Du lyssnar på FunkarPodden – Vi är inte våra diagnoser och idag är det Emelie som pratar.

Idag ska jag svara på några frågor om mina handikapp.
I höstas la jag upp en video på Funkars Facebook-sida, och även på mina egna sociala medier, och bad om frågor om mina handikapp.
Så idag ska jag helt enkelt svara på dem, så jag tycker vi börjar direkt med den första frågan. Då är det en som skriver såhär:

”Hej! Jag undrar hur det fungerar med sociala medier som Instagram och Snapchat när man är synskadad.”

För mig fungerar det väldigt bra, jag använder både förstoring och talsyntes. Förstoringen fungerar lika bra i alla appar, men tyvärr inte VoiceOver, vilket är den talsyntes jag använder. Eftersom jag inte vet hur det är att bara förlita sig på VoiceOver, så skrev jag en fråga i två olika grupper på Facebook. Det gemensamma svaret jag fick var att Facebook, Messanger och Twitter fungerar bra, Instagram fungerar helt okej, men Snapchat är tyvärr inte anpassat för talsyntesen.  Jag fick också en intressant reflektion, nämligen att mycket beror på hur tillgängliga inläggen görs av sina skapare, exempelvis om man skriver en bildbeskrivning och syntolkar sina bilder och videor. Ett problem som jag själv har upptäckt när jag tittar på storys på exempelvis Instagram är att även om det finns text på storyn så hittar inte VoiceOver den, utan den ser det bara som en bild eller som en video, vilket gör att man lätt kan missa text även om den finns där.

Nästa fråga:
”Jag tänker på det här med syntolkning. Om man har en bild med syntolkningen ”En gul banan”, hur ska man veta hur en gul banan ser ut om man inte ser något?”

Ja, det finns några olika svar på den frågan. Om man är helt blind från födseln så är det klart att det är svårt att veta hur färgen gul ser ut, men man vet ändå vad en banan är. Man känner till form, konsistens och smak. Om man sett bättre tidigare och förlorat synen med tiden så har man minnen av hur färgerna ser ut, även om jag inte ser den gula bananen så vet jag ändå hur färgen gul ser ut.

Jag har ett problem med att min hjärna ofta inte kopplar när jag titta på en bild, men om jag får förklarat för mig vad det är på bilden så kan hjärnan koppla ihop det. På så sätt är syntolkningen också till väldigt stor hjälp.

”Hur gör du vintertid med rullstol och nedsatt syn? Hittar man dit man ska om det är helt vitt och svårt att komma fram?”

Det kan vara väldigt svårt. När jag åker min rullstol så blir jag alltid körd, dels för att jag ser så dåligt och dels för att jag har problem med mina axlar. Däremot blir det väldigt tungt och jobbigt för den som kör mig, så även om jag rent tekniskt kan ta mig ut så försöker jag vara inne så mycket som möjligt de dagarna. Det är svårare för mig att se när det är snö ute, eftersom exempelvis trottoarkanter inte syns för mig när det faller snö på dem. Däremot kan jag fortfarande orientera mig, eftersom när jag orienterar mig så använder jag mig av stora föremål som hus och träd, vilket gör att jag kan hitta även om det är snö ute.

Nu kommer vi till en lite svårare fråga:

”Hur klarar man av vardagen? Jag kommer förlora min syn ganska mycket och bara undrar.”

Ja, det är svårt att säga, jag är så van vid min situation och det mesta bara flyter på. Det jag kan säga är att försök klara av så mycket du kan på egen hand och försök att hålla motivationen uppe även om det är tufft. Jag vill rekommendera att ta kontakt med andra synskadade så man kan hjälpa varandra, bland annat genom olika organisationer. Det finns Synskadades Riksförbund och Unga Med Synnedsättning om du är under 31 år. Det finns också en Facebook-grupp som heter Ögonkontakt, där kan man bolla idéer och få tips och råd från andra synskadade.

Nästa fråga lyder såhär:

”Hur ser du på film? Och är det sant att man får förtur på bio när man har en rullstol?”

När jag tittar på film så behöver jag sitta väldigt nära, jag tittar antingen på min iPad eller på min TV. Jag har en egen TV i vårt vardagsrum, eftersom jag behöver sitta så nära så kan jag och mina föräldrar inte se på samma. Jag kan inte titta på filmer med för snabba klippningar eller filmer som är för mörka, då hinner jag helt enkelt inte med. Det optimala för mig är egentligen att se på tecknad film eftersom de är tydligast, men självklart vill man se på annat också. Om det finns syntolkning till filmerna så brukar jag välja det, då behöver jag inte koncentrera mig så mycket och det blir lättare att hänga med. Om jag och mina föräldrar ser på film utan syntolkning så brukar jag fråga dem om jag inte ser eller om det är något jag undrar. Jag ser dessutom nästan bara på svensk film, eftersom jag inte kan läsa undertexterna.

När det gäller förtur på bio så vet jag inte hur det fungerar. Jag vet att det finns speciella rullstolsplatser på biograferna, precis som det gör på konserthusen, men jag själv brukar välja att sitta längst fram i mitten för då kan jag ha möjlighet att se något.

