R: Ja, precis.
D: … för de är ju mer nyfikna. Jag vet, ehm alltså alltid, alltid när jag handlar, i vardagen så
är det alltid någon som tittar på mig liksom …
R: Ja…
D: ”O kolla där!”…
R: Ja…
D: … och då är det ofta barn…
R: Ja…
D: för att ehhm… jag upplever väl att många vuxna har… har det här vettet att inte stirra ut
någon liksom.
R: Ja precis.
D: Ehhm… Men då brukar jag istället, typ ”Ah men det är jag!” och det står jag för!
R: Mmm
D: Det är inget farligt heller.
R: Nä, precis
D: Det känns också som att många ryggar tillbaka…
R: Ja!
D: … i samhället överlag, just för att man är lite annorlunda…
R: Mmm
D: Eller man går lite konstigt, eller man har sina ärr.
R: Ja
D: Ehhm… Det är ingeting att rygga tillbaka för, alltså man kan ändå komma fram och
hälsa. Jag brukar säga det att när jag träffar nya människor, så är det bättre att de frågar…
R: Ja!
D: … om de vill veta mer om min CP-skada och så vidare, det är bättre att dom frågar.
R: Ja.
D: Istället för att mer eller mindre gå och stirra. Ehhm…
R: Precis!
D: … för det bara sjukt irriterande *skrattar*.
R: Ja, precis!
R: Jag har ju töjningar då, och tatuering i nacken och bakom örat så att har jag uppsatt hår
och går till affären, då är det ju någon som tittar på det istället.
D: Ja.
R: Så det liksom det, ehh… kommer alltid finnas folk som, som kan hitta fel på en och som
kan tycka att någonting ser konstigt ut.
D: Ja, fast det här med tatueringar… det är ju så vanligt.
R: Ja det är det, ja. Men jag gjorde ett misstag dock… Jag tatuerade mig dagen innan jag
fyllde 18 år, för jag praktiserade hos en tatuerare då…
D: Okej, ja…
R: … så det var liksom. ”Yes!” *skrattar*
D: *skrattar*. Ja, woohoo, passa på! *skrattar*
R: Ja men precis. Jag fick rabatt också! *skrattar*
D: Du passade på där!
R: Ja! Jag gjorde tre tatueringar det första jag gjorde; en på handleden, en på revbena och
ehhm, nu ska vi se… vad heter det? På nacken! *skrattar*
D: Ja, ja…
R: Det jag skrev på nacken… Det är mina initialer…
D: Mmm
R: Rep!
D: Rep?
R: Ja. Men… så idag har jag upptäckt, jag tänkte inte på det då men idag har jasg upptäckt
att folk liksom: ”Åh! Hur mår du? Är du okej?”
D: Ja, ja visst.
R: För dom tror att det står alltså… att jag menar ett rep, som att jag vill ha ett rep runt
halsen.
D: Amen gu… Åh… Mmm
R: Jag tänker liksom att varför… Det kommer en jättesnäll och söt liten dam liksom fram
till mig och bara: ”Hur mår du? Jag ser att… ” och jag sa ”Nej, du behöver inte oroa dig”
*skrattar* ”… det är inte som det står för. ”.
D: Nej, precis!
R: Men jag tänkte onte så långt, då, för när man är liksom tonåring… Man är dum i huvet,
de är liksom, man man… Det är bara så…
D: Ja.
R:… på ett eller annat sätt.
D: ”Dum i huvet och dum i huvet”, man vet inte bättre.
R: Ja precis, precis ja. Man har inte lärt sig allt än…
D: Nä, precis, men jag menar hur känner du för den tatueringen idag? Just det här med
att… att blicka in på framtiden?…
R: Ja…?
D: … då från när du var barn och sen också kunna stå för det, liksom för att…
R: Ja, jo Det… det gör jag ju, eehh… Det, nu är det ju sällan jag är… Jag gillar inte att gå i
skjorts och kortärmat längre, tyvärr. Men jag känner ju ändå att… ja men de tatueringar
jag har, jag kommer inte att göra några fler framöver. De tatueringar jag har, dom är jag
nöjd med… Jag tycker att dom är fina.
D:Mmm
R: Där, den enda jag kan störa mig på, det är den i nacken. Det, det är den enda jag kan
ångra…
D: Mmm, okej… och det är just för att folk, ”hur mår du?”
R: Jaaa, precis. Jag hade hellre velat ha en blomma.
D: Jajaja
R: Det är dte jag känner nu i efterhand. Man tänker: ”Åh, varför gjorde jag inte en blomma
för?”
