Hand som skriver på ett anteckningsblock

Bild: Hand som skriver på ett anteckningsblock

Börjar vänja mig
Jag fick för femte gången ha föreläsning för föräldrar med barn som har diagnos inom autism spektrumet. Att få hålla föreläsningar är något jag velat göra sen jag var tonåring, så att nu i vuxen ålder få göra det känns rätt otroligt. Som en dröm som blivit verklighet faktiskt. Visst, det är inget jag tjänar massa extra pengar på. Men det är ändå inte därför jag gör det från första början. För det känns rätt otroligt att något jag har att säga och berätta kan vara till någon nytta.

Första gången jämfört med nu
Första gången jag skulle få hålla föreläsning så blev det inte riktigt som tänkt. Jag kom försent för att jag hade blandat ihop vilken tid det var och jag var inte helt förberedd på vad jag skulle prata om och hur lång tid jag hade på mig. Tiden går nämligen rätt fort när jag väl kommer igång och prata men man ska ju helst inte ta allt för lång tid på sig.

Där är ofta dom som vill ställa frågor när jag pratat klart och det är en viktig del av det hela. Där är dock alltid lite olika frågor som ställs av dom som är där för att lyssna men jag har börjat vänja mig även vid det. Och är där något jag själv inte riktigt har koll på så har jag ju min mamma bredvid mig som hjälper till att fylla i det som jag missar eller som jag glömt.

Vad pratar jag om under föreläsningen?
Jag har äntligen fått ihop lite utav en rutin i vad jag ska berätta. Jag har lärt mig att korta ner min livshistoria så mycket som möjligt. Så jag tar endast upp de absolut nödvändigaste händelser som jag gått igenom. Och som alla har med mina diagnoser göra. Jag lämnar ute väldigt, väldigt mycket. Men skulle jag berätta allt man gått igenom under mina år så skulle det ta flera dagar. Så jag är rätt nöjd med hur jag fått ihop det till en relativt kort och koncist föreläsning. På så sätt har föräldrarna lite mer tid på sig att ställa frågor också som sagt.

Mycket glad och tacksam
Jag får alltid ett så bra bemötande och hjälp av personalen från habiliteringen som är med under föreläsningen. Jag är så tacksam för att jag får komma tillbaka och för all uppmuntran jag får av dom. Det känns alltid bra efteråt och jag går alltid därifrån nöjd och glad. Möjligtvis rätt trött i huvudet, men det är det värt.

/ Rebecca