Ni lyssnar på funkarpodden – vi är inte våra diagnoser med ElinIdag skiner solen ute och det är en allmänt fin dag nu så jag kan inte vara annat än glad faktiskt.

Jag vill hälsa erhjärtligt välkommen till detta podd avsnittet och är det så att ni skulle höra något utifrån nu att någon pratar eller så är det för att här precis utanför mitt fönster så ligger en stor fotbollsplan och just nu är det full rörelse på den planen så att det är i så fall det som hörs i bakgrunden. Och det hoppas jag att ni kan ha överseende med.

Det här att det är full rörelse på planen det passar faktiskt bra att det är det inför dagens avsnitt för att jag faktiskt ska prata om träning idag.

Träning har väl aldrig varit något jag brinner för. Jag har aldrig varit en sådan här träningsnarkoman som älskar att träna. Faktum är att jag alltid har hatat att träna. Det är det värsta jag vet. Jag känner liksom när jag ska träna att jag tappar motivationen så snabbt och har svårt för att hitta tillbaka till den. Jag red ju när jag var mindre.

Det var väl så egentligen som min träning började att jag red en gång i veckan. Jag började rida när jag var fem år sen red jag fram till jag var, jag kommer inte ihåg hur gammal jag var men jag tror jag gick i sjuan, något sådant. Det var just för att ridningen stärker bålstabiliteten och allt det här. Det stärker ju hela liksom kroppen. När jag gick och red gick jag egentligen i skolan. Det var under samma tid som skolan hade idrott. Och då tänkte vi som så här när vi kom på det ”hur fasen ska vi nu lösa detta”. Då kom skolan på att jag kanske kunde åka och rida i stället som min träningsform i stället för att delta i skolan i träningen där i idrottshallen.

Det gick skolan med på så jag hade det så under några år, från fyran till åttan tror jag. Men sen när jag gick i åttan så började skolan, för det var ju högre krav för det var då vi började få betyg och sådant. Då började skolan tycka att de behövde ha mig på idrottslektionerna så då fick jag fasa ut ridningen. Sen orkade jag inte åka ut till stallet i samma utsträckning heller. Så det var lite därför jag slutade med ridningen också. för det jag fick av ridningen det var ju stakare bål och sådant. Det är ju inte det jag vill ha av träningen nu utan nu vill jag träna för att få mer långsiktigt mål som rörelseglädje det är ju viktigt. Det var just därför jag tänkte att kanske simning, för jag gick och simmade när jag började på gymnasiet, då gick jag och simmade en gång i veckan. Och det tyckte jag var en bra träning.

Sen att jag inte trivdes i situationen i omklädningsrummen och de det är en annan femma. Men själva träningsformen var bra och jag trivdes bra med den träningsformen. Och det gav mig väldigt mycket även om jag var lite rädd för vatten och så där. Jag har blivit starkare i armarna.

Det är det som gör, jag känner också att det inte är det jag vill åt, jag vill inte åt min armstyrka utan det jag vill kunna träna det är det jag inte kan träna så lätt på egen hand, benen. Jag inbillar mig att det inte hjälper att jag bara tränar mina armar utan ska jag komma någonstans med ett mål med min träning så måste jag ju träna även benen. Eftersom jag inte kan det för egen del hemma så måste jag ha någon som kan hjälpa mig med det. Det är svårare att hitta och det är också svårare att jag tycker i alla fall att det är svårare för mig att hitta, att se skillnad när jag bara tränar armarna. Det är ju inte så att jag tränar på ett gym eller så utan det är mycket den vardagliga träningen. Jag tränar mycket när jag ställer mig upp och ner i Turnern och jag tränar, turnern är då det här förflyttningshjälpmedlet som jag använder när jag ska förflytta mig, och det kräver till viss del både kraft i armar och överkropp men också balans. Så där får jag träna balansen också.

Jag kanske hade önskat att jag kunnat tränat benen lite mer än vad jag kanske kan. Det är också därför jag tappar motivationen så lätt när jag tränar för jag kan inte röra hela kroppen på det sättet som jag vill och då har jag också svårare, inbillar jag mig, att se att träningen skulle ge resultat. Jag har svårt till exempel att förstå att det finns de som älskar att träna för det har jag aldrig känt och det är klart att har man inte känt så från början hur ska man liksom kunna lära sig tycka om något då? Jag tror också att det har att göra med vad man har med sig från sin barndom. Jag försöker fundera ut är om jag har fler sådan där träningsredskap i vardagen. Jag har ju mitt gummiband som jag glömmer att träna med. Jag glömmer bort det ganska ofta men det är också för att jag är omotiverad. Jag blir ju det när jag inte kan se resultat eller när jag tänker att jag inte är så bra på saker och ting som jag skulle vilja. Då blir jag liksom omotiverad och då blir det lätt att man tänker att ”äh jag skiter i det”.

