Alla har vi olika intressen som förgyller vår vardag. Några av mina stora intressen är musik, att skriva, att träna och att vara ute i naturen, vilket är intressen som går bra att utöva trots att jag lever med en grav synnedsättning. För ett tag sedan fastnade jag däremot för något som är otippat att man gör som synskadad, nämligen att fotografera. Eftersom jag ofta får frågan om hur jag gör när jag fotograferar, så ska jag berätta om det i den här artikeln. Under mitt sista år på gymnasiet valde jag dessutom Fotografisk bild som ett valfritt ämne, och jag vill gärna dela med mig av hur vi gick till väga under lektionerna, samt hur det kändes för mig att läsa det ämnet.

Bild: HundHur gör jag?
När jag fotograferar använder jag alltid min mobilkamera, jag har provat att fotografera med en systemkamera, men eftersom skärmen på en sådan är väldigt liten så är det svårt för mig. Min telefon däremot är en iPhone Xs Max, och ni som känner till mobilen vet att den har en stor skärm. Det är prio ett när jag ska fotografera, desto större skärm jag har, desto tydligare kan jag se bilderna.

Som jag berättade om i min film angående mina hjälpmedel i telefonen, så har iPhones talsyntes en del smarta funktioner om man vill fotografera som synskadad. Talsyntesen berättar exempelvis om det finns något ansikte med i bilden och var det befinner sig. Detta använder jag framför allt när jag ska ta selfies, eftersom jag håller mobilen för långt bort från ansiktet för att kunna se skärmen, men det är också till stor hjälp om jag ska ta kort på andra. Mobilen talar även om för mig om jag håller den plant eller lite snett, samt om bilden är för mörk och jag behöver sätta på blixten. IPhone har också något som kallas för porträtteffekt. Då får man ett kort skärpedjup i bilden, vilket innebär att förgrunden blir klar medan bakgrunden blir suddig. Detta fungerar dock inte alltid, man kan inte vara för nära motivet och inte heller för långt bort. Det kan vara svårt för mig att se när jag hittat lagom avstånd, då är det bra att ha talsyntesen som säger ”Djupeffekt avaktiverad, flytta dig längre bort” eller ”Djupeffekt avaktiverad, placera motivet högst 2,5 meter bort”. Till slut brukar den säga ”Djupeffekt aktiverad” och då vet jag att jag kan ta bilden. Ofta när jag fotograferar behöver jag hjälp att hitta motiven. Om det exempelvis står en liten blomma vid vägkanten när jag kommer rullande, så kan jag omöjligt se den. Därför är det bra om jag har någon med mig som kan berätta vad som finns att fotografera. När jag väl fått syn på motivet kan jag själv ta bilden.

Bra och dåliga bilder
Vissa bilder är lättare för mig att se än andra. Det är viktigt att en bild inte är för plottrig och innehåller för mycket detaljer, då blir det som myrornas krig för mig. Skarpa kontraster är också en klar fördel, liksom klara, starka och ljusa färger. En bild som är för mörk är alltid svår att se, det blir bara en mörk röra i mina ögon. Bilder som är lätta för mig att se är landskapsbilder, eftersom de ofta innehåller skarpa kontraster mellan himmel och land, och de brukar inte vara så detaljrika. Porträtt är också lätta att se för mig, ett ansikte och formen av en kropp brukar vara lätt att urskilja, men undantag finns förstås. Matbilder är både bra och dåliga, för det mesta framträder tallrikar, glas och muggar tydligt på ett bord, men jag kan nästan aldrig se vad som är på tallrikarna, det är för plottrigt.

På sociala medier skriver vissa personer syntolkningar till sina bilder, det vill säga korta beskrivningar av vad bilderna innehåller. Det är så bra, eftersom då får alla tillgång till bilderna, oavsett om man ser bra, lite grann eller ingenting alls. För min egen del kan jag ha svårt att tyda vad en bild föreställer, men när jag får läsa en syntolkning så kan ögonen och hjärnan koppla ihop det.

Att läsa Fotografisk bild i skolan
När jag började mitt sista år på gymnasiet fick vi välja ett valfritt ämne att läsa. Det var likadant i tvåan och då valde jag att läsa en extra mattekurs, så i trean ville jag välja ett roligt ämne. Inget illa menat mot matten, men jag tror ni förstår vad jag menar. Eftersom jag tyckte om att fotografera, men inte hade någon teknik för det, så valde jag Fotografisk bild. I början var jag osäker, eftersom jag inte visste vad kursen innebar så visste jag inte heller om jag skulle klara av den. Jag förstod att det skulle bli svårt, men jag ville ändå försöka. Mina föräldrar förstod inte vad jag hade gett mig in på när jag berättade om mitt val, men de stöttade mig, som alltid.

Tack vare en helt fantastisk lärare så gick det hur bra som helst. Hon hade en positiv inställning, tyckte det var roligt att jag ville läsa kursen och såg inga hinder, bara utmaningar. Först provade jag att fotografera med en systemkamera (vilket jag nämnde i början av artikeln) men när både min lärare, min assistent och jag insåg att det inte fungerade, så fick jag gå över till att fotografera med min mobilkamera. Enligt kursplanen kan man bara få E i betyg (lägsta godkända) om man fotograferar med en moblikamera, men eftersom min lärare förstod att det var den enda möjligheten så ändrade hon det bara för mig. Det var den enda ändringen vi gjorde i kursen, annars fick jag arbeta på samma sätt som de andra eleverna i klassen. Jag måste erkänna att mina skriftliga prestationer i kursen var starkare än de praktiska, men så är det alltid. Det var lätt för mig att motivera mina val av format, ljus, färg, perspektiv och så vidare, och på så sätt kunde jag kompensera för att jag inte hade samma förutsättningar gällande själva fotograferandet som de andra eleverna.

Jag är så nöjd med mitt val att läsa Fotografisk bild. Jag lärde mig otroligt mycket, nya tekniker, begrepp och saker att tänka på när jag fotograferar. Jag vill tacka min lärare som var så positiv och gav mig möjligheten att lära mig mer om foto. Jag vill också tacka min assistent som hade en lika positiv inställning till mitt val, och ett extra tack till mamma, som alltid följde med mig ut när jag skulle fotografera till mina uppgifter. Jag har väldigt höga krav på mig själv, vilka hon tålmodigt stod ut med. Tusen tack för all hjälp och stöttning. Tillsammans visade vi att man kan klara så mycket, bara man har viljan. När jag tog studenten gick jag ut med högt betyg i Fotografisk bild. Jag förstod nästan inte själv hur det gick till, men jag är så stolt, glad och tacksam.

Hoppas ni tyckt om den här artikeln och att ni fått en inblick i hur det kan vara att fotografera som synskadad. Precis som i alla mina artiklar så talar jag bara för mig själv, detta är inget generellt för alla synskadade. Alla gör olika, men detta är mitt sätt att se på det.

/Emelie