D: Ja, precis!
R: Så att ehh, det är lite så, man lär sig av sina misstag.
D: Ja, ja visst. Så är det ju. Jag menar så är det ju för… vi är ju funktionsnedsatta, men på
olika sätt…
R: Ja…
D: … och det visar ju litegrann att det är så för alla…
R: Ja…
D: Oavsett om man är funktionsnedsatt eller… har en funktionsvariation som det numera
heter… för övrigt, jag fattar inte varför dom ändrar det hela tiden
R: Nej, det fattar inte jag heller.
D: Men det visa ju också på att… man är människa vilket som.
R: Ja!
D: Det tycker jag är väldigt viktigt att visa på, för det finns många som, som sagt, som
ryggar tillbaka när man går i mataffären eller…. Du vet jag kan också känna lite grann att
när man handlar i mataffären, så ska man pillra upp det här kortet och tänker: ”Jaha, är
det pengar på kortet?” liksom. Det är ju klart man ändå vill ha mat i kylskåpet! *skrattar*
R: Ja, men precis. *skrattar*
D: ”Nähä, men då tar det tid. Jaha, men då var fel kod för att någon står och kollar.”… Man
känner sig så, så… så långsam.
R: Jaa.
D: Ja, jag vet… alltså min pappa, och min familj, alla vi. Vi, egentligen… Vi gör inget
problem av min funktionsnedsättning. Vi mer eller mindre skämtar.
R: Jo, men det gör det lättare.
D: Jo, visst, absolut.
R: Det är bra ha ett sinne för… att kunna skratta åt sig själv. Det är jätteviktigt är det.
D: Jaja ja. Absolut. Jag kan erkänna, jag vet inte om det är charmigt eller inte, men jag har
extremt torr humor!
R: Ja, men de… *skrattar*
D: *skrattar*
R: Min morfar är göteborgare så de är trevligt, det är det!
D: Nä men du vet, min pappa då: ”Amen gud vad långsam du är!” *skrattar*
R: Jaa *skrattar*
D: Det gör det lättare, och liksom dehär… Jag tycker det är så roligt också, du vet
habiliteringen…?
R: Ja!
D: När man, när man träffar dom och så berättar man då om sig själv liksom och så här…
R: Ja…
D: I en humoristisk klang…
R: Ja. Precis.
D: ”Jag heter David och jag går som en pingvin, och jag är långsam” och så… Alla läkaren
som träffar bara: ”Men guuud!…”
R: *skrattar*
D: *skrattar* ”…Men gud så kan du inte säga…!”Men för mig är det liksom ett sätt att
hantera.
R: Ja, men det är ju samma här. Om du någon frågar: ”Åh, hur fick du dina ärr?” Ja..
Kexchokladen var slut på Maxi liksom, så jag blev sur! *skrattar*
D: Ja, precis.
R: Man skämtar och för mig har det varit jätteviktigt att kunna skämta.
D: Ja ja visst. Jag menar, det är ju en del av din *skrattar*, din, ditt sätt att hantera det
också och det blir också ändå en del av din historia, dina ärr. Att du ändå kan skämta om
det, ”Jag blev arg i mataffären…”
R: Ja precis… Jag kom och tänka på, jag vet inte det var i tidningen det stod eller var det
var, det här med att når folk ryggar tillbaka och…
D: Ja…
R: … att anta saker oxh sånt där: Det var ehm ett par, och båda två hade Downs
symdrom…
D: Ja…
R: … och då, skulle de på gå en fest då… Då hade de ställt fram saft och bullar till dom, men
alla andra drack ju alkohol.
D: Ja men gud vad kränkande!
R: Då sa killen: ”Vad är det här? Jag vill ha sprit!”
D: *skrattar*
R: Det var liksom… varför skulle inte dom få dricka?
D: Nä men… **skrattar*
R: Asså det var så tradigt. Han sa: Jag vill ha sprit!” *skrattar*
D: ”Fram med spriten!” *skrattar*
R: Så att… Jag gillar det, det han sa.
D: Nä men… ehhm… Det… Det är liksom… jag är ganska mycket för dehär också att man
inte ska… ehhm… dalta med folk.
R: Ja! Precis!
D: Men de är i och för sig ett helt annat ämne…
R: Jaa…
D: Det kan vi ta en annan gång *skrattar*
R: Jajemen. Men det var trevligt, tack för samtalet.
D: Ja, tack själv, väldigt trevligt med diskussioner!

**OUTRO**