Elin: –  Ni lyssnar på funkarpodden, vi är inte våra diagnoser och idag är det jag, Elin som sitter här och ska prata.

Elin: –   idag är det faktiskt som så här att idag är det passande nog podcastens dag därför tänkte jag att jag skulle spela in ett litet poddavsnitt  och i dagens podd  tänkte jag att jag skulle prata om psykisk ohälsa.

Elin: –  Jag upplever att när det gäller gäller psykisk ohälsa, så har jag upplevt att personer med psykisk ohälsa problem på annat sätt ofta dras till mig och berättar för mig om sina problem.

Elin: –   Det kan va lite svårt för mig också ibland säga “stopp jag orkar inte mer”  liksom höra och lyssna och ta in och hjälpa” utan jag är en sådan som gärna vill att de runt mig och min omgivning ska må  bra och då lyssnar jag kanske lite för mycket och lite för intensivt och vill hjälpa lite för mycket och vill hjälpa lite för mycket och jag tänker att det är där också som min autism kommer in.

Elin: –   På grund av min autism så är jag  är väldigt känslig för intryck och olika slag och framför allt andra människors känslor och intryck, jag känner av på en millisekund, när en människa inte mår bra eller när det är något annat som tynger personen, det går jättesnabbt och det är inte ofta jag har fel.

Elin: –   Jag tror att det är också därför som jag  liksom tar till  mig så mycket det är på  grund av att jag är så öppen liksom och har   så lätt att ta in den här typen av sinnen för det gör också att jag jag blir  lyhörd och och jag har  frågat personer i min omgivning och de säger “att det är för att  du är en sådan god lyssnare och där är klart att jag är jätte smickrad av att vara en god lyssnare, men de här problemen och svårigheterna som personerna ibland  berättar för  mig, dom sätter sig liksom utanpå så att dom “gnager” i mig.

Ibland tror jag  att de “gnager” mer i mig än vad de gör i den som berättat det.

Elin: –  Det kan var väldigt stundtals väldigt jobbigt att att vara så som person att man liksom är  den som folk, dras till och gärna vill berätta för jag vill så gärna hjälpa.Men jag har förstått nu också att “man kan inte hjälpa hela världen, även om man vill  så kan man inte hjälpa hela världen.

Elin: –   jag vet inte vad jag ska säga riktigt men det blir  liksom man känner sig så maktlös  för att det det enda man vill är  ju liksom och hjälpa och så kan man inte riktigt hjälpa  på det sättet man vill för att man känner att man orkar inte ta in allting och lyssna på allting.

Elin: –    ibland så kanske man gör det ändå och det är klart att ta med mina neuropsykiatriska diagnoser… eller diagnos så straffar det ju sig kanske.

Elin: –  Jag får ju lätt, jag kan få panik, jag kan börja gråta  över det någon  annan upplever och känna stor maktlöshet för att jag inte kan hjälpa.

Elin: –   jag menar på att jag är ingen terapeaut och det är ganska många i  mitt liv som har använt mig som en sådan.

Elin: –  och det kan vara så att jag har flera gånger sagt till folk att “jag har ingen terapeut och kan inte hjälpa till liksom på det planet” men då upplever jag ibland att kanske att jag inte nått fram med det budskapet.

Elin: –  Så att just det här med tunga tankar, hur gör man för att hjälpa den personen då?och ja det är svårt därför att har man varit en om det innan så blir man på något sätt två om det nu för att man dras in i den här personens “olycka” eller vad jag ska säga.

Det är klart att man vill  inte se man vill aldrig se någon  man tycker om må dåligt och då ställer man sig frågande till hur man ska göra för att hjälpa och maktlösheten blir svår.

Att människor vågar visa sig sårbara, samtidigt som det är ett problem så är det samtidigt väldigt smickrande.

Elin: –   Jag var tolv imorgon när jag kom i kontakt med psykisk och hälsa på första gången.
Och då så började jag ju liksom “matas på med personers dåliga mående redan då.

Det var en person som jag jobbade väldigt nära, hon jobbade som personlig assistent åt mig ett tag och jag fick ju ta del av hennes svårigheter i hennes liv Och det är ju någonting som som tolvåring står man verkligen inte pall för det.

Då men det  liksom mer eller mindre matades jag med, Det liksom flög på mig redan som tolvåring. ‘hon var också väldigt ombytlig i humöret. Hon kunde många gånger komma till jobbet alltså hem till mig då där hon jobbade och vara  hur glad som helst,  för att sedan i nästa stund  bara vända skutan helt åt andra hållet och  inte ens prata med mig.

Elin: –  Sen ibland kommer ihåg när jag inte gjorde som hon ville kunde jag  bli utskälld och hon kunde bli arg och hon kunde titta på mig med alldeles svart blick. Jag kunde få glåpord efter  mig.

Elin: –   Jag kunde få höra att jag var helt “CP” och  att jag var dum, och då sa jag liksom att “du vet om att så  får man inte säga” vad skulle jag säga liksom?

Elin: –  Det var  säkert annat en psykisk ohälsa där också men det är klart att det var jobbigt för man visste ju  någonstans att att hon inte mådde bra även om jag bara tolv år så kände jag att det inte kändes men jag lät henne ändå fortsätta jobba för att det här med att söka ny assistent och sånt det är en ganska utdragen process så att jag pallade liksom inte göra det  en gång till för att jag var så rädd för att bli sviken igen och hitta någon som gjorde likadant mot mig.

Elin: –  Jag orkade inte ta mig igenom det på nytt, jag lät det vara liksom  för att ja jag visste inte vad jag skulle göra.
Men till slut sa jag ju till mina föräldrar vad som hade hänt och då blev det ändring på saker och ting.

Elin: –  Det har varit allt från personer som har berättat om cancerbesked till dödsfall en  massa såna tunga grejer helt enkelt.  man  känner att man väldigt gärna vill hjälpa.
Människor som står en nära och som man tycker väldigt väldigt mycket om, de vill man hjälpa någon men sen en någon så känner jag liksom att du får finnas gränser för ens eget mående måste ändå gå först.

Elin: –   Jag har blivit bättre på att inse det men ibland är det svårt. så att “kontentan” av det här med psykisk ohälsa det är väl att jag antar väl att jag är som en hjälpande hand eller en “en helande kraft” eller någonting, för vissa för att jag är så öppen och mottaglig och det är på gott och ont verkligen.

Elin: –  Jag hjälper dem i jättegärna om jag kan men samtidigt så det är svårt också att veta var gränsen för hur man ska alltså hur långt man kan hjälpa de?
Och var går gränsen för där mitt eget mående börjar “stryka på foten”?
Det är inte alltid så lätt att avgöra.

Elin: –  Tack för att ni lyssnade!