Anledningen till att jag gick till sjukgymnast en gång för att jag skulle få hjälp och att hitta simningen då, trodde jag ju, men det visade sig vara svårare eftersom de inte hade någon bassäng som man kunde vända sig till. Det hade jag ju när jag gick på gymnasiet i Kristianstad då var där en bassäng i vilken jag simmade en gång i veckan. Det var ju träning med sjukgymnast och då fick jag den träningen jag ville i form av simning. Men är det ingen som har viljan att göra det de kan för att hjälpa mig med det jag vill då är det klart att jag har lättare för att tappa motivationen. Jag känner att, jag har funderat på det här med gummibandet, det kändes som det här med gummibandet lite kanske skulle kunna hjälpa mig men eftersom jag nu har tappat motivationen så känns det som att jag mer har gjort det för att glädja sjukgymnasten.

Ibland känns det som att jag gör sådana saker för att andra ska vara nöjda med mig och inte för att det ska ge något resultat för mig själv. När jag var liten fick jag kämpa jättemycket för att jag skulle kunna köra stolen själv inomhus. När jag inte var hemma då fick jag kämpa jättemycket för att jag liksom skulle orka köra min stol och jag kunde lätt få ont i benen. Det kan jag fortfarande få men det påverkar mig inte på samma sätt för när jag, eftersom jag har spasmer i min kropp så blir det ju när jag ska köra rullstolen att även benen spänner sig och de spänningarna i benen kan ibland göra ont. Men det har absolut blivit jättemycket bättre. Nu gör det inte ont på samma sätt som det gjorde när jag var en liten flicka. Jag brukar säga att jag har dålig kondition sen brukar jag tänka efter jag brukar säga att jag har inte ens en dålig kondition för det finns ingen kondition över huvud taget. Och så är det, jag har ingen kondition men jag klarar mig bra än då.

Men när jag kör min rullstol så får jag ju lite kondition och det har ju ändå någonstans gett resultat eftersom jag kan köra min stol mer obehindrat nu än innan. Alltså jag kör ju mycket, jag nämnde de liksom lite här innan också att jag har kommit på nu att innan så tänkte jag att dans är ju inget för mig liksom, jag kan inte dansa och sånt men sen skaffade jag mitt PS3, playstation 3 då, å så tänkte jag att ah jag ska ”fan” ta och testa ett sånt dansspel och se om jag klarar det. Så tänkte jag att det kan ju va så att jag inte fixar det och då är det ju utslängda pengar eftersom man ska använda benen också i ett sånt spel. Men det gick hur bra som helst och när jag upptäckte att jag klarade av det trots mina förutsättningar då blev det liksom som jag fick, fick en ja uppenbarelse typ att jag klarar faktiskt det här. Då blev ju träningen något helt annat och det skulle jag snarare säga är träning för mig. För jag blir ju aldrig så svettig som jag blir när jag dansar olika typer av pass eller spelar olika typer av spel på mitt playstation.

Jag blir aldrig så svettig. Så svettig blev jag inte ens på idrottslektionen i skolan. Jag kommer ihåg att läraren sa att jamen ni kommer att bli så svettiga av detta och ni kommer få duscha och så där ni kommer bli jättesvettiga och sådant och jag tänkte ”bullshit” jag blev inte svettig ett dugg. Men här när jag gör detta så känner jag att svetten kan liksom pärla sig ner från mitt ansikte. För mig är det en träning som funkar. Jag blev bara mest så här för att jag inte blev så varm på idrottslektionerna i skolan. Jag vet inte vad det kunde bero på om jag var rädd för att duscha för jag visste att det skull vara lite omständligt om jag behövde det. Det krävdes ju mer av assistenten som hjälpte mig så jag använde till slut bara en handduk och torkade av mig. För mina föräldrar tänkte att det blir alldeles för många moment om jag också ska liksom dels att det blir för många moment men också att det kan bli stressigt för mig i lite bullrigare miljö som också ett omklädningsrum är. För oftast var det sådana skitgrejer rent ut sagt som jag fick göra medan de andra gjorde grejer som, ja, gav dem någonting. Medan jag fick kanske kasta med boll eller något sådant. Det var ju inget som gav mig någonting. Jag fick absolut ingenting utav det och jag kämpade och jag kämpade men även om jag inte fick någonting ut av av det så gick det ju faktiskt bra. För jag fick ju faktiskt ett B i idrott å jag blev ju så förvånad så jag trodde jag skulle, jag trodde jag skulle trilla av stolen nästan.

Nä men alltså det var absolut ingenting som någon hade förväntat. Å de bara ”Ja du har varit så duktig” å så sa de liksom du har varit så duktig så du ska ha det B:et. Det är välförtjänt. Jag bara ”tack så mycket” typ bara tackar och tar emot fast jag tror egentligen inte att jag kommit upp i de kriterierna de fick nog bedöma mig lite annorlunda också jämfört med de andra eleverna eftersom jag inte hade samma möjligheter att utföra idrotterna. Jag kommer ju alltid dit. Alltså när jag ska på någonting när jag ska på ett ställe eller någonting sådant kommer jag alltid dit med ett öppet sinne. Försöker i alla fall. Nu gjorde jag det när jag kom till sjukgymnasten i alla fall tänkte att jag ska gå in med det här jag ska inte ruta in mig på bara simning. Jag ska komma dit med ett öppet sinne och se vad hon kan hjälpa mig med.

