Bild: Tomat

En hand som plockar en röd tomat.

Det är de små stunderna jag saknar, sådant som många andra tar för givet. Att enkelt kunna placera den ena foten framför den andra och att kunna se människor som passerar på stan.

Det finns så mycket jag som gravt synskadad och rullstolsburen inte kan göra, så om jag hade sluppit mina svårigheter för en dag, vad skulle jag göra då?

Dagen hade börjat med att jag sprungit ut och hämtat tidningen i brevlådan, lycklig över att kunna göra det utan att mina föräldrar hade behövt ta fram min rullstol först. Jag hade gått ut i växthuset och plockat tomater, såsom jag gjorde när jag var liten och såg bättre. Jag hade gått barfota över gräsmattan och känt hur gräset killade under mina fötter. Jag hade inte behövt oroa mig för att trampa på någon tistel, brännässla eller geting, för jag hade kunnat se dem.

Om jag utan problem kunde kliva ur min rullstol så hade jag tagit en lång promenad ute i friska luften. Jag hade provat springa, för att få känna friheten och vinden i håret. Jag hade velat känna mig lätt och smidig, och känna enkelheten i att röra sig framåt. När jag var liten var jag betydligt mer rörlig än vad jag är idag och det hade varit underbart att återigen få känna känslan av att det är naturligt att röra sig framåt genom att sätta den ena foten framför den andra.

Jag hade velat gå på gymmet och träna. Det gör jag nu också, men jag vill veta hur lätt det känns för de som har en fullt fungerande kropp. Jag hade tagit in känslan av att ha ett par ben som rör sig lätt och ledigt fram och tillbaka, men som samtidigt är starka nog för att bära mig så långt jag vill.

Om jag hade varit utan min synnedsättning för en dag så hade jag tagit bussen ner till stan. Kanske med någon kompis eller helt själv, bara för att jag hade kunnat. Det är väldigt sällan jag åker buss, eftersom det är svårt när man har en grav synnedsättning och sitter i rullstol, men när jag väl har gjort det med någon kompis så har det varit en härlig känsla. För en person utan funktionsnedsättning är det inget unikt att åka buss, men för mig är det speciellt. Jag får känna mig fri, självständig och precis som alla andra, en känsla jag tror att alla människor mår bra av.

Jag hade njutit av att få se allt med helt andra ögon. Jag hade fått se färger såsom de faktiskt ser ut, jag hade kunnat urskilja detaljer runtomkring mig och jag hade kunnat se människor som passerade mig. För en gångs skull hade jag kunnat vinka tillbaka till de som vinkar till mig och jag hade kunnat hälsa om jag såg någon bekant som gick förbi. När jag och min mamma är ute på stan brukar hon säga att hon tycker det är roligt att bara titta på folk. Hon beskriver det som flödet på Instagram, fast i det verkliga livet. Det förstår inte jag, men under den här dagen kanske jag hade förstått det.

Jag hade lagat mat och bakat, något jag tycker är väldigt roligt, men som jag i dagsläget behöver mycket hjälp med. Som synskadad är man begränsad i köket, men eftersom min familj har ett kök som inte alls är handikappanpassat så gör det situationen ännu svårare för mig. Jag hade velat vara mer självständig i köket, något jag hoppas att jag kan vara när jag flyttar hemifrån och får ett kök som är anpassat efter mig.

Om jag hade varit utan mina funktionsnedsättningar en längre tid hade jag naturligtvis gjort mer spektakulära saker som att resa ut i världen och uppleva spännande platser, men sanningen är att jag saknar de små stunderna i vardagen lika mycket. Att plocka tomater och ta bussen ner till stan, som de flesta andra ser som en självklarhet, det hade jag uppskattat väldigt mycket.

/Emelie