DavidHej alla.
Det var ett tag sedan ni hörde av mig sist… igen.
Jag har tyvärr varit upptagen med flytt och bland annat känna in nya rutiner. Något jag blir mer och mer bekväm med för varje dag som går. Lite stolt är jag faktiskt över mig själv, jag har inte bara upptäckt att det här går ju bra, utan lärt mig hitta till praktiken.
Det är där jag är om dagarna, därför har jag inte skrivit mycket här. Men nog om det.

Hur det började…
Det började snackas om min flytt redan för ett år sedan, strax efter studenten, men mer än så hände aldrig utan det var bara för inte så länge sedan som det hände saker kring min flytt. Efter att mamma jagat kommunen lite.

Det var en karusell om att jag skulle få en soffa, flytt av andra möbler, släphyrning och en tripp till IKEA. Men nu sitter jag här i soffan och skriver. Med min förstärkare på nästan högsta volym i bakgrunden.

Hur är det att bo själv efter typ två veckor?
Jag bara njuter. Trodde att jag skulle bli mycket ensam, men det är jag inte. Här är personal, eller boendestödjare som de själva kallar sig, som hjälper mig när jag behöver. Med saker som till exempel matlagning och strukturering av saker som ska göras och min allmänna vardag.

På vardagarna är jag på praktiken här i Hörby, vilket är skönt, eftersom jag jag har något att fördriva dagarna med och inte bara sitta hemma. Från klockan nio på morgonen till sex på kvällen. Till en början kändes det OK med nio timmar om dagen, eftersom jag i början av min praktikperiod fortfarande bodde hemma med mamma och därför inte behövde tänka på matlagning.

100 % jobb? Något jag vill, men tyvärr inte hinner med
Annat är det nu! Då jag måste laga mat, samt planera matinköp, tvätta, hinna med sjukgymnastiken och simningen så känner jag att jag måste gå ner i procent. Gärna så fort som möjligt. Gärna sjuttiofem procent eller liknande. Så att man hinner med liksom.

Min kollega på praktiken frågade mig innan idag hur det kommer sig att jag vill jobba hundra procent. Jag svarade att jag inte visste. Men jag visste. Dock är det svårt för mig att sätta ord på. Men jag tror att det handlar om att jag vill bli sedd som normal. Eller ja, så normal som det går att bli sedd om man heter David Gullberg. Jag har aldrig blivit sedd som onormal eller speciell på grund av mitt handikapp eller jag är.

Bli sedd som den jag är
Det gör inte heller av personalen. Snarare tvärtom. De brukar beskriva mig som en trevlig prick som har mycket att prata om. Jag tror att de är jätteglada att jag bor här. Visst, här finns andra också. Vissa med mer svårigheter än andra. Själv tror jag att tillhör den gruppen av de som bor här som har mindre svårigheter med vardagen. Jag är också glad att de behandlar mig på ett sätt som gör att jag fortfarande kan utvecklas.

Det är mitt mål.
Att ta vara av den möjligheten jag fått, att utvecklas så mycket som möjligt, utifrån mina egna förutsättningar. Allt för att bli en mer självständig David.

/David