Sen var det klart att jag blev besviken när hon inte kunde hjälp till med simningen så klart. Men jag gick in dit i alla fall så försökte jag tänkte att jag kan ju inte sitta här och har åkt hela denna vägen och så kan hon inte hjälpa mig m ed någon form av träning som kan hjälpa mig på något sätt. Jag tänkte jag måste ju liksom säga någonting så jag frågade -ja men kan jag inte få gummiband liksom så här. Jo det kan du få. Det hjälper dig också med armstyrkan för att visa att jag vill. Men när det inte blir som jag har tänkt mig då tappar jag motivationen. Och det blev det ju inte, det har de ju inte blivit med det här bandet. För jag tänker att om jag glömmer bort det så ofta vad är det då liksom. På vilket sätt kan det hjälpa mig? Alltså jag ser det inte på det sättet liksom.

Men jag har ju liksom från början liksom så här det var min egen idé till exempel att jag skulle få ett träningsprogram. Men det mådde jag ju bara dåligt av och höll på att svimma av. Så det fick jag det sa hon att det är det inte värt sa sjukgymnasten då, det är inte värt det. För jag hade tränat för hårt tydligen så jag hade kommit åt någon triggerpunkt i ryggen.

Så att jag åkte färdtjänst och jag skulle till, jag tror att jag skulle prova ut permobilen. Då mådde jag så dåligt jag började liksom sitta där i färdtjänsten och tänkte att jaja det är därför att jag har munskyddet på mig för att det var mitt under coronapandemin så det var säkert munskyddet. Men man måste ju ha munskydd på sig så jag tänkte att jag får stå ut. Sen så då så, så jag stod ut då. Ju längre fram vi kom desto fortare, mer började känna att jag kallsvettades.

Jag kallsvettades och sen började jag känna mig spyfärdig rent ut sagt. Så jag fick be han taxichauffören att öppna fönstret för att få in lite luft. Men det hjälpte ju inte så jag sa till min assistent.
– Nä sa jag vi måste vända det här går inte.
– Okej ja vi får nog vända sa hon till taxichauffören.
Och han bara… – Ska jag vända?
– Ja det måste du nog göra för hon mår inte bra.
Så han bara vände taxin och så kom vi igen å alltså så kom vi hem igen. Och resten av den dagen sen när vi kom hem, alltså jag bara låg jag kunde inte gör någonting. Ock så visade det sig sen att jag hade tränat för hårt så jag hade kommit åt någon triggerpunkt i ryggen. Jag gjorde inget mer den dagen mer är att ligga över en spann och typ nästan kräkas typ. Och det sa hon också nu när jag var där – att det träningsprogrammet du fick av mig sist, så sa min assistens så att
-Det är kanske något som du ska ta upp igen.
-Nä, sa jag för det gick bara åt helvete.
För det gjorde det ju.

Nä sa hon sjukgymnasten, nä så hon nä det är ingen idé liksom. Det mådde du bara dåligt av så det ska vi inte utsätta dig för igen. Så det var väl mest det att jag tänkte att det här med gummiband kanske var en bra början. Men som sagt jag har ju inte hittat tillbaka till motovationen. När det händer sådana saker så att man mår dåligt för att man har tränat för hårt då är det inte heller roligt. Jag minns någon gång att jag skulle, jag har ju haft, när jag var liten har jag haft sådana ståskal som jag har ställt mig i. Så skulle jag prova detta igen för några år sedan. Så jag hoppade in i ett ståskal som egentligen var alldeles för litet till min kropp. För jag var ju mindre när jag gjorde det och ställde mig upp och blev så illamående av det här ståskalet och hela huvudet bara snurrar. Och jag känner igen att jag ska typ svimma eller spy eller vad det nu var. Då sa mamma till mig bara
-Nä Elin, varför ska du hålla på med sånt när du ändå mår så dåligt. Nä, det är det inte värt.

Så det kan jag ju inte heller göra. Så jag får hitta något som jag kan göra liksom. Men jag tror på dansen, ja tror att det är min grej faktiskt. Jag ska väl hitta något ställe som jag kan träna på i alla fall. Men min träningsmotivation är ju körd i botten, så är det ju.

Jag skulle i alla fall egentligen vilja med den här podden också, veta från er lyssnare, hur ni tränar och hur ni har hittat glädje i träningen och vad är det som gör att ni hittar motivationen efter att ha haft era ups and downs. Det hade varit jätte roligt att höra om. Så ni kan kanske skriva in angående det till läsare berättar. För jag tänker att det som hjälper också är att alla ni människor kan inspirera varandra och då tänkte jag att jag kan få lite träningstips från er.

Tack så mycket för att ni har lyssnat idag.