Bild: RullstolJag har aldrig haft det särskilt lätt i skolan. Men där är det mest min CVI som strular till det och inte min CP – skada. Under alla mina år i skolan har jag tyvärr aldrig fått den hjälpen jag behöver.

Jag har upplevt det som att så fort din diagnos är osynlig så går det inte in i människors huvuden att man faktiskt har den problematiken man har.

Att jag har haft min rullstol vissa perioder, även inne i skolan och med in på vissa lektioner har däremot aldrig varit några problem, då flyttar vi möbler till höger och vänster så att jag ska kunna komma fram och få sitta på en plats där rullstolen får plats.

Men med min CVI, som faktiskt gjorde det svårast för mig i skolan har jag fått ytterst lite rätt hjälp. Detta även möte efter möte om att det måste ske en förändring och att detta såklart skulle ske. Men i praktiken var det något helt annat.

Där har jag istället fått höra att jag hittar på, att det inte kan vara så jobbigt som jag fick det att se ut som, eller att jag bara var lat och skyllde på min diagnos för att jag inte orkade arbeta.

Jag upplever ju inte dessa problemen just nu eftersom jag äntligen slutat skolan, men det blir såklart likadant när man ska söka jobb, om inte värre, iallafall från mina erfarenheter.

Dessa kloka ord hörde jag från en kompis häromdagen och jag tyckte inte det var mer än rätt att göra det till en artikel:

  • “- Det finns människor som åsidosätts i samhället och sen har inte samhället resurserna för att stötta individen så att man kommer på rätt väg igen”
  • “- Att vara ung vuxen och inte få stöd gör ju att det blir svårare att hantera en känslig tid i livet när man vill ge tillbaka till samhället”
  • “- Vi talför, vi är drivna, vi kan, vi vill, fast utifrån våra förutsättningar. Då gör inte en rullstol oss till värdelösa”

Det är inte oss det är fel på, det är samhällets brist på stöd som gör att vi inte ses som “vanliga” eller kapabla att göra det alla andra ungdomar gör. Jag kan göra precis det men med andra förutsättningar och kanske på ett annorlunda sätt, och det är helt okej.

/Amanda

(Ett stort tack till min kompis som var hela inspirationskällan till denna artikeln, du vet vem du är.)