Nästa fråga handlar mer om Funkarsajten och inte så mycket om mig egentligen. Den lyder såhär:

”Ska man vara utbildad journalist för att skriva på er hemsida? Har sett era texter och bara undrar.”

Nej, det behöver man inte och ingen av oss som skriver just nu är det. Jag vill utbilda mig till journalist i framtiden, men jag tycker det är helt fantastiskt att det finns en plattform där jag får skriva och uttrycka mig på även nu när jag inte är utbildad.

Nästa fråga lyder så här:

”Klarar du av att sköta vardagen online? Tänker på sidor som försäkringskassan, skatteverket och sådant.”

Det kan vara svårt, framför allt i början. När jag använder min dator så har jag åtta gångers förstoring, vilket innebär att det är ganska svårt att orientera sig. När jag går in på en sida de första gångerna så brukar jag få be mina föräldrar om hjälp. Efter ett tag så memorerar jag hur hemsidan ser ut och var de olika knapparna ligger, och sedan efter ett tag så klarar jag av det själv. Just nu håller jag på att lära mig en talsyntes till datorn och förhoppningsvis kan den underlätta för mig, så att det blir lättare att hitta.

Nu kommer vi till en väldigt intressant fråga tycker jag:

”Om hela Sveriges befolkning för en dag skulle simulera med en kraftig synnedsättning eller blindhet, vad tror du skulle bli den sak eller förändring som justerades först för att underlätta vardagen för er med begränsad syn?”

En väldigt intressant, men samtidigt svår fråga. Jag har diskuterat det här både med mina föräldrar och med en kompis som också är synskadad och det vi kom fram till är att vi hoppas folk hade fått lite mer förståelse för oss, och kanske att myndigheter hade slutat skära ner på ledsagning, assistans, färdtjänst och sådana saker. I dagsläget förstår de inte hur viktigt det är och hur stor skillnad det gör för oss i vår vardag, och att det faktiskt kan vara helt avgörande för hur vi kan leva våra liv. Vi hoppas också att kommunikationen hade blivit bättre, då tänker vi på sådana saker som utrop på tågstationer när de olika tågen går, och utrop på bussar när de olika hållplatserna kommer. De här sakerna är väldigt värdefulla för att vi ska kunna vara så självständiga som möjligt och jag hoppas och tror att om folk själva hade fått uppleva hur det är att vara synskadad så hade de fått lite mer förståelse för det.

”Vilken typ eller form av hjälpmedel tror du att det finns för er med synnedsättning eller blindhet om fem år som inte finns idag?”

Ännu en svår fråga att svara på, såklart, men eftersom tekniken gått så fort framåt de senaste åren, och förmodligen kommer fortsätta göra det, så tror jag att våra framtida hjälpmedel kommer bygga på ny teknik. Redan idag finns det appar som kan hjälpa oss att orientera oss, de talar om vilken gata man går på, vilka affärer som finns bredvid gatan och så vidare. Jag tror och hoppas att de här apparna kommer bli mer finkänsliga och kunna känna av fler saker och föremål. Det finns också appar som kan läsa text och känna igen ansikten på folk och det tror jag också kommer utvecklas väldigt mycket de kommande åren. Jag har också en dröm om självkörande bilar i framtiden, så att vi som är synskadade också kan få köra bil. Då vill jag att man ska kunna gå in i bilen, knappa in vart man vill åka och sedan kör bilen dit och tar samtidigt hänsyn till andra fordon. Det hade gjort oss mycket mer självständiga och hjälpt oss mycket i vardagen. Jag tror att fem år är lite optimistiskt, men kanske 10?

”Har du någon förebild som också har en synnedsättning? Om ja, vem?”

Jag har ingen speciell person som jag ser väldigt mycket upp till, men jag ser upp till många olika synskadade personer och många av dem känner jag. Jag känner bland annat en tjej som är väldigt duktig på att sminka sig och det var hon som fick mig att prova det. Innan trodde jag det var helt omöjligt, nu har jag insett att det är svårt, men inte omöjligt. Jag inspireras när synskadade personer gör saker som inte förväntas av oss, exempelvis smink eller konst, vet jag att det finns de som håller på med. Jag inspireras också av de som verkar vara helt orädda för att fråga om hjälp eller fråga vem som pratar med dem om de inte hör det. Det är något som jag själv verkligen behöver arbeta med. Till sist så inspireras jag också av helt blinda personer som bara går, med eller utan käpp, och de är inte rädda för att ramla, gå in i något eller gå vilse. Jag tycker de är så modiga och det får en själv att känna sig lite feg. Där har jag väldigt många personer som jag inspireras av.

Det var faktiskt den sista frågan, jag hoppas ni tyckt det varit kul att lyssna på den här podden och jag hoppas också att ni har lärt er någonting som ni kanske inte visste innan. Ni får ha det så bra, så hörs vi i nästa podd. Hejdå!

/Emelie