Emelie på gymmet

Emelie på gymmet
Emelie sitter på huk, iklädd en svart träningsjacka, gråa tights och rosa gympaskor. I bakgrunden syns hennes rullstol.

Det är lätt att man sätter upp hinder för sig själv, men faktum är att mycket går att genomföra i en rullstol och det behöver inte vara så komplicerat.

Jag har tidigare berättat om min träning, att det är en stor del av mitt liv och har alltid varit det. Här om veckan återupptäckte jag en träningsform som jag höll på med i de yngre tonåren, men som legat på hyllan i drygt sex år.

Bakgrund
När jag var liten gick jag på barngympa och när den verksamheten lades ner började jag gå på basgympa tillsammans med min mamma. Gympa är en dansliknande träningsform till musik som innehåller både kondition och styrketräning. Jag började gå på dessa pass när jag var tolv år gammal och slutade abrupt när jag var 14. Detta berodde på att jag började träna andra pass istället, som passade mig bättre. Att gå på gympa kräver bra balans, eftersom man gör olika övningar med både armar och ben. Dessa övningar kräver både kondition och koordination. De nya passen var mer stillastående, man gjorde övningar som armhävningar, squats och sit-ups, övningar som görs på en och samma plats och därför inte kräver lika mycket balans.

En ögonöppnare
Tidigare tänkte jag att all min träning skulle genomföras stående och därför slutade jag gå på gympa när min balans blev sämre. De senaste åren har dock mitt tankesätt ändrats. Jag ser mig mer som en rullande person och jag kommer bättre överens med min rullstol. I våras började jag gå på rullstolsdans och i och med det fick jag en ögonöppnare – man kan träna även om man sitter i sin rullstol.

Med detta i åtanke funderade jag på om jag skulle prova gå på ett gympapass igen, fast denna gång sittande i min stol. Förra helgen tog jag tag i det och tillsammans med min mamma åkte jag ner till gymmet för att prova. Det var blandade känslor inför det, eftersom jag inte visste om det skulle fungera. Jag blir väldigt ledsen när min kropp inte gör som jag vill och jag visste att det fanns en risk att det skulle hända.

Som tur var blev det inte så, istället blev det en positiv upplevelse. Flera av de som tränade när jag var 14 var fortfarande kvar och det blev ett kärt återseende. Hur gick själva träningen då? Över förväntan faktiskt. De flesta rörelserna kunde jag göra i min stol, jag rörde armarna som de andra motionärerna och benen lyfte jag efter bästa förmåga. Flera styrkeövningar gjorde vi på golvet, antingen på rygg eller mage, så de kunde jag genomföra som vanligt. Andra övningar gjorde jag stående och höll mig i viktställningen, såsom jag brukar göra på mina andra pass. Dessa övningar var bland annat squats och att jogga på stället.

Som sagt så gympade jag med min mamma och hon förklarade hur jag skulle göra de olika övningarna. Många var samma som tidigare och de satt i benmärgen. En klar fördel med detta pass var att det var långa intervaller, det vill säga att vi gjorde samma övning många repetitioner innan vi bytte övning. Detta var bra för min del, eftersom det ofta tog några repetitioner innan jag förstod hur jag skulle göra. Det bästa med passet var musiken. Många roliga låtar som man blev glad av att träna till. Jag tränar alltid till musik, det är så inspirerande och dessutom slipper man höra sitt eget flåsande.

Det här passet kommer jag definitivt gå på fler gånger, det var riktigt roligt. Jag är glad att jag fått ett nytt sätt att se på träning, och att jag lärt mig att det går att anpassa mycket med väldigt enkla medel.

/Emelie